Vad vore ett besök på mässan

Den kan vara svettig, gyttrig och alldeles… alldeles underbar.

När jag arbetstränade på Akademibokhandeln fick jag förmånen att gå in under branschdagarna, något som underlättade mycket för min psykiska funktionsvariation. Innan hade varit praktiskt taget omöjligt för mig att sätta min fot därinne trots att jag längtade efter att frottera mig med likasinnade. Att få vara där några timmar innan portarna slogs upp för allmänheten gjorde att även jag kunde besöka mässan i lugn och ro utan att oroa mig för att komma i kläm eller få panik. Jag kunde planera min särskilda bokmässe-rutt och märka ut platser där minimalt med folk höll till under lunchen. Förra året åkte jag på egen hand. Det var en otrolig känsla att på darriga ben stiga av i Göteborg och ta sig till mässan. Det hade inte gått utan jobbet. Jag gled in när de öppnade och ut när klockan blev 14:00.

Men tidigare i år fattades beslutet att jag inte fick vara kvar på min arbetsplats längre. Utan min vetskap, dessutom. Helt plötsligt var det dags för mig att prova något nytt och gå vidare och jag visste varken ut eller in. Jag, som hade mått fantastiskt bra när jag fick vara omgiven av böcker och mina underbara kollegor, skulle nu inleda en lång förhandling med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och hamna i en lättare depression.

Vad har då detta med Bokmässan att göra? Jo, det var tack vare jobbet som jag kunde åka iväg i egenskap av branschmänniska/författaraspirant/bokbloggare/whatever och knyta kontakter samt träffa mina skrivarvänner. Under branschdagarna kunde jag prata med förlagsmänniskor och spankulera bland montrarna utan att trängas eller höja rösten. Allt jag behövde tänka på var att vara där, och nu kan jag inte åka. Dels för att jag inte har någon inkomst tack vare allt strul, och dels för att jag inte längre en del av den litterära världen längre. Jag är bara en arbetslös, aspirerande författare med en seg fantasyblogg. Jag kan väl omöjligtvis gå in före allmänheten bara för att jag är funktionsnedsatt?

Nu kanske det låter som att jag gnäller, och visst, det gör jag i viss mån, men detta var något jag verkligen hade sett fram emot. Redan förra året började jag planera inför nästa mässa och nu när det inte blir något känns allt bortkastat. Jag försöker tänka som såhär; om jag inte åker i år, kanske jag kommer vara där nästa år i egenskap av debutant, men det är ju bara drömmar. Författardrömmar.

Dan före dopparedan

Det blev visst lite sisådär med bloggandet, men jag fick den stora äran att jobba några dagar under julruschen. Och vilken rusch sedan… Ja, jäklar. Det var typiska tre-kunder-behöver-min-hjälp-samtidigt-dagar, haha. Och all paketinslagning och kön som ringlade sig meterlång… På något vis grejade jag det, och hade mycket roligt! Det blev mycket skratt i kaoset 😀

Eftersom all energi gått åt till att jobba har jag varken redigerat eller blivit klar med julstöket. Mycket av planeringen blev omkullkastad då jobberbjudandet kom som en överraskning och jag tvingades fatta ett hastigt beslut; ska jag tacka ja, eller ska jag säga som det är att jag har mycket att göra med manuset? Det är inget jag ångrar såhär i efterhand. Att flytta fram deadlinen en vecka eller två. Jag saknade kollegorna och jag såg detta som ett perfekt tillfälle att få mer erfarenhet och bevisa att jag faktiskt kan.

Nu går jag på julledighet. Ingen stress. Manuset får vänta några dagar tills bruset har lagt sig. Har verkligen haft en fyrfilig Autobahn i skallen de senaste dagarna. Jag har tänkt på manuset konstant. Dock börjar allt falla på plats vilket är otroligt skönt. Skummade igenom texten nu i veckan och blev förvånad över hur bra det var. Förhoppningsvis tycket förlagen detsamma.

God Jul på er!