Börja smått och leta sig upp?

Tyvärr tar vi inte emot fler manus för bedömning…

Jag tror jag har finkammat Google nu efter mindre förlag som ger ut fantasy. Ordet manusstopp lyser mot mig som ett ilsket trafikljus; tji fick du som inte skyndade dig! Visserligen fanns där några förlag som fortfarande tar emot manus under olika perioder, men de känns inte helt rätt för mig och mitt manus. Är jag dum som är så kräsen? Uppenbarligen. Chansen att bli antagen är antagligen större, speciellt bland de förlag som erbjuder betallösningar, men vill jag verkligen “köpa” mig till ett bokkontrakt? På det planet är jag nog rätt gammalmodig av mig när det kommer till utgivning. Jag drömmer om det där telefonsamtalet. Jag vill höra någon säga vi älskar ditt manus och vill ge ut det! Därför kommer vägen till min debut förmodligen bli en utmaning.

Det enklaste hade varit att maila intressanta förlag och presentera mig själv. Göra som en liten manuspitch. Bespara mig den ångestfyllda väntan vid ett spontanutskick. Föra en dialog. Låter det helknäppt? Kanske, men jag känner att jag inte har något att förlora på det. Möjligtvis min nyfunna självkänsla, men jag är rätt van vid att den är körd i botten, haha.

Börja smått och leta sig upp har varit ett hett tips. Det har ju hänt att utgivna böcker på mindre förlag plockats upp av de större, när de sett att boken sålt bra. Nu tror jag inte att Stjärnbärarens önskan kommer att sälja i några jätteupplagor om den någonsin blir antaget, men jag kanske hittar ut till mina läsare som längtar efter något mer än trollkarlar och eldsprutande drakar. Där kärleken är fri och ingen gör någon grej av det. Jag önskar att förlagen kunde förstå det.

“Men det är ju jättebra!”

Nämen, hallå! Det var ju faktiskt en positiv refusering, från en litterär agentur! Skärpning fröken! Sådant växer inte på träd.

Nu när jag låtit refuseringen sjunka in lite, inser jag hur stort det faktiskt är. Agenturer och förlag skriver väl inget för att vara snälla, tyckte min sambo, och kanske ligger det något i det. Agenten hade gillat mitt manus, men att det inte passade just dem. Sedan kan man alltid reflektera över det där lilla extra som efterlys; det där unika och innovativa, men jag tror det kommer att falla på plats vartefter jag redigerar Stjärnbärarens önskan. Har man väl börjat utmana en så pass konservativ genre som fantasyn är, är det väldigt svårt att sluta 😉

Jag känner att jag är på rätt väg, och detta jävlar anamma… Jag vill bara bänka mig framför manuset och skriva, skriva, skriva! Kanske var det den lilla knuffen som behövdes? Men det är ju jättebra! tröstade sambon när jag rödgråten förklarade läget i bilen, att jag var sämst på att skriva och ingen någonsin kommer vilja ge ut min fantasyserie. Det är bara att skicka till nästa!

Och fler förlag och agenter lär det bli, men först måste jag bli klar med redigeringen, kosta på mig en lektör och ta hjälp av mina underbara testläsare och klasskompisar på skrivarlinjen. Nu kör vi! 🙂

Att hållas på halster

Okej. Ingen panik. Ingen. Panik. Vi alla vet ju vid det här laget hur det brukar sluta när jag försöker leka författare; med en standardrefusering. Det betyder ingenting att en agent eller ett förlag är trevliga i tonen när man mailar och frågar försynt hur går det med manuset? Nu i veckan kommer de höra av sig och jag sitter bokstavligen som på nålar.

Fortfarande trött och stel efter flunsan har jag heller inte kunnat fokusera så mycket på manuset. Känner dock att det börjar klia lite i fingrarna nu. Jag lämnade karaktärerna över en bit paj och har sedan dess grottat ner mig i mörkeralvernas kultur. Det är lite medeltidsgoth över det hela. Så vackert och badass ♥

Ugh, vill jag ens veta vad de tycker? Vågar jag titta i inkorgen utan att få panik? Och inte nog med det är det min text som ska diskuteras nu på onsdag. Jag kommer bli fullkomligt överväldigad, haha. Det är ändå lite spännande hur mycket som fallit på plats efter tio års skrivande. Både berättelsen och min egen författarröst.

På gränsen

Tre månader.

Antingen läser de mitt manus med stort intresse, har otroligt mycket att göra eller så har de helt enkelt glömt bort att refusera mig. Jag tror på det sistnämnda. Varför skulle jag lyckas bättre hos en agentur? Chansen att bli antagen är ju ändå mikroskopisk.

