Stjärnbärarens önskan

Uppvaknandet

”Melinde, stanna inte!”

Lågorna slöt sig allt tätare runt dem. De eldhärjade trädkronorna sträckte sig som knotiga häxfingrar mot himlen, mot månen som fördunklats av rök och fallande aska. Melinde kände hur marken gick i vågor. Gråt och skrik blandades med ljudet av hans ytliga andhämtning och hjärtat som hamrade som en slägga mot bröstkorgen. Sammansmälte till ett dovt rytande när eld och vind virvlade runt hans folk. Slukade dem. Förtärde dem. Magen vände sig ut och in och Melinde kastade upp.

”Skare”, gnydde han. ”Skare!”

Gnistor flög åt alla håll när ett av träden gav vika och landade framför honom. Melinde satt som förstenad i mossan med en frän smak i munnen. Allt som fanns kvar av Skimmer var ett glödande inferno.

”Melinde!” Skare drog upp honom på fötter. ”Spring!”

Ekot av hennes panikslagna röst fick honom att kvickna till. Och de sprang. Bort mot Svartvattenforsen som låg mörk och spegelblank nedanför dem. Fler mörkeralver slöt upp bakom dem. Några kastande sig ut för slänten medan andra snubblade över nedfallna grenar och sprang genom glödande buskage. Vattnets öronbedövande brus överrumplade Melinde. Han tumlade runt. Bubblor, grus och alver som inte såg åt vilket håll de simmade. Där fanns inget. Bara grummel.

Det brände i lungorna. Melinde slöt sina ögon. Det fanns ingen plats i världen för sådana som han. De var utstötta. Inte mer än vatten värda. Vatten. Han öppnade munnen och lät sig fyllas av mörkret. Ett par händer fick tag i hans kropp.

”Älskade bror”, flämtade Skare och tog honom intill sig. ”Mel, andas.”

Melinde hostade. Återigen hade de drivits ner i Svartvattenforsen, men inte av ilska skogsalver som skulle hämnas sin kung, utan av något annat. Något mörkare. Han tvingade ned luften i lungorna.

”Var är resten av vår familj”, kraxade han. ”Skare, svara mig!”

”De är i trygghet”, sade hon samlat. ”De är i trygghet.”

Melinde kvävde en snyftning. Hennes vita hår var svett och klänningen var inget mer än trasor som nätt och jämnt hölls på plats av skärpet hon hade i midjan. Skare vaggade sin bror i vattnet.

”Kom, vi är snart i skydd”, viskade hon. ”Bara en liten bit till.”

”Jag går inte tillbaka.” Melinde klamrade sig fast vid henne. ”Aldrig att jag låter mitt folk bli förlöjligade av – ”

”Vill du hellre att Tela lägger oss till ro här och nu?” Skare lyfte upp hans haka. ”Älskade bror, var inte rädd.”

”Jag hatar dem!”

Prästinnan hyschade och kramade om honom.

”Vi har inget val”, sade hon. ”Vår fristad ligger tre dagsmarscher här ifrån. Thal är ingen plats för oss. Dess terräng kommer att sluka oss levande. Ju närmare magikernas säte vi kommer, desto värre kommer det bli.”

Wyrda!

Melinde stönade högt. I lågornas sken skymtades en mörk gestalt vid flodkanten. Dess svepande klädnad och huvudet som var krönt av stjärneljus. Hur elden tycktes förskona hans kropp från sveda. Melinde ruskade på huvudet. Varelsen stod fortfarande kvar i eldhavet.

Dryônas uppvaknande närmar sig”, ekade den mörka rösten. ”Jag kan redan ana hennes heta andedräkt mot min hals.”

Varelsen fällde ned kåpan. Melinde stirrade förskräckt på honom. Hans askgrå uppenbarelse och glittrande hy. Ärren. Halvblodet. En halvgud. Palianor!

Du är en av dem”, spann han. ”Än har du inte sett dina krafters fulla potential, månbarn.” Han drog ett djupt, skälvande andetag. ”Jag har levt för den här dagen. Dagen då drakarna ska jaga varandra över himlen och sänka sina vingar över världen. Där magiker och halvgudar styr, sida vid sida.

Melinde begravde ansiktet mot Skares axel. Hela hans kropp skakade av köld.

I sinom tid blir du mitt blot”, sade Palianor och lät sig slukas av lågorna.

Melinde började gny.

”Fatta mod nu.” Skare ruskade om honom. ”Ditt folk behöver dig.”

Tillsammans fortsatte de tillsammans med de andra skadade längre bort från Skimmer.

 

 

Utdrag ur Stjärnbärarens önskan © Anna Pettersson/fantasyrealm.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *