Att skriva på uppföljaren

Det kliar i fingrarna. Än så länge finns bara prolog och anteckningar, något som i slutänden ska bli uppföljaren. Jag känner att jag tvekar, för jag vet hur det slutade förra gången. Då hade jag förvisso helt andra krav på mig själv. Jag skulle erövra den svenska bokmarknaden och bevisa för mina plågoris att jag minsann också kunde lyckas! Jag visste åt vilket håll det barkade åt, men det krävdes en blackout på Författarkliniken i Stockholm (2015) för att jag skulle komma till insikt. Och den insikten var inte trevlig. Fy fan, vad dåligt jag mådde. Aldrig mer…

Idag är jag mer försiktig. Jag ligger lågt. Låter saker och ting få ta sin tid. Jag VILL skriva om Love och Melinde, men samtidigt är jag rädd för att bli besviken. För tänk om ingen vill ha Stjärnbärarens önskan? Har jag inte då skrivit på Drömvandrarens hemlighet helt i onödan? Jag var på väg att ta tag i ett äldre manus för unga vuxna när tankarna började vandra igen; det där och det där hade passat så bra i uppföljaren; blodmagi, hamnskiftare, smakfull erotik, avslöjanden och det eviga kämpandet mot sina inre demoner. Ja, där har vi något!

Jag slits mellan att skriva klart och vänta på besked. Det har gått en månad nu sedan jag skickade in manuset till förlag (blev åtta den här gången) och jag är fortfarande sådär idiotiskt hoppfull. Det känns i magen att det kommer gå vägen, eller så är det snacket runtomkring som har präglat mig: “Klart att boken kommer att bli utgiven!” “Man ska aldrig säga aldrig. Tänk om du blir en ny J K Rowling?” “Men hallå? Du skriver ju bra! Boken kommer definitivt bli utgiven.” “Det är så nära nu!” “Jag ser potential.”

Jag är förstås väldigt tacksam över allt stöd och peppande som jag fått från bokbranschmänniskor, författare, skrivarvänner, lärare och klasskamrater från skrivarlinjen, lektörer och familj. Jag kan fortfarande inte fatta att jag blev publicerad i Tidningen Skriva, men jag tänker också att det kan vara lite vanskligt att inge alltför stora förhoppningar. Varje refusering gör så förbannat ont, för jag tar det personligt. Det blir som ett kvitto på att jag inte nått hela vägen fram, och att jag har svikit de som tror på mig.

Så, vad ska jag göra med uppföljaren? Skriva som om inget hänt eller vänta? Jag tror mer på det förstnämnda, för jag vet att jag inte kan låta bli.

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Deadlinen som sprack

Jävla skit, vill jag utbrista. Februari månad sög. Så. Hårt. Dock fick jag rycka in och jobba lite under bokrean, vilket var ytterst trevligt, men resten? Ugh… Jag kom aldrig i mål med redigeringen för laptopen fick för sig att lägga av. Sambon och jag lyckades nätt och jämt rädda den senaste versionen av Stjärnbärarens önskan innan allting kraschade, men jag förlorade både synopsis och det som jag hade skrivit på av Drömvandrarens hemlighet… Jag tänkte i min enfald att en ny dator ska väl inte krascha, men tänk så fel jag hade. Tur att garantin fortfarande gäller.

Och jag skäms. För jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag snart är klar, och så upptäcker jag fler plotholes mitt i allt… Fy, de måste ha en ängels tålamod, de som väntar på att få läsa. Datorkraschen kunde jag aldrig förutse, men jag kunde ju faktiskt ha satt lite fart och varit mer produktiv.

Eller?

Jag har inte mått speciellt bra.

Sveriges mest hatade kontrollmyndighet kan inte hålla vad de lovar, vilket är grymt frustrerande. Det lovas hit och dit, men i praktiken händer inte ett skit. Min arbetsförmåga skulle ses över (om något behöver anpassas osv.) innan jag börjar jobba 50%, men de tiger värre än muren och kan inte ge några konkreta svar när jag gång på gång frågar vad som händer. Det har liksom varit så sedan början av december. “Detta ska inte behöva ta mer än tre månader”, sa min handläggare. Gissa vem som är inne i en ny tremånadersperiod?

När jag inte har några fungerande rutiner, fungerar ingenting. Det gäller också skrivandet. Varje dag är likadan. Jag gör det sen. Skjuter upp. Får mer ångest. Känner mig oviktig… Fick också veta att de som skulle utreda mig för eventuell ADD inte kunde ta emot mig, så nu måste jag på eget bevåg hitta ett annat ställe att skicka in min remiss till.

Puh, jag hoppas mars månad blir lite ljusare. Jag ska prova att skriva i intervaller igen och se om jag kommer igång med redigeringen.

När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.

Tankar kring egenutgivning

Tänkte spinna vidare lite på det här inlägget som jag skrev för ett tag sedan. Jag funderade då rätt mycket på om jag skulle ta steget och ge ut själv. Efter otaliga standardrefuseringar kanske egenutgivningen var det bästa alternativet för att nå ut med Stjärnbärarens önskan.

