Bokrecension: Dödsviskaren

Blod. Offer. Kärlek på liv och död. Och en demonisk portal som hotar hela Sarador.

Iszaelda är förgiftad och en fara för alla i hennes närhet. Ensam ger hon sig av för att finna den viktiga livsblomman, och Akares följer efter för att vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt närmar sig mörkret och attacken från demonerna. Portalen måste stängas nu.

I Iszaeldas frånvaro axlar Naeva rollen som ledare och gör allt för att samla allierade inför den kommande invasionen, men hur ska hon få städerna att inse allvaret? De är för få, och fienden för många. Keelan ger sig av för att häva Nyx förbannelse och Nyx vill bara finna Iszaelda. Allt är en enda härva, gruppen är splittrad och hotet kryper närmare och närmare. Känslorna flammar, svärden slår och kärleken svider i hjärtat.

Kommer Iszaelda att återvända i tid? Vad finner Keelan i skogens djup? Kan Nyx förbannelse hävas? Vem offrar sig själv och sin framtid för att rädda dem alla? Och vem kommer att kunna viska med de döda?

I den avslutande delen av Alvblodstrilogin dras allt till sin blodigaste spets. Känslorna flyger kors och tvärs. Det bjuds på svek, galenskaper och en överraskning som fick mig att utbrista: men-vad-fan-är-författaren-seriös, haha. Helt klart HEA, även om jag inte riktigt höll med allt (bad boys kommer nog aldrig riktigt bli min grej, tyvärr). Och en mycket het scen — helt klart uppfriskande i en annars så traditionell genre som fantasyn är. Kanske något pang på, men inkluderande. Izsaeldas förgiftning lutade mycket åt det jag först trodde, men att det skulle vara på grund av… Njae, jag höll nästan lite på att Izsaelda skulle välja den där snyggingen i öknen istället 😉

Det har ändå varit en bra läsning. Jag börjar mer och mer tycka om Lovisas karaktäristiska språk och jag fick verkligen upp ögonen för häxan Thaa. Så cool på alla sätt och vis! Och grymt att Naeva började stå upp för sig själv och visa lite jävlar anamma (kvinnor kan, de med). När jag började närma mig slutet insåg jag vilket äventyr jag har varit med om. Jag känner mig nästan lite sorgsen, faktiskt. Nöjd, men sorgsen. Jag ville inte att det skulle ta slut, så jag snigelläste Dödsviskaren trots att jag ville sluka boken på en gång. Och visst bjuder slutet på en framtida fortsättning i denna fantastiska fantasyvärld som Lovisa Wistand har skapat.

Betyg: 4/5

Tack för recensionsexet Whip Media!

Bokrecension: OBS: Synd

Bröllopet närmar sig för Isabel och förberedelserna rullar på. Det ska tas beslut om servetter och valsen ska finputsas på danskurs. Men i tankarna är Isabel hos Per som hon träffade genom en skrivkurs. Efter hans försök till en flirt tog Isabel avstånd från honom. Nu börjar de hitta tillbaka till sin avslappnade jargong i chatten igen.

När samtalen tar fart dröjer det inte länge innan de har hittat ett gemensamt projekt: att avslöja den kände författaren Edward Örn som håller i skrivkursen. Han leder en förening för sina mest talangfulla elever, där de får chansen att ta en alternativ väg till framgång … En väg där man måste ”bjuda till”.

Vilken bok. Jag läste ut den samma dag som jag fick den. Vilket känslomässigt kaos jag kastades in i. Kärlek, trygghet, vänskap, svek, förvirring. På sidan 157 höll jag på att slänga boken i väggen — när är det nog? Och det där jäkla aset sedan. Kan inte Isabel bara få skriva sina böcker och satsa på sitt författarskap utan att bli inbjuden till denna elitistiska societet? Författardrömmen är stark, men är du redo att göra allt för att ta dig till toppen? Och är han verkligen så ond som han ger sken av? För kanske…

Det jag enda saknade i OBS: Synd var faktiskt skrivandet. I OBS: Flirt kämpade Isabel med att få en bok utgiven. Jag hade velat se mer av det (hade liksom hoppats på en releasefest insprängd mellan bröllopsvals och chattar, haha). Nu fick jag bara information om att hon skrev på uppföljaren, och lite annat 😉

På det stora hela var ändå OBS: Synd snäppet vassare. Känslan av att slitas mellan trygghet och förälskelse var snyggt skildrat. Och rädslan över att börja om på nytt, eller begå ett stort misstag. Finns det lyckliga slut? Eller leker de med varandras känslor? Kommer allt bli bättre bara om familjen utökas? Så många frågor, och en och annan pappersnäsduk.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tack så mycket för recensionsexet HOI förlag!