Jag vill inte verka påträngande och maila dem. Jag vågar inte. För tänk om… Nä, fantasygenren är fortfarande rätt så konservativ. Nåde den som börjar rucka på reglerna liksom. Sådan är jag. Går hellre mot strömmen än flyta med den. Gör min egen grej och blir sur när det skiter sig. För sådan är jag. Jag vill ju så gärna.

Det enda jag kan göra nu är att fortsätta vänta och redigera Stjärnbärarens önskan under tiden nerbäddad i soffan. Det ska ju inte vara tråkigt att ha sjukstuga 😉 Om jag känner mig själv rätt kommer jag slå över till Youtube rätt omgående. Det är konstigt hur ynklig man känner sig när man är sjuk. Då tittar man hellre på tecknat och sover.

Ett steg fram och två steg tillbaka

Ingen har väl sagt att det ska vara lätt att skriva böcker? Man redigerar och redigerar för att sedan upptäcka att berättelsen har kommit på villovägar och man blir tvungen att radera en massa :/ Tre nya kapitel har tillkommit och jag ska snart sätta tänderna i kapitel 17. Åh, är det inte förälskelse jag förnimmer? Jag vet att det är en urvattnad kliché att drunkna i någons ögon, men Love kan inte låta bli, haha.

Sedan tycks också en förkylning vara på gång. Det är ju inte riktigt vad jag behöver just nu, fast det gör ju å andra sidan mig mindre benägen att kolla mailen var femte minut. Svarstiden var cirka två månader. Mailet borde dimpa ner när som helst i inkorgen.

Nä, nu blir det marsch pannkaka in i arbetsrummet. Ska det vara så svårt att vara produktiv?

Is i magen

Just nu har jag god lust att maila agenturen och vråla hur går det med manuset?! Jag är bokstavligen en vandrande nervknut just nu. Jag vet att det kommer att skita sig som vanligt med en standardrefus och gråt och tandagnisslan, men vad gör man inte för konsten? Här pratar vi liksom om ett nålsöga som i princip är obefintligt. Här gäller det att vara unik. En litterär pionjär. Ett original. Jag tror inte att samkönat alv-sex hör dit även om det står högt i kurs när det kommer till slash fiction.

Snälla, säg att jag har något som åtminstone sticker ut lite grann? Bara lite. Genren är väldigt utbredd i USA. Är det något agenter har koll på? Hade jag bara varit mer effektiv hade säkert inte en klar majoritet av de mindre förlagen haft manusstopp på obestämd tid.

Idag får jag vackert tejpa fast mig i kontorsstolen om jag ska få något gjort. Jag har nämligen inlämning den här veckan och manuset är i en enda stor oreda. Vad har jag då gjort under den här tiden? Gett fjärilen medicin, haft ångest över eventuella biverkningar, fått tillbaka energin (men den kan man absolut inte lägga på skrivandet), unnat mig två par skor på rean (jag sparade 1000 spänn) och skickat efter ett set med polykroma färgpennor (också rabatterat och skonsamt för plånboken).

Det är dags att skärpa till sig lite om jag över huvud taget ska få någonting gjort. Det gills inte att jag har suttit och fantiserat ihop kärleksscener och intriger. Jag måste ju få ner det på papper också. Jag får tänka att för varje nej är jag närmare ett ja. Om inte annat får jag börja knyppla.

Två månader

Fortfarande tyst från agenten. Misstänker att svaret dimper ner i mailkorgen vilken sekund som helst. Har varit lite ur balans på sistone, men nu känner jag för ett riktigt manusrace 🙂 Det kan vara bra att fokusera på annat ett tag. Igår gjorde jag misstaget att googla en massa om fjärilen och problem som kan uppstå. Ingen bra idé när man är lätt hypokondrisk och oroar sig inför framtiden. Fy, jag har nog aldrig gråtit så mycket. Ett tips, avstå från Google i största möjliga mån och googla INTE dina symptom! Kattungar brukar vara ett säkrare kort.

Hur som, jag saknar mina karaktärer och det ska bli kul att få grotta ner sig i deras äventyr igen. Märkligt nog har Love också haft en massiv gråtattack. Sådan författare, sådan karaktär, haha? 😉

Hur går det med ert skrivande?

En liten fjäril att rå om

Jag är ju så äckligt jävla fel och sjuk att ingen någonsin vill ha mig! hann jag tänka innan jag slog numret till min sambo. Tårarna formligen forsade ur mig. Jag var lättad, skamfylld och ångestladdad. Varför just jag? Fy fan, jag skäms över min existens.

