En liten sneak peek

Nu har jag laddat upp ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan här på bloggen! Kika gärna in och tyck till, om ni vill 🙂

Det är alltid lite känsligt att visa upp det man har skrivit, men hur ska man annars kunna utvecklas eller hitta läsare om man håller allt för sig själv? Detta är själva startskottet för hela trilogin, eller tetralogin, har inte riktigt bestämt mig än. Man gör tydligen vad som helst för att skrämma bort förlagen, haha.

Prologens vara och icke vara

I mina tidigare utkast har jag alltid haft en prolog. Det har blivit mer regel än undantag just för att jag skriver fantasy. Jag undrar varför? Personligen uppskattar jag prologer i längre serier, men jag har också märkt hur den väcker frustration, nyfikenhet och upplevs som ett onödigt hinder många hoppar över.

Jag valde att radera prologen efter en tid eftersom en klar majoritet tyckte den var onödig. Låt läsaren bli överraskad! sades det. Jag lät mig övertygas, men kände efter en tid att det var något som fattades. Allting blev så diffust.

Och sedan…

Uppvaknandet.

Äntligen. In medias res. Helt perfekt. Ni vet känslan när saker och ting faller på plats och man själv rycks med i handlingen? Jag blev nästan tårögd. Nu förstår jag bättre varför Melinde beter sig som han gör. Åh

Funderar på om jag ska lägga upp “prologen” på bloggen som en teaser när den blivit mer genomarbetad. Den lilla snutten som visas i headern kanske inte säger så mycket om handlingen, men i korta drag handlar det om familjehemligheter och kulturkrockar. Nu tänker jag inte avslöja något mer 😉

Vad tycker ni läsare om prologer i böcker?

Börja smått och leta sig upp?

Tyvärr tar vi inte emot fler manus för bedömning…

Jag tror jag har finkammat Google nu efter mindre förlag som ger ut fantasy. Ordet manusstopp lyser mot mig som ett ilsket trafikljus; tji fick du som inte skyndade dig! Visserligen fanns där några förlag som fortfarande tar emot manus under olika perioder, men de känns inte helt rätt för mig och mitt manus. Är jag dum som är så kräsen? Uppenbarligen. Chansen att bli antagen är antagligen större, speciellt bland de förlag som erbjuder betallösningar, men vill jag verkligen “köpa” mig till ett bokkontrakt? På det planet är jag nog rätt gammalmodig av mig när det kommer till utgivning. Jag drömmer om det där telefonsamtalet. Jag vill höra någon säga vi älskar ditt manus och vill ge ut det! Därför kommer vägen till min debut förmodligen bli en utmaning.

Det enklaste hade varit att maila intressanta förlag och presentera mig själv. Göra som en liten manuspitch. Bespara mig den ångestfyllda väntan vid ett spontanutskick. Föra en dialog. Låter det helknäppt? Kanske, men jag känner att jag inte har något att förlora på det. Möjligtvis min nyfunna självkänsla, men jag är rätt van vid att den är körd i botten, haha.

Börja smått och leta sig upp har varit ett hett tips. Det har ju hänt att utgivna böcker på mindre förlag plockats upp av de större, när de sett att boken sålt bra. Nu tror jag inte att Stjärnbärarens önskan kommer att sälja i några jätteupplagor om den någonsin blir antaget, men jag kanske hittar ut till mina läsare som längtar efter något mer än trollkarlar och eldsprutande drakar. Där kärleken är fri och ingen gör någon grej av det. Jag önskar att förlagen kunde förstå det.

En skjuts i rätt riktning

Redigeringen är i full gång och peppen har varit enorm de senaste dagarna. Jag vill skriva. VILL. Och jag gör det. Orden forsar ur mig. Vill veta hur det går. Det kommer kännas lite motigt att gå tillbaka till jobbet på fredag. Dels för att det blir mindre skrivtid och dels för att jag aldrig jobbat under bokrean förut. Jag ser dock fram emot det. Lite perspektivbyte så där 🙂

Att få en positiv refusering har gjort väldigt mycket för självkänslan, märker jag. Jag känner att jag har kommit ett litet steg närmare utgivning. Det är nu saker och ting börjar hända. Tänk om jag fortfarande hade trilskats med mitt förra manus? Puh, skillnaden är som natt och dag.

Apropå bokrean. Han ni gjort några fynd än? 🙂

“Men det är ju jättebra!”

Nämen, hallå! Det var ju faktiskt en positiv refusering, från en litterär agentur! Skärpning fröken! Sådant växer inte på träd.

Nu när jag låtit refuseringen sjunka in lite, inser jag hur stort det faktiskt är. Agenturer och förlag skriver väl inget för att vara snälla, tyckte min sambo, och kanske ligger det något i det. Agenten hade gillat mitt manus, men att det inte passade just dem. Sedan kan man alltid reflektera över det där lilla extra som efterlys; det där unika och innovativa, men jag tror det kommer att falla på plats vartefter jag redigerar Stjärnbärarens önskan. Har man väl börjat utmana en så pass konservativ genre som fantasyn är, är det väldigt svårt att sluta 😉

Jag känner att jag är på rätt väg, och detta jävlar anamma… Jag vill bara bänka mig framför manuset och skriva, skriva, skriva! Kanske var det den lilla knuffen som behövdes? Men det är ju jättebra! tröstade sambon när jag rödgråten förklarade läget i bilen, att jag var sämst på att skriva och ingen någonsin kommer vilja ge ut min fantasyserie. Det är bara att skicka till nästa!

