Stjärnbärarens önskan

Uppvaknandet

”Melinde, stanna inte!”

Lågorna slöt sig allt tätare kring dem. Melinde kippade efter luft. De eldhärjade trädkronorna sträckte sig som knotiga häxfingrar mot himlen, mot månen som fördunklades av rök och fallande aska. Melinde kände hur marken gick i vågor. Gråt och skrik blandades med ljudet av hans ytliga andhämtning och hjärtat som hamrade mot bröstkorgen. Benen vek sig till slut under honom. Allting snurrade. Ljuden sammansmälte till ett dovt rytande när eld och vind virvlade runt hans folk. Slukade dem. Förtärde dem. Magen vände sig ut och in och Melinde kastade upp.

”Eleste”, gnydde han. ”Eleste!”

Gnistor flög åt alla håll när ett av träden gav vika och landade framför honom. Melinde satt som förstenad i mossan med en frän smak i munnen. Allt som fanns kvar av Skimmer var ett glödande inferno.

”Melinde!” Hans syster drog upp honom på fötter. ”Spring!”

Ekot av hennes panikslagna röst fick honom att kvickna till. Aska och glöd virvlade kring deras fötter när de sökte sig bort från elden, vidare mot Svartvattenforsen som låg mörk och spegelblank nedanför dem. Fler mörkeralver slöt upp bakom dem. Några kastande sig ut för slänten medan andra snubblade över nedfallna grenar och sprang genom glödande buskage. Sedan blev allt svart. Vattnets öronbedövande brus överrumplade Melinde. Han tumlade runt. Bubblor, grus och alver som inte såg åt vilket håll de simmade. Där fanns ingenting. Bara grummel.

Det brände i lungorna och luften pressade sig ut mellan hans läppar. Snart skulle det vara över. Melinde slöt sina ögon. Väntade. Det fanns ingen plats i världen för sådana som han. De var utstötta. Inte mer än vatten värda. Vatten. Han öppnade munnen och lät sig fyllas av mörkret. Ett par händer fick till slut tag i hans kropp.

”Älskade bror”, flämtade Skare och tog honom intill sig. ”Mel, andas.”

Melinde hostade. Återigen hade de drivits ner i Svartvattenforsen, men inte av ilska skogsalver, utan av något annat. Någonting mörkare. Han tvingade ner luften i lungorna.

”Var är Eleste”, kraxade han. ”Skare, svara mig!”

”Han är i trygghet”, sade hon samlat. ”Han är i trygghet.”

Melinde kvävde en snyftning, kände hur läppen darrade mot prästinnans axel. Hennes vita hår var svett och klänningen var inget mer än trasor som nätt och jämnt hölls på plats av skärpet hon hade i midjan. Skare vaggade sin bror i vattnet.

”Kom, vi är snart i skydd”, viskade hon. ”Bara en liten bit till.”

”Jag går inte tillbaka.” Melinde klamrade sig fast vid henne. ”Aldrig att jag låter mitt folk bli förlöjligade av Vintervind igen!”

”Vi har inget val”, svarade Skare. ”Vår fristad ligger tre dagsmarscher här ifrån. Thal är ingen plats för mörkeralver. Dess terräng kommer att sluka oss levande.”

Wyrda!

Melinde stönade högt. I lågornas sken skymtades en mörk gestalt vid flodkanten. Dess svepande klädnad och huvudet som var krönt av stjärneljus. Hur elden tycktes förskona hans kropp från sveda. Melinde ruskade på huvudet. Varelsen stod fortfarande kvar.

Dryônas uppvaknande närmar sig”, ekade dess röst. ”Jag kan ana hennes heta andedräkt smeka min hals.”

Varelsen fällde ner kåpan. Melinde stirrade förskräckt på honom. Hans askgråa uppenbarelse och glittrande hy. Ärren. Halvblodet. En halvgud. Palianor!

Du är en av dem”, spann Palianor. ”Än har du inte sett dina krafters fulla potential, Melinde. Jag har levt för den här dagen. Dagen då drakarna ska jaga varandra över himlen och sänka sina vingar över världen. Där magiker och halvgudar styr, sida vid sida.”

Melinde begravde ansiktet mot Skares axel. Hela hans kropp skakade av köld. Tillsammans fortsatte de med de andra skadade längre bort från branden.

 

Utdrag ur Stjärnbärarens önskan © Anna Pettersson/fantasyrealm.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *