Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Bokrecension: Triangel

Courtney “Coop” Cooper och Jupiter Charity-Sanchez har varit bästa vänner så länge de kan minnas. De gör det mesta tillsammans, och brukar till och med dela säng. Inga konstigheter dock, Jupiter är gay and proud och Coop är helt okej med det. Inte. Han har varit hemligt kär i Jupiter i en halv evighet. Då kommer plötsligt Rae Evelyn Chin in i bilden. Hon är den nya tjejen, och hon blir snart kompis med både Jupiter och Coop. Coop förvånas över känslorna som plötsligt blossar upp inför Rae, samtidigt som Jupiter och Rae börjar tillbringa allt mer tid tillsammans. Det hela resulterar i överraskande känslor, en kyss som hotar att förstöra allt, en plan som går åt skogen och total förvirring.

Jag är kär. På riktigt. Detta var nog den bästa romanen för unga vuxna som jag läst på länge. En historia. Tre perspektiv. Inga enkla svar. En nödvändig bok som skildrar sexualitet, normer, vänskap och olika familjekonstellationer. Alltså, wow. När man håller fast vid föreställningen att man är lagd åt ett visst håll och senare inser att så inte var fallet. Eller? Föreställningar utmanas och Nic Stone väver så snyggt ihop karaktärernas olika perspektiv på livet och relationer. Även om det stundtals är kaos och känslorna praktiskt taget flyger åt alla möjliga håll kan jag som läsare känna igen mig; det är inte lätt att vara förälskad. Speciellt när hjärtat och hjärnan vill olika.

Till en början var jag en aning skeptisk till Triangel. Tänkte att det var som vilket triangeldrama som helst, men jag både led, sörjde och skrattade. Tills jag kom till en punkt där jag bara ville ruska om Jupiter och säga: “det har väl för fan ingen betydelse?”

Det enda som jag hade svårt att få grepp om var Karusell-Karl. En karaktär som Coop och Rae hade gemensamma minnen av. För mig blev han bara någon som figurerade sporadiskt i bakgrunden och liksom försvann i de starka känslorna som fanns mellan de tre. Annars har det varit en fantastisk läsning. Jag satt som fastklistrad framför boken och hade svårt att lägga ifrån mig den.

Rekommenderas.

Betyg 5/5

Tusen tack Lavender Lit för recensionsexet!

Bokrecension: Maght

I Solína har ingen hört ifrån Storm på över ett år, men livet fortsätter. Kol har blivit utsedd till Maght Tveir, Kyras högra hand – men hon har aldrig känt sig mer fängslad. Kyra har stängt gränserna och hotar med krig. Freiya arbetar som helare på sjukhuset. Ensam i mörkret försöker hon väcka en uråldrig magi till liv. Tillsammans försöker Kol och Freiya förhindra att Solína förstörs i kölvattnet av Kyras blodiga väg mot makt. En sen kväll knackar det på dörren och de möts av en främling. Kan det vara Storm? Kol tvingas till svåra beslut; kan hon rädda Solína och i sådana fall kommer hon förlora sig själv i kampen? Kan Freiya rädda sin familj undan Kyras klor? Och vad är det som har hänt med Storm?

Trots ett målande, fylligt språk kände jag att jag inte riktigt fastnade för uppföljaren. Jag gillade verkligen relationen mellan karaktärerna, speciellt mellan Kol och Storm. När författaren drar ut på spänningen med finess och man bara har lust att skrika “meh, hoppa i säng nu då!”, haha. Ändå lyckades inte storyn fånga mitt intresse helt. Den hade många ingredienser som jag gillade, som starka känslor, uråldrig magi och kampen om ett friare liv, men jag kom ändå inte i mål med boken som jag hade velat. Det tog sin tid innan jag läste ut den.

Betyg 3/5

Tack för recensionsexet Nohiding Förlag!

Bokrecension: Härskartekniker: Sagor för vuxna

“Har du blivit osynliggjord på möten? Eller känt att du varit utsatt för strategier så subtila att du starkt börjat ifrågasätta dig själv? Eller är du rent av den som själv vill styra händelseutvecklingen? Den här boken handlar om just det, om makt- och härskartekniker och om hur vi ibland kan bete oss mot varandra i grupp. Det är en allvarlig bok skriven i sagoform där för givet tagna sanningar synliggörs på ett humoristiskt sätt för igenkänning och självläkning. I boken finns även en arbetsmetod för dig som vill använda materialet i till exempel grupputveckling. Härskartekniker: Sagor för vuxna är en bok för dig som har hållit käften alldeles för länge.”