Det var ändå lite som jag misstänkte, ändå hävdade jag bestämt att det inte händer mig. Och nu har det gjort det, på sätt och vis. Min sköldkörtel är sannolikt lätt underaktiv. Kanske kan det ändå förklara min ångest, min ovilja, mina problem med magen. Hur min kropp emellanåt rör sig i snigeltakt. Att jag liksom inte bryr mig. Jag orkar inte.

Jag minns hur jag kämpade för min överlevnad i grundskolan. Stressen över att bli mobbad, psykiskt misshandlad och inte uppnå godkänt i alla ämnen. Och senare stressen att inte få något jobb. Hur jag sökte närmare femtio och inte ens fick komma på intervju. Luckor i CV:t. Social fobi. Strul med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag gick inte stärkt ur mobbningen på något vis, för någonting inom mig gick sönder. Kanske var det då som min fjäril* stukade sin vinge?

Jag är slut som författare! ville jag skrika i telefonen. För vem fan vill anta någon som är sjuk? Många tankar flög omkring i huvudet på mig, och det värsta var att jag var mest rädd för att inte bli tagen på allvar. Av någon. Att jag vackert fick finna mig i det. Att jag skulle komma att belasta samhället ytterligare och bli kallad lat.

03:07 vaknade jag med en klump i magen. Det kändes fortfarande overkligt. Och jag som ogillar att bli stucken i armvecket. Och all jävla väntan på svar. Papper och remisser och skit. När jag stod där i köket kände jag mig ändå lättad. Det kändes på sätt och vis skönt att veta vad som kan ha försatt min kropp i obalans.

En bild jag fotade för ett tag sedan.

Photo © Anna Pettersson

* Sköldkörteln liknar en fjäril och sitter i halsen, strax under struphuvudet. Funderade på att kalla den Sköldis först, men det lät inte lika fint, haha.

Ny vecka

Det är svårt att vara produktiv när man samtidigt håller på att gå upp i atomer. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång, mer än att det är en agent som bläddrar i mitt icke originella manus? Detta är förstås ett självvalt självplågeri och jag ska njuta varje sekund av det! För vad gör man inte för kärleken — ahem — att bli antagen? Man väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Beredd på att bli besviken som fan för senare gråta ut på bloggen om hur jäkla värdelös man är som aspirerande författare.

Samtidigt som jag går omkring med konstant sug i magen och kollar mailen var femte minut försöker jag ta tag i manuset. Tvivel till trots lyckas jag ändå tjuta av lycka när jag upptäcker hur jäkla bra en del scener är samtidigt som jag tycker i mig salta nötter och russin och klappar katten. Ändå tycks YouTube vara mer lockande än att skriva om hur oborstade sjöbusar och annat slödder röjer omkring nere i hamnen och försätter Love i fara. Fint.

Det är nytt. Det är spännande. Praktiskt taget omöjligt. Ändå kastar man sig in i det utan någon tanke på vart man kommer att landa någonstans (i mitt fall papperskorgen). Jag får nog räkna med att anlita lektör och ta hjälp av mina eminenta testläsare i fortsättningen. Jag tror mycket på personlig kontakt denna gång. Jag tänker inte skicka in Stjärnbärarens önskan på vinst och förlust igen. Visst kan det vara kul att överraska, men samtidigt vill jag vara öppen med vilken genre jag skriver i. 2017 känns dock som ett mycket bra skrivarår för mig. Jag är supertaggad trots skrivkramp och begåvade ursäkter 🙂

Mina nerver just nu.

Dags att fatta pennan

Tog en liten paus från skrivandet under julledigheten. Nu känner jag hur det börjar klia i fingrarna. Jag har suttit och klurat på en del scener som jag tror kommer göra en del för storyn. Jag ser inte alls fram emot att vända upp och ner på Loves liv, men det kommer vara en mycket viktig vändpunkt för berättelsen, och för honom.

Sedan väntar jag fortfarande på svar från andra agenten. Kanske är det yttepyttelite hoppfullhet jag känner i skrivande stund. Trots att nålsögat är betydligt mindre sitter jag ändå och håller tummarna. Någon gång ska det väl vara min tur att landa ett fett bokkontrakt, inte sant? 😉

I år tänker jag bara skriva på. Göra min grej, och göra det jävligt bra. Jag har alltid gått min egen väg, och det är dags att jag gör det samma med mitt manus. Hur vill jag berätta den här historian?

Vad har ni för skrivplaner i år? 🙂