Fullt upp med manus

NaNoWriMo började trögt, men nu rullar det på. Går på rutin. Dessutom, manuset har aldrig varit så långt som det är nu! Yay! Åh, flow, som jag har saknat dig! Som ni ser i spalten till höger har jag en Pokémon som håller koll på antalet ord 🙂 Det sporrar mig verkligen att se antalet ord växa. Det blir nog ingen tegelsten i slutänden ändå, men min förhoppning är att hamna någonstans över 70 000 ord.

Jag hoppas att förlagen blir nöjda med ändringarna. Jag har verkligen lusläst kommentarerna som jag fått, haha. Med deras peppande i åtanke finns det liksom inte så mycket att klaga på. Eller, jo, jag har ett dilemma. Båda förläggarna är väldigt trevliga att ha att göra med, men ett av förlagen tilltalar mig inte alls lika mycket längre. Det får mig att känna mig så himla dum; vill jag inte bli utgiven eller?! Det ena är mer etablerat och det andra är på väg att utöka sin utgivning; är jag rädd för bristande kvalitet och undermålig annonsering? Lite både och, kanske. Planen har ju aldrig varit att ligga hos de stora drakarna, utan att bli utgiven på traditionellt vis. Båda är traditionella förlag där jag som författare inte går in med pengar, för den ekonomiska möjligheten har jag inte. Åh, varför är jag så kräsen…

Jag tror jag gör som såhär att jag skickar manuset till förlag 1 som jag är mest peppad på, och skulle det inte gå hela vägen kan jag skicka manuset till förlag 2 och under tiden fundera om det kan vara värt ett försök. Det är förstås inget som säger att Stjärnbärarens önskan kommer att bli antaget, men det är ändå lite häftigt hur nära mållinjen jag är.

Mässnerverna som uteblev

Drygt två veckor kvar till Bokmässan.

På något vis är jag mer stressad över faktumet att jag inte kan gå, än vad jag hade varit om jag skulle ha åkt. Tanken på allt jag missar. Viktiga kontakter som kunde ha knutits. Skrivarvänner som jag skulle ha träffat. Inbjudningarna till olika frukostmingel som ögonblickligen hamnade i papperskorgen. Jag trodde inte jag skulle ta det så hårt, och kanske bottnar det i min rädsla att missa chansen. För tänk om…?

Medan andra skriver flerbokskontrakt och etablerar sig på den svenska bokmarknaden står jag kvar på botten och försöker nå ut med mitt skitmanus. Jag vet att jag kommer att få gröna skiftningar i huden och skämmas över mig själv när jag väl är på mässan. Vad annars? Jag är ingen författare. Förlagen skiter väl i mina taffliga försök till kontakt? Jag tillhör inte den litterära gemenskapen. Jag vågar inte ta plats.

Så, vad har jag egentligen där att göra?

Jag kommer ju bara att bli besviken.

För vad vore ett besök på Bokmässan. Folk som trängs. Folk som stressar mellan montrarna. Folk som försöker överrösta varandra. Folk i största allmänhet. Och så jag. Det är som att min stora passion för litteratur och skrivande förtränger min sönderslagna självkänsla och ängslan att gripas av panik. Bokmässan är som julafton för mig. Jag går på adrenalin och andas möjligheter. För fuck, ångestpåslag! Jag ska dit! Det må vara jobbigt emellanåt, men det är på just denna litteraturfest som jag kan räcka över ett visitkort och presentera mig själv. Sedan kommer förstås boksmällan dagen efter och jag vet varken ut eller in, haha.

Jag är fortfarande ledsen över att det inte blir något i år, om inte de där extrapengarna skulle komma som en skänk från ovan vill säga. Jag har försökt intala mig själv att jag inte passar in där. Att en outgiven skit som jag inte gör sig något besvär. På något vis känns det lättare.

Vad vore ett besök på mässan

Den kan vara svettig, gyttrig och alldeles… alldeles underbar.

När jag arbetstränade på Akademibokhandeln fick jag förmånen att gå in under branschdagarna, något som underlättade mycket för min psykiska funktionsvariation. Innan hade varit praktiskt taget omöjligt för mig att sätta min fot därinne trots att jag längtade efter att frottera mig med likasinnade. Att få vara där några timmar innan portarna slogs upp för allmänheten gjorde att även jag kunde besöka mässan i lugn och ro utan att oroa mig för att komma i kläm eller få panik. Jag kunde planera min särskilda bokmässe-rutt och märka ut platser där minimalt med folk höll till under lunchen. Förra året åkte jag på egen hand. Det var en otrolig känsla att på darriga ben stiga av i Göteborg och ta sig till mässan. Det hade inte gått utan jobbet. Jag gled in när de öppnade och ut när klockan blev 14:00.

