Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Två månader

Fortfarande tyst från agenten. Misstänker att svaret dimper ner i mailkorgen vilken sekund som helst. Har varit lite ur balans på sistone, men nu känner jag för ett riktigt manusrace 🙂 Det kan vara bra att fokusera på annat ett tag. Igår gjorde jag misstaget att googla en massa om fjärilen och problem som kan uppstå. Ingen bra idé när man är lätt hypokondrisk och oroar sig inför framtiden. Fy, jag har nog aldrig gråtit så mycket. Ett tips, avstå från Google i största möjliga mån och googla INTE dina symptom! Kattungar brukar vara ett säkrare kort.

Hur som, jag saknar mina karaktärer och det ska bli kul att få grotta ner sig i deras äventyr igen. Märkligt nog har Love också haft en massiv gråtattack. Sådan författare, sådan karaktär, haha? 😉

Hur går det med ert skrivande?

En liten fjäril att rå om

Jag är ju så äckligt jävla fel och sjuk att ingen någonsin vill ha mig! hann jag tänka innan jag slog numret till min sambo. Tårarna formligen forsade ur mig. Jag var lättad, skamfylld och ångestladdad. Varför just jag? Fy fan, jag skäms över min existens.

Det var ändå lite som jag misstänkte, ändå hävdade jag bestämt att det inte händer mig. Och nu har det gjort det, på sätt och vis. Min sköldkörtel är sannolikt lätt underaktiv. Kanske kan det ändå förklara min ångest, min ovilja, mina problem med magen. Hur min kropp emellanåt rör sig i snigeltakt. Att jag liksom inte bryr mig. Jag orkar inte.

Jag minns hur jag kämpade för min överlevnad i grundskolan. Stressen över att bli mobbad, psykiskt misshandlad och inte uppnå godkänt i alla ämnen. Och senare stressen att inte få något jobb. Hur jag sökte närmare femtio och inte ens fick komma på intervju. Luckor i CV:t. Social fobi. Strul med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag gick inte stärkt ur mobbningen på något vis, för någonting inom mig gick sönder. Kanske var det då som min fjäril* stukade sin vinge?

Jag är slut som författare! ville jag skrika i telefonen. För vem fan vill anta någon som är sjuk? Många tankar flög omkring i huvudet på mig, och det värsta var att jag var mest rädd för att inte bli tagen på allvar. Av någon. Att jag vackert fick finna mig i det. Att jag skulle komma att belasta samhället ytterligare och bli kallad lat.

03:07 vaknade jag med en klump i magen. Det kändes fortfarande overkligt. Och jag som ogillar att bli stucken i armvecket. Och all jävla väntan på svar. Papper och remisser och skit. När jag stod där i köket kände jag mig ändå lättad. Det kändes på sätt och vis skönt att veta vad som kan ha försatt min kropp i obalans.

En bild jag fotade för ett tag sedan.

Photo © Anna Pettersson

* Sköldkörteln liknar en fjäril och sitter i halsen, strax under struphuvudet. Funderade på att kalla den Sköldis först, men det lät inte lika fint, haha.

Ny vecka

Det är svårt att vara produktiv när man samtidigt håller på att gå upp i atomer. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång, mer än att det är en agent som bläddrar i mitt icke originella manus? Detta är förstås ett självvalt självplågeri och jag ska njuta varje sekund av det! För vad gör man inte för kärleken — ahem — att bli antagen? Man väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Beredd på att bli besviken som fan för senare gråta ut på bloggen om hur jäkla värdelös man är som aspirerande författare.

Samtidigt som jag går omkring med konstant sug i magen och kollar mailen var femte minut försöker jag ta tag i manuset. Tvivel till trots lyckas jag ändå tjuta av lycka när jag upptäcker hur jäkla bra en del scener är samtidigt som jag tycker i mig salta nötter och russin och klappar katten. Ändå tycks YouTube vara mer lockande än att skriva om hur oborstade sjöbusar och annat slödder röjer omkring nere i hamnen och försätter Love i fara. Fint.

Det är nytt. Det är spännande. Praktiskt taget omöjligt. Ändå kastar man sig in i det utan någon tanke på vart man kommer att landa någonstans (i mitt fall papperskorgen). Jag får nog räkna med att anlita lektör och ta hjälp av mina eminenta testläsare i fortsättningen. Jag tror mycket på personlig kontakt denna gång. Jag tänker inte skicka in Stjärnbärarens önskan på vinst och förlust igen. Visst kan det vara kul att överraska, men samtidigt vill jag vara öppen med vilken genre jag skriver i. 2017 känns dock som ett mycket bra skrivarår för mig. Jag är supertaggad trots skrivkramp och begåvade ursäkter 🙂

Mina nerver just nu.

Dags att fatta pennan

Tog en liten paus från skrivandet under julledigheten. Nu känner jag hur det börjar klia i fingrarna. Jag har suttit och klurat på en del scener som jag tror kommer göra en del för storyn. Jag ser inte alls fram emot att vända upp och ner på Loves liv, men det kommer vara en mycket viktig vändpunkt för berättelsen, och för honom.

Sedan väntar jag fortfarande på svar från andra agenten. Kanske är det yttepyttelite hoppfullhet jag känner i skrivande stund. Trots att nålsögat är betydligt mindre sitter jag ändå och håller tummarna. Någon gång ska det väl vara min tur att landa ett fett bokkontrakt, inte sant? 😉

I år tänker jag bara skriva på. Göra min grej, och göra det jävligt bra. Jag har alltid gått min egen väg, och det är dags att jag gör det samma med mitt manus. Hur vill jag berätta den här historian?

Vad har ni för skrivplaner i år? 🙂

Men skriv då, för bövelen!

Nae, det kommer inte bli någon författare av mig det är ett som är säkert. Ska det vara så jäkla svårt att skriva på boken. Vad är det jag sitter och väntar på, förutom svar från agenterna? Jag tvivlar på att inspirationen kommer landa i knät på mig.

Igår tröskade jag igenom mitt synopsis och gjorde en del förändringar. Med ett ständigt närvarande tvivel kändes det mesta som värdelöst dravel, men det finns en del scener som jag ser fram emot att skriva. Jag kommer garanterat fulgrina.

Förutom att jag är på god väg att slå knut på mig själv och fnyser åt folks framgångar försöker jag intala mig själv att det bara är en fas. Kanske också en bekräftelse på att jag vill detta så otroligt mycket, även om jag inte hunnit inse allvaret med författarskapet. Behöver jag verkligen någons godkännande innan jag kan ta tag i boken? Jag har ju egentligen allt stöd jag kan få.

Överskuggad av tvivel

Som med allt annat kommer det perioder där man tycker att man suger, hårt. Jag kan inte förstå vad som är bra med just mitt manus. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av peppen och den positiva responsen? Jag tog en liten paus från redigerandet igår. Bara för att reflektera lite över berättelsen. Det tillhör ovanligheterna att debutera med en bokserie. Det skrivs sällan flerbokskontrakt eftersom förlagen först vill se vad debutanten går för. Ändå sitter jag här och bygger upp en historia som lätt hade kunnat sträcka sig över tre, fyra böcker.

Och vad är egentligen förlagens syn på svensk fantasy? Är mitt manus redan utdömt, en berättelse som bara skulle locka ett fåtal läsare? Jag tvekar och undrar hur jag kunde komma på den här idén från första början. Jag, som då var en hormonstinn tonåring som läste yaoi och slashfiction, började själv leka med idén att låta män vara löjligt kåta på varandra och älska under stjärnorna. Och jag blev förstås fast. Och så fortsätter man att bli nedslagen av refuseringar när man bara har sig själv att skylla. Snyggt jobbat tjejen.

Det har gått en månad sedan jag skickade in delar av manuset till agenterna. Jag är tack och lov inte ensam om att pröva lyckan hos en agentur i redigeringsstadiet. Mitt i all jävlar anamma fanns också spår av ovisshet; var passar jag in? Vet agenterna om att min genre finns utomlands? Kanske får jag äntligen svar på frågan som jag länge brottats med, men till dess hoppas jag att motivationen kommer tillbaka.

När jag ser tillbaka på mitt skrivande är jag fascinerad över att jag inte har gett upp. I närmare tio år försökte jag förädla min berättelse innan den slutligen föll på plats. Vad har egentligen tagit sådan tid och vad har jag lärt mig? Att jag är envis som synden och gråter när jag blir refuserad? Japp. Att jag tidigare inte haft någon koll på vare sig dramaturgi eller gestaltning? Absolut. Att jag verkligen vill skriva den här berättelsen? Högst troligt. Att jag kanske skulle ha lagt mina pengar på någonting annat än att starta en misslyckad insamling? Prata inte om det…

Skrivandets vedermödor i ett nötskal. Det är bara att borsta av sig och komma igen. Författandets toppar och dalar är en del av processen.

Characters © Anna Pettersson
Sketch © Mathia Arkoniel

Vet du vad ett framtida författarskap innebär?

När vi ändå diskuterar utgivning och manus tänkte jag grotta ner mig lite i författarskapet. Vad innebär det egentligen att bli antagen? Vad händer när lyckoruset lagt sig och champagnen är uppdrucken? Jag tänker sällan på vad ett framtida författarskap innebär. Det är alldeles för stort att ta in. Något som bara är några få förunnat. Jag är inte värdig! Jag vill bara skriva och bli läst. Bli bekräftad och ryggdunkad. Jag vill också höra att det var värt allt slit. Snälla, låt mig få lyckas! Jag är rädd och jag tvekar och allting känns alldeles, alldeles underbart. Varför fortsätter jag trots alla standardrefuseringar?

