Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Detta var ju precis vad man behövde…

Inte.

Jag bestämde mig för att skicka in en manuspitch för ett par veckor sedan. Det föll knappast ut till min favör. Svensk fantasy är ingen prioritet. Typ. Berättelser som berör och som förtjänar en egen röst. Pyttsan. Nu ska jag fortsätta fulgråta och avundas de som blivit antagna. För om jag inte byter genre nu så får jag uppenbarligen finna mig att aldrig bli utgiven.


 

 

 

 

Varför gör det så jäkla ont att ständigt misslyckas. Att vara uppe i sjutton refuseringar kanske inte är så mycket, men det kanske säger något om mitt eget skrivande. Detta blir refusering tre av Stjärnbärarens önskan, och jag förväntar mig att det trillar in minst fjorton till.

Stjärnstatus (kortnovell)

Jag tror inte på mig själv.

Inte sällan jag tänker att jag inte är värd att lyckas. Jag, en författare. Jag smakar på det; låter orden lägga sig till rätta i munnen. Varför skulle jag? Ordkonstnär. Jag bara är. Ranelidskt dravel. Du skriver för mellanstadiebarn. Det blir lätt porr. Texter som pendlar mellan innovation och ren idioti. Det skulle krävas en hisspitch i Burj Khalifa för att över huvud taget komma till kontentan av vad min fantasytrilogi handlar om.

Jag suger.

Liksom, på riktigt. Vem kämpar i tolv jävla år i samma genre? Jo, jag. För att jag är envis som synden, egentligen. Mina karaktärer vägrar lämna mig ifred förrän deras berättelse hamnat på papper. Och att bögsex är vackert och helt ofrånkomligt när man väl har snöat in sig på det. Fan, att det alltid ska till intrasslade penisar och långt hår när jag sätter mig framför en blankt Worddokument. Kan jag liksom inte bara sluta vara tänd på män som är löjligt kåta på varandra?

Jag kan inte skriva.

Porten till den litterära societeten verkar vara försett med konstlås. Här måste man vara smart, innovativ, unik och något utöver det vanliga för att lösa pusslet. Ett facit kanske slumpas ut till ytterst ovetande drömmare som vill hålla sin berättelse mellan hårda pärmar. Nålsögat provocerar mig djupt. Fy fan, vad det blänger, himlar och blundar. Tänk vad ett nyinköpt förlagsavtal hade gjort för självkänslan. Lite räkmacka, sådär. Välkommen in i hundratusenkronors-klubben, gumman!  Men jag är pank. Helskotta, vad jag vill dyrka upp låskolven och smyga in som en katt bland hermelinerna och frottera mig med de likasinnade, men jag är inte där än.

Jag är inte värdig.

Vad vore ett besök hos förlaget? Tanken svindlar. I dessa helga salar där stjärnstatus och krossade drömmar lever sida vid sida. Jag är lika spännande som en nymålad vägg. Jag är inbunden som en bok. Bitter och missunnsam. Innerst inne ylar jag över orättvisor och gråter av en refusering. Lite så där lagom marinerad i självhat och kryddad i gamla oförrätter. Och så hade jag tänkt bli författare ovanpå det. Jag ska bara ha. Här krävs en motprestation av episka proportioner.

Jag skriver vidare.

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?

En liten sneak peek

Nu har jag laddat upp ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan här på bloggen! Kika gärna in och tyck till, om ni vill 🙂

Det är alltid lite känsligt att visa upp det man har skrivit, men hur ska man annars kunna utvecklas eller hitta läsare om man håller allt för sig själv? Detta är själva startskottet för hela trilogin, eller tetralogin, har inte riktigt bestämt mig än. Man gör tydligen vad som helst för att skrämma bort förlagen, haha.

Prologens vara och icke vara

I mina tidigare utkast har jag alltid haft en prolog. Det har blivit mer regel än undantag just för att jag skriver fantasy. Jag undrar varför? Personligen uppskattar jag prologer i längre serier, men jag har också märkt hur den väcker frustration, nyfikenhet och upplevs som ett onödigt hinder många hoppar över.

Jag valde att radera prologen efter en tid eftersom en klar majoritet tyckte den var onödig. Låt läsaren bli överraskad! sades det. Jag lät mig övertygas, men kände efter en tid att det var något som fattades. Allting blev så diffust.

Och sedan…

Uppvaknandet.