Men tidigare i år fattades beslutet att jag inte fick vara kvar på min arbetsplats längre. Utan min vetskap, dessutom. Helt plötsligt var det dags för mig att prova något nytt och gå vidare och jag visste varken ut eller in. Jag, som hade mått fantastiskt bra när jag fick vara omgiven av böcker och mina underbara kollegor, skulle nu inleda en lång förhandling med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och hamna i en lättare depression.

Vad har då detta med Bokmässan att göra? Jo, det var tack vare jobbet som jag kunde åka iväg i egenskap av branschmänniska/författaraspirant/bokbloggare/whatever och knyta kontakter samt träffa mina skrivarvänner. Under branschdagarna kunde jag prata med förlagsmänniskor och spankulera bland montrarna utan att trängas eller höja rösten. Allt jag behövde tänka på var att vara där, och nu kan jag inte åka. Dels för att jag inte har någon inkomst tack vare allt strul, och dels för att jag inte längre en del av den litterära världen längre. Jag är bara en arbetslös, aspirerande författare med en seg fantasyblogg. Jag kan väl omöjligtvis gå in före allmänheten bara för att jag är funktionsnedsatt?

Nu kanske det låter som att jag gnäller, och visst, det gör jag i viss mån, men detta var något jag verkligen hade sett fram emot. Redan förra året började jag planera inför nästa mässa och nu när det inte blir något känns allt bortkastat. Jag försöker tänka som såhär; om jag inte åker i år, kanske jag kommer vara där nästa år i egenskap av debutant, men det är ju bara drömmar. Författardrömmar.

Suger på karamellen

Manuset har uppenbarligen stor potential. Frågan är bara vad jag ska göra med alla förslag på ändringar som jag fått från det mycket lilla och det lite större förlaget? En del ändringar kändes givna, andra hade jag lite svårt att förstå; är det en roman för yngre eller en ångande romantisk fantasy för unga vuxna? Jag antar att min rödhårige prins betett sig lite för juvenilt för sitt eget bästa.

Egna röster, lite mer action och dialog. Det är egentligen bara småfix. Just nu har jag planer på att låta en betydande del av tvåan flytta in i ettan. Att introducera Love för den mystiska världen redan i första boken känns bättre med tanke på vad han kommer att utsättas för i bok två…

Jag har fortfarande inte sett åt manuset sedan jag skickade in det. Det kliar förstås i fingrarna, men jag känner mig inte redo att ta tag i det än. Kanske är jag rädd för vad jag kommer att finna när jag läser det med nya ögon. Säkert upprepningar och dylikt, förskönande omskrivningar av det manliga könet och en Ranelidsk betraktelse av ett samlag. Yay! Haha, riktigt så illa är det nog inte, men jag undrar just vad manusgruppen tänker kring min fantasy? Det har varit övervägande positivt hittills, även om det inte har tagit mig genom nålsögat.

För att komma igång har jag därför inlett ett litet samarbete igen med min illustratör! För gamla tiders skull, liksom. Antar att vi fortfarande kommer köra på vår “clothes are boring” policy, haha. Det blir i en lite nyare, krispigare stil. Ser verkligen fram emot det 🙂

Där finns en möjlighet

Och jag vet ännu inte hur jag ska ta ställning till det. Jag har fått ett spännande erbjudande som kommer att kräva en hel del jobb, men jag är kluven. Allting är så nytt och ogripbart. Förlaget ansåg att genren skulle passa dem, förutsatt att jag skriver om manuset och lämnar synopsis på resterande böcker i serien, och det är här jag börjar känna mig som en otacksam skit; inser jag inte att jag har kommit ett steg närmare författardrömmen? Måste det just vara ett större, etablerat förlag för att jag ska bli nöjd? Vad är problemet? Det är ju fantastiskt om det kan bli något av Stjärnbärarens önskan.

Då det är ett mycket litet förlag är jag rädd för att det inte kommer göra min bok rättvisa. Nu är jag inte ute efter att bli signad av de stora drakarna eller sälja massupplagor, men jag hade gärna legat hos ett förlag som är mer etablerat på den svenska bokmarknaden. Jag förstår absolut om jag låter fördomsfull och förmer. Det är bara det att jag vill kunna lägga störst fokus på skrivandet. Marknadsföra kan jag absolut göra, men jag behöver också känna mig trygg då min funktionsvariation kräver det. Jag behöver ha folk i min omgivning som har koll och erfarenhet.