Bokrecension: Allt du gav mig var minnen

När Griffins första kärlek och ex-pojkvän Theo dör i en drunkningsolycka är det som om hela världen imploderar. Trots att Theo flyttat till Kalifornien och börjat dejta Jackson hade Griffin aldrig tvivlat på att det skulle bli de två igen, när tiden var inne. Nu kommer det aldrig att bli så.

För att göra saker och ting ännu värre är Jackson den enda som förstår Griffins sorg och smärta. Men hur mycket de än öppnar sig för varandra fortsätter Griffin att famla allt djupare ner i den mörka avgrunden. Han förlorar sig själv i tvångstankar och destruktiva handlingar, och hemligheterna han bär på hotar att förgöra honom. Om Griffin någonsin ska lyckas ta sig upp över ytan igen måste han först konfrontera sina minnen, och lägga varenda hjärtskärande bit av pusslet som utgör hans liv.

Vilken bok. Jag övervägde flera gånger att ge upp läsningen. Inte för att den var dåligt skriven, utan för hur känslomässigt brutal den var. Ha näsdukarna redo, säger jag bara. Som en person med erfarenhet av psykisk ohälsa och OCD, kunde jag känna så väl igen mig i Griffins tankar och känslor utan att det blev för mycket (kom på mig själv med att nicka igenkännande på några ställen). Och Theos filosofiska tankar och kreativitet. Deras prat om zombiepirater. Fyra olika kyssar. Wade som säkert kände sig som femte hjulet. Jackson som förmodligen älskade Theo lika högt som Griffin. Fan, vilken litterär smocka Allt du gav mig var minnen var. Det är smärtsamt vackert, galet och fantastiskt skildrat. Svartsjuka och kärlek blandas med drama och oväntad vänskap. Jag blev till en pöl av känslor — snälla, räcker det inte nu? Kommer det någonsin att lösa sig? Jag har ju bara några sidor kvar!

Språket är lättläst och tonen drar emellanåt åt det lite “grabbigare” hållet. Detta är en tung, men viktig, unga vuxna-roman och jag kommer definitivt läsa fler böcker av Adam Silvera.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Sofia på Lavender Lit!

Bokrecension: Nedom

Det är uppbrottstid, avskedstid – en tid att försöka förstå uppdrag från gudar och väsen. Från Moderns ö bär Utter med sig hemligheter hon inte vågar berätta för någon, medan Våg kämpar med överväldigande uppdrag och överrumplande känslor. Storms armé ger sig av mot bergen för att erövra beoifolkets oövervinnerliga metall och möter enorma krafter, vissa som fiender och andra som allierade. Tre sällskap färdas – längs med dödsrikets tröskel, till ett sagofolk och mot guld och ära varhelst det må finnas.

“Hoppas att du trivs i underjorden – se upp för lavasjöarna!”
Och mycket riktigt. Det blev en spännande färd ner till Hels rike. Då jag slukade Tvåhjärtat hade jag ganska höga förväntningar på Nedom. Jag ville ha mer urskog, magi och fornnordiska väsen. Även denna gång levererar författaren en väl genomarbetad berättelse med samma underbara språk, men jag känner ändå att boken inte riktigt griper tag i mig på samma vis som första boken. I Nedom fördjupas handlingen och karaktärerna utvecklas åt olika håll. Mytologiska varelser gör entré och jag får äntligen veta mer om barnet som lämnades bort. Men vad är det då som skaver? Möjligen att boken blir lite som en transportsträcka för mig, som det lätt kan bli med mellanboken i en trilogi. Ett sökande. Det är karaktärer i rörelse hela tiden. Både i och utanför den fysiska kroppen, vilket samtidigt tillför berättelsen mer djup och komplexitet och gör att jag läser vidare.