Äntligen. In medias res. Helt perfekt. Ni vet känslan när saker och ting faller på plats och man själv rycks med i handlingen? Jag blev nästan tårögd. Nu förstår jag bättre varför Melinde beter sig som han gör. Åh

Funderar på om jag ska lägga upp “prologen” på bloggen som en teaser när den blivit mer genomarbetad. Den lilla snutten som visas i headern kanske inte säger så mycket om handlingen, men i korta drag handlar det om familjehemligheter och kulturkrockar. Nu tänker jag inte avslöja något mer 😉

Vad tycker ni läsare om prologer i böcker?

Börja smått och leta sig upp?

Tyvärr tar vi inte emot fler manus för bedömning…

Jag tror jag har finkammat Google nu efter mindre förlag som ger ut fantasy. Ordet manusstopp lyser mot mig som ett ilsket trafikljus; tji fick du som inte skyndade dig! Visserligen fanns där några förlag som fortfarande tar emot manus under olika perioder, men de känns inte helt rätt för mig och mitt manus. Är jag dum som är så kräsen? Uppenbarligen. Chansen att bli antagen är antagligen större, speciellt bland de förlag som erbjuder betallösningar, men vill jag verkligen “köpa” mig till ett bokkontrakt? På det planet är jag nog rätt gammalmodig av mig när det kommer till utgivning. Jag drömmer om det där telefonsamtalet. Jag vill höra någon säga vi älskar ditt manus och vill ge ut det! Därför kommer vägen till min debut förmodligen bli en utmaning.

Det enklaste hade varit att maila intressanta förlag och presentera mig själv. Göra som en liten manuspitch. Bespara mig den ångestfyllda väntan vid ett spontanutskick. Föra en dialog. Låter det helknäppt? Kanske, men jag känner att jag inte har något att förlora på det. Möjligtvis min nyfunna självkänsla, men jag är rätt van vid att den är körd i botten, haha.

Börja smått och leta sig upp har varit ett hett tips. Det har ju hänt att utgivna böcker på mindre förlag plockats upp av de större, när de sett att boken sålt bra. Nu tror jag inte att Stjärnbärarens önskan kommer att sälja i några jätteupplagor om den någonsin blir antaget, men jag kanske hittar ut till mina läsare som längtar efter något mer än trollkarlar och eldsprutande drakar. Där kärleken är fri och ingen gör någon grej av det. Jag önskar att förlagen kunde förstå det.

En skjuts i rätt riktning

Redigeringen är i full gång och peppen har varit enorm de senaste dagarna. Jag vill skriva. VILL. Och jag gör det. Orden forsar ur mig. Vill veta hur det går. Det kommer kännas lite motigt att gå tillbaka till jobbet på fredag. Dels för att det blir mindre skrivtid och dels för att jag aldrig jobbat under bokrean förut. Jag ser dock fram emot det. Lite perspektivbyte så där 🙂

Att få en positiv refusering har gjort väldigt mycket för självkänslan, märker jag. Jag känner att jag har kommit ett litet steg närmare utgivning. Det är nu saker och ting börjar hända. Tänk om jag fortfarande hade trilskats med mitt förra manus? Puh, skillnaden är som natt och dag.

Apropå bokrean. Han ni gjort några fynd än? 🙂

“Men det är ju jättebra!”

Nämen, hallå! Det var ju faktiskt en positiv refusering, från en litterär agentur! Skärpning fröken! Sådant växer inte på träd.

Nu när jag låtit refuseringen sjunka in lite, inser jag hur stort det faktiskt är. Agenturer och förlag skriver väl inget för att vara snälla, tyckte min sambo, och kanske ligger det något i det. Agenten hade gillat mitt manus, men att det inte passade just dem. Sedan kan man alltid reflektera över det där lilla extra som efterlys; det där unika och innovativa, men jag tror det kommer att falla på plats vartefter jag redigerar Stjärnbärarens önskan. Har man väl börjat utmana en så pass konservativ genre som fantasyn är, är det väldigt svårt att sluta 😉

Jag känner att jag är på rätt väg, och detta jävlar anamma… Jag vill bara bänka mig framför manuset och skriva, skriva, skriva! Kanske var det den lilla knuffen som behövdes? Men det är ju jättebra! tröstade sambon när jag rödgråten förklarade läget i bilen, att jag var sämst på att skriva och ingen någonsin kommer vilja ge ut min fantasyserie. Det är bara att skicka till nästa!

Och fler förlag och agenter lär det bli, men först måste jag bli klar med redigeringen, kosta på mig en lektör och ta hjälp av mina underbara testläsare och klasskompisar på skrivarlinjen. Nu kör vi! 🙂