När jag bestämde mig för att släppa mitt gamla manus och gå vidare hade jag fått rådet att satsa på att ge ut själv. För enligt lektören skulle inget förlag våga satsa på det. Manusets “unikhet”, språket och i viss mån erotiken. Det skulle bara locka ett fåtal läsare. Jag har också blivit rekommenderad att byta genre genom åren, men eftersom jag är envis som synden plockade jag det allra bästa ur mina tidigare storverk och tryckte in dem i mitt nuvarande manus. Och, tja, kommentarerna har varit övervägande positiva och jag hamnade på ett hörn i Tidningen Skriva, men jag skriver fortfarande i en subgenre som knappt existerar i utgiven form på svenska. Är egenutgivningen fortfarande lockande?

Det finns författare som tokhyllar konceptet och det finns författare som aldrig skulle kunna tänka sig en sådan lösning. Jag ligger någonstans däremellan. Kanske mer åt det sistnämnda om jag ska vara ärlig. Det finns såklart böcker som senare plockats upp av ett traditionellt förlag och blivit riktiga storsäljare, men tanken på att dra i alla trådar själv gör mig alldeles matt. Ekonomin ska gå ihop. Tjänster ska köpas. Tryckkostnader. Layout och formgivning. Ska det vara en fysisk bok eller en e-bok, eller kanske både och? Lektör. Redaktör. Annonser. Recensionsexemplar. Himmel… Visst kan man få hjälp med allt, men det kostar också därefter. Jag vill gärna se min bok i fysisk form, med silverglittrig kant (tänk Vitormen, Pax 8), hård pärm och ett omslag à la Harlequin med mina prinsar på. Det hade varit drömmen. Det hade med största sannolikhet blivit väldigt dyrt. Om jag blir antagen, litar jag på att förlagen tar fram ett omslag som lockar till läsning. Kanske blir det inte lika sensuellt som jag vill ha det, men det är innehållet som räknas 😉

“Men tänk dig friheten att kunna göra som du vill! Du tjänar 100% per såld bok!”

Och den ekonomiska biten? tänker jag, överväldigad av all fakta som presenteras på löpnade band i kommentarsfältet. Jag har inte råd.

“Ta ett lån! Du kommer tjäna in det. Jag lovar. Skit i förlagen och kör!”

Jag är inte ens berättigad till att ta ett lån utan sambons hjälp, tänker jag något skamfullt. Jag är funktionsvarierad med en fyrfilig Autobahn i skallen. Hur ska jag kunna hålla koll på allting?

“Publicera boken gratis som en PDF! Då kommer du också se hur många läsare du har!”

Det hade jag absolut kunnat göra, men hur seriöst är det? tänker jag och börjar förbanna mig själv som skriver i en så snäv genre som homoerotisk fantasy.

“Det kommer krävas ett mirakel om någon ska våga satsa på ditt projekt…”

Tack för den syrliga kommentaren, tänker jag nedstämt. Jag har skrivit i den här genren sedan jag var sjutton. Jag kan fortsätta ett tag till tills någon nappar.

I slutänden är belöningen större, men jag anser att de där extrapengarna jag hade kunnat tjäna på min egenutgivna bok gott kan gå till de bokbranschmänniskor som har koll på processen. Jag vill kunna lägga allt fokus på att skriva, för det är ju det jag kan bäst. Sedan finns det förstås hybridförlag, men det skriver jag om i ett annat inlägg 🙂

Bloggpaus

Nu när jag har fullt upp med jobb och redigering kommer jag göra ett litet uppehåll här på bloggen. Jag kommer fortfarande göra små uppdateringar på Instagram (heter anna.pettersson.forfattare där), så följ mig gärna där om ni vill följa redigeringsprocessen 🙂

Stjärnbärarens önskan har svällt rätt mycket nu och jag hade ingen aning om hur mycket redigering det skulle komma att bli i slutänden. Att bli klar på en månad känns uteslutet, haha, men lagom till årsskiftet borde manuset vara tillräckligt bra för utskick. Jag är väldigt peppad samtidigt som jobbet tar upp en del tid. Jag har inte riktigt hittat balansen än mellan det och skrivandet. Och det här med att ta sig tid… det får jag helt enkelt bli bättre på. Tror det hette någonting med disciplin…

Därför är det också ytterst tveksamt om jag kommer delta i NaNoWriMo i år. Jag vill väldigt gärna fortsätta på tvåan, men nu när handlingen är helt omkullkastad i ettan behöver jag skriva nytt synopsis. Nåväl, vi får se hur det blir.