Jag hade en trevlig lässtund och jag gillar hur underjorden och dess väsen skildras. Omslaget är minst lika snyggt som Tvåhjärtats och inbjuder till läsning. Och en cliffhanger som gör mig taggad på fortsättningen.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Bokrecension: Triangel

Courtney “Coop” Cooper och Jupiter Charity-Sanchez har varit bästa vänner så länge de kan minnas. De gör det mesta tillsammans, och brukar till och med dela säng. Inga konstigheter dock, Jupiter är gay and proud och Coop är helt okej med det. Inte. Han har varit hemligt kär i Jupiter i en halv evighet. Då kommer plötsligt Rae Evelyn Chin in i bilden. Hon är den nya tjejen, och hon blir snart kompis med både Jupiter och Coop. Coop förvånas över känslorna som plötsligt blossar upp inför Rae, samtidigt som Jupiter och Rae börjar tillbringa allt mer tid tillsammans. Det hela resulterar i överraskande känslor, en kyss som hotar att förstöra allt, en plan som går åt skogen och total förvirring.

Jag är kär. På riktigt. Detta var nog den bästa romanen för unga vuxna som jag läst på länge. En historia. Tre perspektiv. Inga enkla svar. En nödvändig bok som skildrar sexualitet, normer, vänskap och olika familjekonstellationer. Alltså, wow. När man håller fast vid föreställningen att man är lagd åt ett visst håll och senare inser att så inte var fallet. Eller? Föreställningar utmanas och Nic Stone väver så snyggt ihop karaktärernas olika perspektiv på livet och relationer. Även om det stundtals är kaos och känslorna praktiskt taget flyger åt alla möjliga håll kan jag som läsare känna igen mig; det är inte lätt att vara förälskad. Speciellt när hjärtat och hjärnan vill olika.

Till en början var jag en aning skeptisk till Triangel. Tänkte att det var som vilket triangeldrama som helst, men jag både led, sörjde och skrattade. Tills jag kom till en punkt där jag bara ville ruska om Jupiter och säga: “det har väl för fan ingen betydelse?”

Det enda som jag hade svårt att få grepp om var Karusell-Karl. En karaktär som Coop och Rae hade gemensamma minnen av. För mig blev han bara någon som figurerade sporadiskt i bakgrunden och liksom försvann i de starka känslorna som fanns mellan de tre. Annars har det varit en fantastisk läsning. Jag satt som fastklistrad framför boken och hade svårt att lägga ifrån mig den.

Rekommenderas.

Betyg 5/5

Tusen tack Lavender Lit för recensionsexet!

Bokrecension: Maght

I Solína har ingen hört ifrån Storm på över ett år, men livet fortsätter. Kol har blivit utsedd till Maght Tveir, Kyras högra hand – men hon har aldrig känt sig mer fängslad. Kyra har stängt gränserna och hotar med krig. Freiya arbetar som helare på sjukhuset. Ensam i mörkret försöker hon väcka en uråldrig magi till liv. Tillsammans försöker Kol och Freiya förhindra att Solína förstörs i kölvattnet av Kyras blodiga väg mot makt. En sen kväll knackar det på dörren och de möts av en främling. Kan det vara Storm? Kol tvingas till svåra beslut; kan hon rädda Solína och i sådana fall kommer hon förlora sig själv i kampen? Kan Freiya rädda sin familj undan Kyras klor? Och vad är det som har hänt med Storm?

Trots ett målande, fylligt språk kände jag att jag inte riktigt fastnade för uppföljaren. Jag gillade verkligen relationen mellan karaktärerna, speciellt mellan Kol och Storm. När författaren drar ut på spänningen med finess och man bara har lust att skrika “meh, hoppa i säng nu då!”, haha. Ändå lyckades inte storyn fånga mitt intresse helt. Den hade många ingredienser som jag gillade, som starka känslor, uråldrig magi och kampen om ett friare liv, men jag kom ändå inte i mål med boken som jag hade velat. Det tog sin tid innan jag läste ut den.

Betyg 3/5

Tack för recensionsexet Nohiding Förlag!

Bokrecension: Härskartekniker: Sagor för vuxna

“Har du blivit osynliggjord på möten? Eller känt att du varit utsatt för strategier så subtila att du starkt börjat ifrågasätta dig själv? Eller är du rent av den som själv vill styra händelseutvecklingen? Den här boken handlar om just det, om makt- och härskartekniker och om hur vi ibland kan bete oss mot varandra i grupp. Det är en allvarlig bok skriven i sagoform där för givet tagna sanningar synliggörs på ett humoristiskt sätt för igenkänning och självläkning. I boken finns även en arbetsmetod för dig som vill använda materialet i till exempel grupputveckling. Härskartekniker: Sagor för vuxna är en bok för dig som har hållit käften alldeles för länge.”