Jag är förstås väldigt tacksam, men borde jag ta steget, trots att det inte känns helt rätt? Det var inte bråttom på något vis, jag kan ta den tiden jag behöver då inget är hugget i sten, men ska jag bara ta första bästa förlag bara för att jag så gärna vill bli utgiven? Jag kommer låta erbjudandet mogna över sommaren. Kanske låter det annorlunda då.

Att skriva på uppföljaren

Det kliar i fingrarna. Än så länge finns bara prolog och anteckningar, något som i slutänden ska bli uppföljaren. Jag känner att jag tvekar, för jag vet hur det slutade förra gången. Då hade jag förvisso helt andra krav på mig själv. Jag skulle erövra den svenska bokmarknaden och bevisa för mina plågoris att jag minsann också kunde lyckas! Jag visste åt vilket håll det barkade åt, men det krävdes en blackout på Författarkliniken i Stockholm (2015) för att jag skulle komma till insikt. Och den insikten var inte trevlig. Fy fan, vad dåligt jag mådde. Aldrig mer…

Idag är jag mer försiktig. Jag ligger lågt. Låter saker och ting få ta sin tid. Jag VILL skriva om Love och Melinde, men samtidigt är jag rädd för att bli besviken. För tänk om ingen vill ha Stjärnbärarens önskan? Har jag inte då skrivit på Drömvandrarens hemlighet helt i onödan? Jag var på väg att ta tag i ett äldre manus för unga vuxna när tankarna började vandra igen; det där och det där hade passat så bra i uppföljaren; blodmagi, hamnskiftare, smakfull erotik, avslöjanden och det eviga kämpandet mot sina inre demoner. Ja, där har vi något!

Jag slits mellan att skriva klart och vänta på besked. Det har gått en månad nu sedan jag skickade in manuset till förlag (blev åtta den här gången) och jag är fortfarande sådär idiotiskt hoppfull. Det känns i magen att det kommer gå vägen, eller så är det snacket runtomkring som har präglat mig: “Klart att boken kommer att bli utgiven!” “Man ska aldrig säga aldrig. Tänk om du blir en ny J K Rowling?” “Men hallå? Du skriver ju bra! Boken kommer definitivt bli utgiven.” “Det är så nära nu!” “Jag ser potential.”

Jag är förstås väldigt tacksam över allt stöd och peppande som jag fått från bokbranschmänniskor, författare, skrivarvänner, lärare och klasskamrater från skrivarlinjen, lektörer och familj. Jag kan fortfarande inte fatta att jag blev publicerad i Tidningen Skriva, men jag tänker också att det kan vara lite vanskligt att inge alltför stora förhoppningar. Varje refusering gör så förbannat ont, för jag tar det personligt. Det blir som ett kvitto på att jag inte nått hela vägen fram, och att jag har svikit de som tror på mig.

Så, vad ska jag göra med uppföljaren? Skriva som om inget hänt eller vänta? Jag tror mer på det förstnämnda, för jag vet att jag inte kan låta bli.

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Deadlinen som sprack

Jävla skit, vill jag utbrista. Februari månad sög. Så. Hårt. Dock fick jag rycka in och jobba lite under bokrean, vilket var ytterst trevligt, men resten? Ugh… Jag kom aldrig i mål med redigeringen för laptopen fick för sig att lägga av. Sambon och jag lyckades nätt och jämt rädda den senaste versionen av Stjärnbärarens önskan innan allting kraschade, men jag förlorade både synopsis och det som jag hade skrivit på av Drömvandrarens hemlighet… Jag tänkte i min enfald att en ny dator ska väl inte krascha, men tänk så fel jag hade. Tur att garantin fortfarande gäller.

Och jag skäms. För jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag snart är klar, och så upptäcker jag fler plotholes mitt i allt… Fy, de måste ha en ängels tålamod, de som väntar på att få läsa. Datorkraschen kunde jag aldrig förutse, men jag kunde ju faktiskt ha satt lite fart och varit mer produktiv.

Eller?

Jag har inte mått speciellt bra.

Sveriges mest hatade kontrollmyndighet kan inte hålla vad de lovar, vilket är grymt frustrerande. Det lovas hit och dit, men i praktiken händer inte ett skit. Min arbetsförmåga skulle ses över (om något behöver anpassas osv.) innan jag börjar jobba 50%, men de tiger värre än muren och kan inte ge några konkreta svar när jag gång på gång frågar vad som händer. Det har liksom varit så sedan början av december. “Detta ska inte behöva ta mer än tre månader”, sa min handläggare. Gissa vem som är inne i en ny tremånadersperiod?