De flesta har nog någon gång blivit utsatta för olika typer av härskartekniker. På arbetsplatsen, i skolan, i den offentliga miljön etc. När jag blev tillfrågad om jag ville recensera boken Härskartekniker: Sagor för vuxna, kände jag mig både nyfiken och träffad på samma gång. För det var ju trotsallt något som inte stämde…

Och mycket riktigt var det ju så. Och då var det inte bara den självförvållade härskartekniken som jag utsatte mig själv för (varför förminskar jag mig själv på detta vis?), utan jag blev också medveten om att jag själv blivit utsatt för de där subtila strategierna. Att det finns en hierarki. Att jag har mer att bevisa än de andra. En läsning som både var nyttig, jobbig och fullkomligt briljant.

Anna-Karin Kask beskriver på ett humoristiskt och läkande sätt hur olika härskartekniker fungerar i sagoformat utan att det tar udden av allvaret. Språket är lättläst och jag känner att jag har lätt att sätta mig in i hur de olika härskarteknikerna yttrar sig. Längst bak i boken finns också olika metoder för dig som vill arbeta med materialet i grupp. Det enda som jag har att anmärka på är att boken var alldeles för kort.

Det är inte ofta jag gör undantag här på bloggen, men jag är glad att jag gjorde det då det är en viktig bok för de som hållit käften alldeles för länge.

Rekommenderas.

Betyg: 4,5/5

Tusen tack för recensionsexet HOI förlag!

Bokrecension: OBS: Flirt

Målinriktade Isabel har livet under kontroll. Hon har mannen, lägenheten, resorna – och jobbar på att få det yrke hon alltid drömt om: författare. Långt i framtiden ska hon skaffa hus, hund och barn. Bli gammal tillsammans med Elias och skriva böcker tills hon dör. Planen är vattentät.

Det enda som behövs är en skrivarkurs. Hon räknade bara inte med att träffa Per – den charmige äldre mannen som skriver som en gud och får henne att leva i nuet. Hon räknade inte heller med att hon måste ligga med någon för att få sin bok utgiven. Plötsligt tappar hon kontrollen över allt.

Som vanligt när det kommer till Lovisa Wistrands böcker så sträckläste jag den. Något tyngre än hennes tidigare böcker, men minst lika bra, om inte bättre. För stundtals var Isabels känslor så lätta att känna igen sig i. Författardrömmen. Kallet. När skrivandet blir lika viktigt som att andas. När somliga skakar på huvudet och hävdar att författarskapet bara är en hobby. När familjen inte tycks förstå. När man gett sig fan på att bli utgiven och inget kan stoppa en. Men hur långt är man redo att gå?

Jag tror många aspirerande författare med lätthet kan relatera till de dilemman som Isabel möter på vägen genom boken. För jag har själv varit där. Alla “måsten”. Stressen över att synas. Knyta de där viktiga kontakterna med förlagsfolk. Få in en fot. För Hur ska man annars komma någonvart som outgiven? Känslorna lät inte vänta på sig. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister. För jag vet hur mycket skrivandet kan betyda för somliga. Och det är så lätt att tappa bort sig själv på vägen när man inte vill något annat än att se sitt alster mellan hårda pärmar.

OBS: Flirt har också ett unikt kärlekstema (och ett vider jag gärna sluppit…) som verkligen får det att knipa i magen på mig. Jag ser verkligen romansen växa fram i chattkonversationerna. Hur Isabel intalar sig själv att det är Elias hon ska gifta sig och bli gammal med. Men var är suget? Förbjudna tankar. Känslostormar. Åldersskillnader. När det börjar kännas som en virtuell otrohet. Alltså, var är sista delen i duologin?!

Såklart går ju ingen bok fri från anmärkningar och var det något som blev lite jobbigt i längden var chatt- och smskonversationerna. Hoppandet mellan olika teckensnitt, smileys och radbrytningar gjorde att jag tappade bort mig och att jag till slut hoppade över några. Annars var det ett trevligt inslag i boken. För det var inget jag sett tidigare.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tusen tack HOI förlag för recensionsexet!

Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Bokrecension: Tvåhjärtat

Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.

Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en “talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.

Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂

Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Betyg: 4,5/5

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5