Författarens roll har blivit minst lika viktig som bokens. Båda ska synas i mediebruset, för vem är personen bakom verket? Hur ser denne ut? När jag tänker efter, måste en författare se ut på ett visst sätt för att bli tagen på allvar? Jag som gärna klär mig maskulint och tar “hej, grabben” som en komplimang. Kommer då inte förvirring uppstå?

Signeringar och författarframträdanden. Jag tänker på bokmässan och jag tänker på möjligheten att få träffa läsare, men var hamnar jag mitt i allt? Får jag fortsätta vara mitt lugna eftertänksamma jag eller måste jag iklä mig en roll för att vara andra till lags? En bok säljer ju inte sig själv. Varför fortsätter min författarbubbla vara sådär härligt rosaskimrande när jag vet att verkligheten är krassare än så?

Det riktiga jobbet börjar när kontraktet är påskrivet. Jag har följt författare som har slitit hund och haft tighta deadlines. Hur de tagit emot ris och ros på social medier och medverkat i tidningar och radio. Hur de har stressat runt, men ändå ödmjukt tagit sig an uppdragen/inbjudningarna de blivit tilldelade. Och jag undrar med ens vad jag har gett mig in på. Jag vill ju också bli författare, men…

Två månader. Så länge anses en bok vara ny i bokhandeln. Där efter går den från frontad till instoppad och lever sedan ett liv i tysthet. Intresset svalnar fortare än man tror. Vad som var inne förra veckan kan vara ute nästa. Det handlar hela tiden om att hålla intresset uppe och promota sitt alster. Vara ute och synas, helt enkelt. Att jobba med böcker har förändrat min syn på författarskapet och jag är erkänner att jag faktiskt är lite skraj för att försöka igen. Jag har ingen aning om var jag passar in någonstans. Jag har ju liksom aldrig gjort det.

Varför satsar du inte på att ge ut själv?

Jag får oftast frågan om jag någonsin övervägt egentutgivning. Det har jag, många gånger. Ändå blir jag lite beklämd varje gång någon utbrister “Ge ut boken själv och skit i förlagen!” För mig är hela debatten och egenutgivningens vara och icke vara en hel vetenskap. Är det verkligen så lätt som det sägs? För mig som är psykiskt funktionsnedsatt blir det lite som att bestiga ett berg; att vara sin egen chef och kunna bestämma vartenda liten detalj skulle ge mig svindel. Kapital, marknadsföring och upplagor. Redaktör, formgivare och lektör. Och ovanpå allt, skriva en uppföljare.

Idag har det aldrig varit så lätt att publicera texter. Jag skulle med lätthet kunna lägga ut hela mitt alster här på bloggen, gratis. I all sin enkelhet. Bara klistra in och klicka på “publicera”.

Min stora dröm är att passera genom det berömda nålsögat och bli med förlag. Att någon har sett något i min text som är värt att satsa på. Dessvärre har många innovativa mindre förlag manusstopp på obestämd tid och jag är fortfarande lite osäker på om jag vågar ge mig i kast med de större förlagen igen. Varför gör en standardrefusering så ont?

Jag erkänner att jag är något avis på de som lyckas, kanske “gladunsjuk” som Charlotte uttryckte det i kommentarerna när hon blev antagen. Jag känner stressen och pressen. Vill inte vara sist på bollen. Vill också vara med. Vill inte hamna utanför. De gör det omöjliga medan jag sitter här och regisserar en kärleksscen som är som hämtad ur Brokeback Mountain. Gah! Ångest!

Det är rätt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Jag hade kunnat skita i förlagen och gå min egen väg, men jag har inte riktigt vad som krävs för att göra det bra. Pengar är inte det viktigaste för mig, men jag behöver ha någon som hjälper mig att nå ut.

Testläsare sökes

Eftersom jag helt har tappat tron på mig själv och mitt eget skivande söker jag nu efter ett par testläsare som har lust att dissekera de första kapitlen av mitt manus. Jag är oerhört tacksam över att jag har min skrivargrupp på skolan, men att vänta 9 veckor mellan varje textsamtal känns som en evighet om jag ska vara ärlig, haha. Jag saknar liksom peppen där emellan. Det talas mycket om av avsätta tid för skrivandet och sträva efter att uppfylla det satta målet innan veckans slut, men när man sitter alldeles ensam och inte kan se åt sin berättelse utan att känna skam och panik, kanske man behöver lite hjälp på traven. Tanken var att det första utkastet skulle bli klart till jullovet, så än finns tid.

Så, är du också författaraspirant, etablerad författare eller en erfaren läsare som är intresserad av fantasy och erotik så är du välkommen att lämna en kommentar. Berätta gärna kort om varför just du skulle vilja testläsa. Endast seriösa svar, tack.

Edit: Fullt!