Reflektioner

Med en dryg månad kvar till Bokmässan börjar såklart reflektionerna komma, om det verkligen är en så bra idé att jag åker. Jag vet att jag längtar, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det, ändå kan jag inte låta bli att vrida och vända på olika scenarier som utspelar sig i mitt huvud. Detta kan bli väldigt bra, men också helt åt helsike fel. Det finns liksom inget mellanting i min värld. Jag är rädd för att vara till besvär och i vägen. Jag är inget märkvärdigt. Och det är så dumt att jag tänker på det viset. För visst får jag också drömma om att bli utgiven och skriva passionerat om undersköna män som finner varandra? Det skulle aldrig falla mig in att börja prata om mitt eget skrivande om det inte fanns tillfälle för det. Om ingen frågar, förstås. Det är väl lite därför som jag tryckt upp ett linne på skoj just för att den frågan ska ställas. Kanske inte min mest briljanta idé, känns en aning kontraproduktivt så här i efterhand, men det kan vara kul att utmana sig själv och se hur reaktionerna blir 😉

Och på tal om skrivandet så går det sakta men säkert framåt. Tanken är att bli klar med redigeringen innan Bokmässan. Agenten föreslog mer romance, att kärleken mellan Love och Melinde verkligen får ta fart i första boken, och det håller jag med om. Åh, de är så fina tillsammans!  Frågan är om jag ska satsa på mitt wildcard eller om jag ska hålla mig till förlagen jag skickade mitt gamla manus till? Jag försöker undvika spontanutskick i största möjliga mån med detta manus. Jag vill hellre presentera mig och mitt verk för potentiella förlag. Det är ju som sagt lite speciellt att skriva samkönad erotisk fantasy på svenska. Och dessutom en serie. Visst kan jag alltid överraska dem, men det känns inte rätt. Förhoppningsvis klarnar det när jag besöker Fantastikgränd i år. Sedan jag började jobba i bokhandeln har jag blivit mer kräsen och fått ett helt annat perspektiv på böcker och skrivandet. Förra gången sket jag fullständigt i vilket förlag det blev, nu är jag mer återhållsam.

Jag är nervös. Inte bara inför mässan, utan också för att jag är ett litet steg närmare ett “ja”. Att jag kommit så pass långt att mitt manus har blivit kallad för bladvändare, att protagonisterna är så fina tillsammans, att chanserna för att bli antagen faktiskt har ökat, om än mikroskopiskt. Och det tack vare att jag skrotade mitt gamla manus helt och började om på nytt. Det var då allt föll på plats. Jag vet inte om det finns något förlag som är redo för mina prinsar, men med alla ungdomsböcker med HBTQ-tema som kommit ut på senare tid, hoppas jag att det också finns plats för min fantasy.

Snart dags för mässa

Imorgon är det Stockholms litteraturmässa, och jag sitter bokstavligen som på nålar. Det är inte lika illa som den gången jag skulle besöka Bokmässan med stort B. Nu har jag åtminstone ett hotell inom gångavstånd om jag behöver vara ifred (rapport kommer senare). Visitkorten är nerpackade och jag försöker komma ner i varv efter allt semesterskoj. Man har ju liksom vräkt i sig sötsaker på Taxinge slottscafé och traskat runt i Gamla stan tillsammans med bästis, bland annat.

Dilemmat just nu är hur jag ska representera mig själv som författaraspirant. Jag är rätt tråkig. Och skulle jag bära högklackat dagen till ära skulle jag med största sannolikhet stå på örat. Och jag svettas som en gnu på savannen när jag är nervös. Och jag stammar. Och jag tänker bara på snuskigheter när det kommer till mina prinsar. Och jag äger inget färgglatt eller utmärkande, utan kommer vandra omkring som en vilsen skugga bland bokhögar och bord. Och så ska jag få den äran att träffa en debutant också…

Ändå hoppas jag att jag på något vis “tappar” etuiet i golvet så visitkorten flyger all världens väg. Bli avslöjad. Jag avskyr att prata om mig själv och vad jag gör, för i mitt huvud tvivlar jag skarpt på att någon skulle bry sig eller bli intresserad, något som hänger ihop med min sociala fobi. Alla andra är så mycket bättre än vad jag är. Jag ska bara hålla käft. Helst stå i ett hörn och skämmas.

Äsch, jag tänker bara säga att jag skriver fantasy, om någon skulle fråga. Och skulle ett mer utvecklat svar krävas skulle jag nog säga som det var, att det är homoerotiskt och helt jävla awesome.

Alternativt skulle jag något darrhänt räcka över ett visitkort och hoppas på att personen jag pratar med inte blir vit av förfäran och flyr sin väg.

Ett par nya ögon

Då var det bestämt. Jag har fått glasögon på recept. Inte speciellt oväntat när allt kommer omkring så mycket som bokstäverna har hoppat och flutit ihop på sistone. Och den där tröttheten ovanpå det. Klart att man inte vill redigera text eller läsa böcker när ögonen inte vill samspela (dold skelning, plus ett mindre synfel).

Jag ser ändå fram emot att bli med glasögon. Dels för att jag kommer att få mer gjort och dels för att jag tycker det är snyggt. Win-win, liksom 🙂 Börjar bli lite trött på att bli trött, så att säga. Visst kan jag fortfarande skriva på som jag brukar, om jag vill, men det är med viss ansträngning jag gör det. Undrar just vilken färg och båge jag ska ha. Det finns ju hur mycket som helst att välja bland! Fast om jag känner mig själv rätt blir det förmodligen någon mörk färg.

Hur många av er har glasögon? 🙂

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?