Mässigt värre

Det var en mycket trött tjej som klev innanför dörren i fredags kväll. Knapert med sömn och hög på adrenalin. Jag har fortfarande svårt att ta in besöket. Att ha andats samma luft som tusentals andra besökare. Som författare, agenter och förlagsfolk. Det kändes väldigt avlägset, liksom den legendariska räkmackan. Men nästa år, om jag ska tro mina eminenta skrivarkollegor. Då är det jag som sitter i en monter och signerar böcker om prinsar som är löjligt kåta på varandra. Knappast. Jag gick från professionell författaraspirant till gladunsjuk pessimist på stört, haha.

Jag hade innan besökt förlaget med stort F och var genomsvettig. Mina stackars nerver, alltså. Nog för att jobbet har gjort mig mer talför, men detta var något alldeles särskilt. Jag har nu satt upp en deadline för inskickning av manus. Skit också. Way to go, författarwannabe! De kommer att avsky det…

Frukostminglet blev heller inte som jag hade tänkt mig. Jag bubblade helt enkelt över av alla synintryck och ljud, vilket i sin tur triggade igång min ångest. Ett odefinierat obehag. Ett illamående som levde runt i min kropp. Kallsvettig. Jag var färdig med mässan, tyckte jag då. Vem fan vill prata med en sådan som jag? Och i förvirringen krockade jag nästan med gastronomen Edward Blom på vägen ut. Gråtfärdig gick jag till närmaste café på mässan och köpte mig en svindyr lunch. Inte ett dugg duktig. Bara till besvär. Kämpade med att få i mig smoothie och smörgås. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag skulle hänga med Lovisa och hennes fästman senare.

Men jag höll ut. Trött och lite småskakis mötte jag upp dem i Whip Medias monter och sedan flöt resten av vistelsen på. Det var betydligt mer folk ute på mässgolvet och jag började reflektera över mina ouppnåeliga författardrömmar under tiden som vi kryssade mellan besökare och utställare; har jag kraft som debutant att hålla en signering i detta gytter av människor? Kanske om jag tillämpar öronproppar och Ipren, men annars? Att synas? Och jag tänkte hur fantastiskt det skulle vara att få se sin egen bok i en monter. Jag föreställde min en inbunden bok med silverglittrig papperskant. Kanske med mina prinsar på à la Harlequin. Bara tanken fick mig att flina som en idiot.

Det bästa med Bokmässan var förstås Fantastikgränden. Och att få träffa andra fantastikförfattare, skrivarvänner och bloggläsare. Det är alltid roligt att höra att min blogg fortfarande läses! Överlag hade jag det väldigt trevligt, även om jag fick gå undan en stund för att hämta andan. Och när jag tänker på det så har jag gjort otroliga framsteg. Detta hade inte varit möjligt för ett par år sedan och jag längtar redan till nästa gång. Då får vi se om de har rätt 😉

Mässnerver

Dan före bokmässedan. Alltså, mina nerver. I år åker jag dit själv. Nu på fredag. Imorgon. Självvalt, förstås. Jag behöver en utmaning. Jag hoppas ändå att jag får träffa mina blogg- och skrivvänner på plats!  Det lättaste är nog att hålla utkik efter en svartklädd, vilsen tjej med ett linne som det står Författaraspirant på. Jag smiter dock iväg strax innan de öppnar för allmänheten. Mitt psyke är inte kompatibelt med den mängd människor som kommer att trängas på mässgolvet därefter, haha.

Vad som kommer vara nytt för i år är att jag ska på frukostmingel i Bokfabrikens monter! 😀 Hur häftigt är inte det? Var först osäker på om jag skulle tacka ja, det är ju trotsallt en helt ny situation jag kommer ställas inför, men jag kände att min psykiska funktionsnedsättning inte ska få begränsa mig. Jag är ju ändå där i jobbsammanhang. Det kommer bara vara nyttigt att prata med branschfolk.

Det mesta av tiden kommer förmodligen att spenderas i Fantastikgränden och på Café skriva. Alternativt sitter jag och kurar på en avskild plats och försöker ta in allt. Det kommer vara överväldigande och utmanande, och jag kommer säkert fråga mig själv hur det kommer att bli om jag själv blir utgiven författare. Jag kommer säkert vara hög på adrenalin innan jag ens stigit in i mässhallen 😛

Något som fick mig att balla ur fullständigt tidigare i veckan var att ett av mina drömförlag började följa mig på Instagram. Mig? Jag som inte är något speciellt. Vågar jag ens gå förbi deras monter utan att skämmas? Skit också. Fredagen kommer bli helknäpp! Vi ses i vimlet 🙂

Offline

Det har varit ganska tyst här på bloggen, men jag kände att jag behövde en paus. Det har varit rätt rörigt på sistone och jag har heller inte haft någon motivation till att redigera klart manuset, så det där med att bli klar lagom till Bokmässan kommer nog aldrig att ske. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Det viktigaste är att jag kommer ner i varv och börjar ta hand om mig själv. Det har också laborerats en del med medicinen; jag är speedad och slö om vart annat (det börjar dock jämna till sig nu) och jag har så smått börjat träna mediyoga varvat med sjukgymnastik hemma. Jag är som en vandrande nervknut på grund av ångesten.

En sak i taget. Jag kan inte göra mer än mitt bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag är fortfarande oerhört pepp på Bokmässan och ser fram emot att träffa likasinnade! Funderar också på om jag ska gå igenom manuset lite idag. Suget börjar nämligen komma tillbaka 😀

Detta var mest bara en kort uppdatering. Får se om det blir några fler blogginlägg innan Bokmässan, annars så kommer det en rapport efter det 🙂

Stressa lugnt!

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.

Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.

Ska du också på bokmässan?

Sitter och taggar bokmässa för fullt nu. Jag gillar att planera långt i förväg, både outfit och vilken väska som är bäst lämpad för mina inköp, om det blir några, samt vilka montrar jag ska besöka och om det är några intressanta föredrag den dagen jag är där. Det är som en enda lång mental förberedelse. För mig är det en bedrift i sig att resa så långt på egen hand. Och allt folk. Det gläder mig att jag har branschbiljett via jobbet, för när mässan öppnar för allmänheten blir det för mycket. För trångt. För galet. Att ha social fobi och åka till nordens största litteraturfest är inte något jag bara gör. Det enda som gör mig lite halvsned dock är att jag inte hittar någon mässkarta att skriva ut för i år.

Jag försöker fokusera på att ha roligt. Fantastikgränd var otroligt kul och jag funderar nästan på att klä mig mer fantasyinspirerat denna gång. Jag har så mycket smycken och annat krimskrams så det borde inte vara helt omöjligt att få ihop något 🙂 Kanske är jag också mer talför nu tack vare jobbet. Jag vill ju våga säga hej till mina bloggvänner och kanske inleda ett samtal eller två.

Fick något ryck och beställde en egendesignad tygkasse och ett linne. Hej, gerillamarknadsföring! Jag tyckte idén var ascool när jag väl höll på, men nu vette katten. Jag är ju liksom inte där än; utgiven och erkänd, typ. Visitkorten ligger i en låda och samlar damm och jag misstänker det är där mina andra trycksaker också kommer att hamna eftersom jag är så feg av mig, haha 😛 Fast å andra sidan kan det vara en bra övning för mig, för om någon frågar mig vad jag skriver behöver jag bara visa upp kassen.

Hur många av er ska till bokmässan i höst?

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.


Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