När jag inte har några fungerande rutiner, fungerar ingenting. Det gäller också skrivandet. Varje dag är likadan. Jag gör det sen. Skjuter upp. Får mer ångest. Känner mig oviktig… Fick också veta att de som skulle utreda mig för eventuell ADD inte kunde ta emot mig, så nu måste jag på eget bevåg hitta ett annat ställe att skicka in min remiss till.

Puh, jag hoppas mars månad blir lite ljusare. Jag ska prova att skriva i intervaller igen och se om jag kommer igång med redigeringen.

När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.

Tankar kring egenutgivning

Tänkte spinna vidare lite på det här inlägget som jag skrev för ett tag sedan. Jag funderade då rätt mycket på om jag skulle ta steget och ge ut själv. Efter otaliga standardrefuseringar kanske egenutgivningen var det bästa alternativet för att nå ut med Stjärnbärarens önskan.

När jag bestämde mig för att släppa mitt gamla manus och gå vidare hade jag fått rådet att satsa på att ge ut själv. För enligt lektören skulle inget förlag våga satsa på det. Manusets “unikhet”, språket och i viss mån erotiken. Det skulle bara locka ett fåtal läsare. Jag har också blivit rekommenderad att byta genre genom åren, men eftersom jag är envis som synden plockade jag det allra bästa ur mina tidigare storverk och tryckte in dem i mitt nuvarande manus. Och, tja, kommentarerna har varit övervägande positiva och jag hamnade på ett hörn i Tidningen Skriva, men jag skriver fortfarande i en subgenre som knappt existerar i utgiven form på svenska. Är egenutgivningen fortfarande lockande?

Det finns författare som tokhyllar konceptet och det finns författare som aldrig skulle kunna tänka sig en sådan lösning. Jag ligger någonstans däremellan. Kanske mer åt det sistnämnda om jag ska vara ärlig. Det finns såklart böcker som senare plockats upp av ett traditionellt förlag och blivit riktiga storsäljare, men tanken på att dra i alla trådar själv gör mig alldeles matt. Ekonomin ska gå ihop. Tjänster ska köpas. Tryckkostnader. Layout och formgivning. Ska det vara en fysisk bok eller en e-bok, eller kanske både och? Lektör. Redaktör. Annonser. Recensionsexemplar. Himmel… Visst kan man få hjälp med allt, men det kostar också därefter. Jag vill gärna se min bok i fysisk form, med silverglittrig kant (tänk Vitormen, Pax 8), hård pärm och ett omslag à la Harlequin med mina prinsar på. Det hade varit drömmen. Det hade med största sannolikhet blivit väldigt dyrt. Om jag blir antagen, litar jag på att förlagen tar fram ett omslag som lockar till läsning. Kanske blir det inte lika sensuellt som jag vill ha det, men det är innehållet som räknas 😉

“Men tänk dig friheten att kunna göra som du vill! Du tjänar 100% per såld bok!”

Och den ekonomiska biten? tänker jag, överväldigad av all fakta som presenteras på löpnade band i kommentarsfältet. Jag har inte råd.

“Ta ett lån! Du kommer tjäna in det. Jag lovar. Skit i förlagen och kör!”

Jag är inte ens berättigad till att ta ett lån utan sambons hjälp, tänker jag något skamfullt. Jag är funktionsvarierad med en fyrfilig Autobahn i skallen. Hur ska jag kunna hålla koll på allting?

“Publicera boken gratis som en PDF! Då kommer du också se hur många läsare du har!”

Det hade jag absolut kunnat göra, men hur seriöst är det? tänker jag och börjar förbanna mig själv som skriver i en så snäv genre som homoerotisk fantasy.

“Det kommer krävas ett mirakel om någon ska våga satsa på ditt projekt…”

Tack för den syrliga kommentaren, tänker jag nedstämt. Jag har skrivit i den här genren sedan jag var sjutton. Jag kan fortsätta ett tag till tills någon nappar.

I slutänden är belöningen större, men jag anser att de där extrapengarna jag hade kunnat tjäna på min egenutgivna bok gott kan gå till de bokbranschmänniskor som har koll på processen. Jag vill kunna lägga allt fokus på att skriva, för det är ju det jag kan bäst. Sedan finns det förstås hybridförlag, men det skriver jag om i ett annat inlägg 🙂