De flesta har nog någon gång blivit utsatta för olika typer av härskartekniker. På arbetsplatsen, i skolan, i den offentliga miljön etc. När jag blev tillfrågad om jag ville recensera boken Härskartekniker: Sagor för vuxna, kände jag mig både nyfiken och träffad på samma gång. För det var ju trotsallt något som inte stämde…

Och mycket riktigt var det ju så. Och då var det inte bara den självförvållade härskartekniken som jag utsatte mig själv för (varför förminskar jag mig själv på detta vis?), utan jag blev också medveten om att jag själv blivit utsatt för de där subtila strategierna. Att det finns en hierarki. Att jag har mer att bevisa än de andra. En läsning som både var nyttig, jobbig och fullkomligt briljant.

Anna-Karin Kask beskriver på ett humoristiskt och läkande sätt hur olika härskartekniker fungerar i sagoformat utan att det tar udden av allvaret. Språket är lättläst och jag känner att jag har lätt att sätta mig in i hur de olika härskarteknikerna yttrar sig. Längst bak i boken finns också olika metoder för dig som vill arbeta med materialet i grupp. Det enda som jag har att anmärka på är att boken var alldeles för kort.

Det är inte ofta jag gör undantag här på bloggen, men jag är glad att jag gjorde det då det är en viktig bok för de som hållit käften alldeles för länge.

Rekommenderas.

Betyg: 4,5/5

Tusen tack för recensionsexet HOI förlag!

Bokrecension: OBS: Flirt

Målinriktade Isabel har livet under kontroll. Hon har mannen, lägenheten, resorna – och jobbar på att få det yrke hon alltid drömt om: författare. Långt i framtiden ska hon skaffa hus, hund och barn. Bli gammal tillsammans med Elias och skriva böcker tills hon dör. Planen är vattentät.

Det enda som behövs är en skrivarkurs. Hon räknade bara inte med att träffa Per – den charmige äldre mannen som skriver som en gud och får henne att leva i nuet. Hon räknade inte heller med att hon måste ligga med någon för att få sin bok utgiven. Plötsligt tappar hon kontrollen över allt.

Som vanligt när det kommer till Lovisa Wistrands böcker så sträckläste jag den. Något tyngre än hennes tidigare böcker, men minst lika bra, om inte bättre. För stundtals var Isabels känslor så lätta att känna igen sig i. Författardrömmen. Kallet. När skrivandet blir lika viktigt som att andas. När somliga skakar på huvudet och hävdar att författarskapet bara är en hobby. När familjen inte tycks förstå. När man gett sig fan på att bli utgiven och inget kan stoppa en. Men hur långt är man redo att gå?

Jag tror många aspirerande författare med lätthet kan relatera till de dilemman som Isabel möter på vägen genom boken. För jag har själv varit där. Alla “måsten”. Stressen över att synas. Knyta de där viktiga kontakterna med förlagsfolk. Få in en fot. För Hur ska man annars komma någonvart som outgiven? Känslorna lät inte vänta på sig. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister. För jag vet hur mycket skrivandet kan betyda för somliga. Och det är så lätt att tappa bort sig själv på vägen när man inte vill något annat än att se sitt alster mellan hårda pärmar.

OBS: Flirt har också ett unikt kärlekstema (och ett vider jag gärna sluppit…) som verkligen får det att knipa i magen på mig. Jag ser verkligen romansen växa fram i chattkonversationerna. Hur Isabel intalar sig själv att det är Elias hon ska gifta sig och bli gammal med. Men var är suget? Förbjudna tankar. Känslostormar. Åldersskillnader. När det börjar kännas som en virtuell otrohet. Alltså, var är sista delen i duologin?!

Såklart går ju ingen bok fri från anmärkningar och var det något som blev lite jobbigt i längden var chatt- och smskonversationerna. Hoppandet mellan olika teckensnitt, smileys och radbrytningar gjorde att jag tappade bort mig och att jag till slut hoppade över några. Annars var det ett trevligt inslag i boken. För det var inget jag sett tidigare.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tusen tack HOI förlag för recensionsexet!

Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!