Och fler förlag och agenter lär det bli, men först måste jag bli klar med redigeringen, kosta på mig en lektör och ta hjälp av mina underbara testläsare och klasskompisar på skrivarlinjen. Nu kör vi! 🙂

När förvirringen är total

En känsla av att inte duga. Att inte räcka till. Att vara så svindlande nära för att sedan få dörren i ansiktet. Om jag ens var nära, förstås.

“[…] Det är onekligen en spännande berättelse och ditt tema känns helt rätt i tiden!”

Ändå skulle det komma att krävas något extraordinärt i slutändan. Jag har det inte. Bara en dum jävla dröm om att bli författare och se mina prinsar leva lyckliga i alla sina dagar. Jag visste att det var galenskap att vända sig till en litterär agentur, men för första gången fick jag faktiskt mer än ett standardsvar, på ett manus som jag verkligen tycker om. Jag borde vara tacksam och spika upp skiten på väggen, men istället gråter jag. Hela veckan har varit en enda stor mailvaka. Jag började till slut bli hoppfull.

 

 

 

 

 

Jag vet att jag är överdrivet fånig nu. Jag borde egentligen bara borsta av mig och komma igen, men på något vis känns det rätt avlägset just nu.

Att hållas på halster

Okej. Ingen panik. Ingen. Panik. Vi alla vet ju vid det här laget hur det brukar sluta när jag försöker leka författare; med en standardrefusering. Det betyder ingenting att en agent eller ett förlag är trevliga i tonen när man mailar och frågar försynt hur går det med manuset? Nu i veckan kommer de höra av sig och jag sitter bokstavligen som på nålar.

Fortfarande trött och stel efter flunsan har jag heller inte kunnat fokusera så mycket på manuset. Känner dock att det börjar klia lite i fingrarna nu. Jag lämnade karaktärerna över en bit paj och har sedan dess grottat ner mig i mörkeralvernas kultur. Det är lite medeltidsgoth över det hela. Så vackert och badass ♥

Ugh, vill jag ens veta vad de tycker? Vågar jag titta i inkorgen utan att få panik? Och inte nog med det är det min text som ska diskuteras nu på onsdag. Jag kommer bli fullkomligt överväldigad, haha. Det är ändå lite spännande hur mycket som fallit på plats efter tio års skrivande. Både berättelsen och min egen författarröst.

Ett steg fram och två steg tillbaka

Ingen har väl sagt att det ska vara lätt att skriva böcker? Man redigerar och redigerar för att sedan upptäcka att berättelsen har kommit på villovägar och man blir tvungen att radera en massa :/ Tre nya kapitel har tillkommit och jag ska snart sätta tänderna i kapitel 17. Åh, är det inte förälskelse jag förnimmer? Jag vet att det är en urvattnad kliché att drunkna i någons ögon, men Love kan inte låta bli, haha.

Sedan tycks också en förkylning vara på gång. Det är ju inte riktigt vad jag behöver just nu, fast det gör ju å andra sidan mig mindre benägen att kolla mailen var femte minut. Svarstiden var cirka två månader. Mailet borde dimpa ner när som helst i inkorgen.

Nä, nu blir det marsch pannkaka in i arbetsrummet. Ska det vara så svårt att vara produktiv?

Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Alla dessa refuseringar

Okej, så hur började alltsammans? Jag var sjutton år och jävligt bestämd. Typ. Det var på den tiden jag inte hade någon aning om hur det hela funkade. Jag hade skrivit min första roman och tyckte det var dags att bli författare på riktigt. Jag trodde liksom att det bara var att skicka in sitt alster och vips så blev man utgiven. Är dramaturgi en krukväxt? Lite så var det.

Vad har jag då lärt mig av alla dessa refuseringar? Att jag inte riktigt är där än som debutant. Möjligtvis att jag suger, men vem har inte brottats med tvivlet någon gång? Här kommer några vanliga frågor:

När fick du din första refusering?
2004 om jag inte minns fel. Det var faktiskt en snäll refusering från Bonnier Carlsen som tyckte jag skulle fortsätta med mitt skrivande.

Hur snabbt har du blivit refuserad?
Nordstedts (tre veckor). Salomonssons Agency på andra plats (fyra veckor).

Fast, hur länge har du fått vänta på en refusering?
Sju månader.

Hur många manus har du fått refuserade?
Tre.

Hur många refuseringar är du uppe i nu?
Femton. Kan vi slå det? 😉

Hur hanterar du en refusering?
Vanligtvis med frustration…

Vad är din drömrefusering?
En sådan där positiv sak som ger någon form av konstruktiv kritik. Något som formligen skriker: vi vill se en omarbetad version av skiten! Fast där råder det väl delade uppfattningar om man kan polera en bajskorv eller ej.

Vad gör du om du blir antagen?
Då har jag verkligen gjort mig förtjänt av ett glas finlir och en gourmetburgare med extra allt.