Mässnerverna som uteblev

Drygt två veckor kvar till Bokmässan.

På något vis är jag mer stressad över faktumet att jag inte kan gå, än vad jag hade varit om jag skulle ha åkt. Tanken på allt jag missar. Viktiga kontakter som kunde ha knutits. Skrivarvänner som jag skulle ha träffat. Inbjudningarna till olika frukostmingel som ögonblickligen hamnade i papperskorgen. Jag trodde inte jag skulle ta det så hårt, och kanske bottnar det i min rädsla att missa chansen. För tänk om…?

Medan andra skriver flerbokskontrakt och etablerar sig på den svenska bokmarknaden står jag kvar på botten och försöker nå ut med mitt skitmanus. Jag vet att jag kommer att få gröna skiftningar i huden och skämmas över mig själv när jag väl är på mässan. Vad annars? Jag är ingen författare. Förlagen skiter väl i mina taffliga försök till kontakt? Jag tillhör inte den litterära gemenskapen. Jag vågar inte ta plats.

Så, vad har jag egentligen där att göra?

Jag kommer ju bara att bli besviken.

För vad vore ett besök på Bokmässan. Folk som trängs. Folk som stressar mellan montrarna. Folk som försöker överrösta varandra. Folk i största allmänhet. Och så jag. Det är som att min stora passion för litteratur och skrivande förtränger min sönderslagna självkänsla och ängslan att gripas av panik. Bokmässan är som julafton för mig. Jag går på adrenalin och andas möjligheter. För fuck, ångestpåslag! Jag ska dit! Det må vara jobbigt emellanåt, men det är på just denna litteraturfest som jag kan räcka över ett visitkort och presentera mig själv. Sedan kommer förstås boksmällan dagen efter och jag vet varken ut eller in, haha.

Jag är fortfarande ledsen över att det inte blir något i år, om inte de där extrapengarna skulle komma som en skänk från ovan vill säga. Jag har försökt intala mig själv att jag inte passar in där. Att en outgiven skit som jag inte gör sig något besvär. På något vis känns det lättare.

Bokrecension: OBS: Flirt

Målinriktade Isabel har livet under kontroll. Hon har mannen, lägenheten, resorna – och jobbar på att få det yrke hon alltid drömt om: författare. Långt i framtiden ska hon skaffa hus, hund och barn. Bli gammal tillsammans med Elias och skriva böcker tills hon dör. Planen är vattentät.

Det enda som behövs är en skrivarkurs. Hon räknade bara inte med att träffa Per – den charmige äldre mannen som skriver som en gud och får henne att leva i nuet. Hon räknade inte heller med att hon måste ligga med någon för att få sin bok utgiven. Plötsligt tappar hon kontrollen över allt.

Som vanligt när det kommer till Lovisa Wistrands böcker så sträckläste jag den. Något tyngre än hennes tidigare böcker, men minst lika bra, om inte bättre. För stundtals var Isabels känslor så lätta att känna igen sig i. Författardrömmen. Kallet. När skrivandet blir lika viktigt som att andas. När somliga skakar på huvudet och hävdar att författarskapet bara är en hobby. När familjen inte tycks förstå. När man gett sig fan på att bli utgiven och inget kan stoppa en. Men hur långt är man redo att gå?

Jag tror många aspirerande författare med lätthet kan relatera till de dilemman som Isabel möter på vägen genom boken. För jag har själv varit där. Alla “måsten”. Stressen över att synas. Knyta de där viktiga kontakterna med förlagsfolk. Få in en fot. För Hur ska man annars komma någonvart som outgiven? Känslorna lät inte vänta på sig. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister. För jag vet hur mycket skrivandet kan betyda för somliga. Och det är så lätt att tappa bort sig själv på vägen när man inte vill något annat än att se sitt alster mellan hårda pärmar.

OBS: Flirt har också ett unikt kärlekstema (och ett vider jag gärna sluppit…) som verkligen får det att knipa i magen på mig. Jag ser verkligen romansen växa fram i chattkonversationerna. Hur Isabel intalar sig själv att det är Elias hon ska gifta sig och bli gammal med. Men var är suget? Förbjudna tankar. Känslostormar. Åldersskillnader. När det börjar kännas som en virtuell otrohet. Alltså, var är sista delen i duologin?!

Såklart går ju ingen bok fri från anmärkningar och var det något som blev lite jobbigt i längden var chatt- och smskonversationerna. Hoppandet mellan olika teckensnitt, smileys och radbrytningar gjorde att jag tappade bort mig och att jag till slut hoppade över några. Annars var det ett trevligt inslag i boken. För det var inget jag sett tidigare.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tusen tack HOI förlag för recensionsexet!

Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Bokrecension: Tvåhjärtat

Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.

Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en “talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.

Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂

Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Betyg: 4,5/5

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Bokrecension: Midnattsljus

Áili betalade ett högt pris när hon skyddade Urseiten från Borri noaidi. Nu plågas hon av inre demoner och i ett försök att fly undan dem lämnar hon Idijärvi sameby för gymnasieskolan i Kiruna. Men allt är inte som det ska i den lappländska staden. Skrämmande saker händer, saker som verkar centrera sig runt Áili vare sig hon vill det eller inte.

Sakta återvänder ljuset till Sápmi, men med ljuset kommer också ett löfte om en sista strid. Är det en strid Áili kan vinna utan att bli någon hon inte vill vara?

Äntligen fick jag tummen ur och beställde den avslutande delen av Idijärvi-trilogin. Som de flesta av er vet slutade Gryningsstjärna med en fet cliffhanger och jag själv blev en smula uppjagad av tanken att behöva vänta ett helt år på att få veta hur det hela skulle sluta, haha.

Vad som gör Midnattsljus annorlunda är att den inte är lika fartfylld, vilket drog ner förväntningarna en aning. Jag hade nog väntat mig en slutstrid mer åt det episka hållet, men det har överlag varit en trevlig läsning. Jag gillar att de små vardagliga sakerna också skapar spänning hos läsaren.

Det enda jag har att anmärka på är att jag hade gärna sett mer av Olivia då jag verkligen gillar henne, och vargen (alltså, vad hände i slutet? *yl*), men, liksom de andra böckerna, sträckläste jag Midnattsljus.

Jag tycker att Charlotte gav trilogin en värdigt avslut. Jag var nöjd när jag slog igen boken och jag hoppas att författaren har fler ungdomsromaner på gång.

Betyg: 4/5

Recension: Entertaining the Sombrevilles

Raphael has looks, charm and money. His mother adores him, his brother wishes to be him, and his sister fixes all his problems. Men want him, and he wants them. What he doesn’t want is a long, boring summer on his mother’s old family estate. But when they arrive, what greets him is a house packed with handsome strangers. While his sister struggles between duty and dreams, and his brother makes one wrong move after another, Raphael focuses on seducing the beautiful twins living at the estate. His plans are somewhat impeded, however, by a man who stirs feelings Raphael wants no part of, but finds increasingly difficult to avoid.

Jag vill på förhand be Elvira om ursäkt som fått vänta i evigheter på en recension.

Entertaining the Sombrevilles är en historisk berättelse förlagd i 20-talets England. Jag märkte rätt fort att denna bok kanske inte är som vilken “gay romance” som helst. Visst, det förekommer en hel del sex, men jag ser också problematiken med att vara en playboy och bjuda ut sig till okända män. Jag känner mig dock inte riktigt bekväm med tanken på att det hintas om att Raphael och Lucas haft sex med äldre män som minderåriga (kan vara min egen tolkning då det inte framgår hur gamla de var när de började utforska sin sexualitet) och att jag får lite pedofili-vibbar, men gillar man ageplay, eller tvivelaktigt samtycke för den delen, borde detta inte vara några problem.

Det har inte varit helt lätt att recensera den här boken. En del sexscener var verkligen top notch och jag fastnade verkligen för systern Charmaine, som jag gärna hade sett mer av då hennes partier i boken kändes rätt svaga i jämförelse, men som med de flesta “gay romance”-böcker är det ofta stort fokus på sex mellan män och att bikaraktärer oftast hamnar i skymundan.

Jag hade så gärna velat tycka mer om den här boken, för den hade sina bra stunder, men det blev för mycket kaka på kaka när det kommer till Raphaels och Lucas bravader i sänghalmen. Till och med jag som gillar sex tyckte det blev lite too much.

Jag ser dock fram emot att läsa fler böcker av författaren, för jag vet att Elvira har en pirathistoria som verkar mycket lovande 😉

Betyg: 3/5

Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Bokrecension: Saker ingen ser

”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, säger hon och rättar till sin mössa.
”Jag med”, säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
”Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?”

Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

En normskapande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag fick lite nostalgikänslor, faktiskt. Jag har själv varit estet. Jag kunde nästan känna doften av bildsalen och minnas alla färgstarka personer som gick där. Åh, vilka minnen 

Precis som med Ahlunds debutbok, Du, bara, innehåller boken en del sex, vilket jag tycker är befriande på något vis. Naturligt. De bara är. Upphetsande, kladdigt och pirrigt, som det kan vara när man är kåt och kär. Här skildras ungdomars liv på ett mycket bra sätt med allt vad tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar innebär. Jag kände igen mig i mycket, speciellt i karaktären Yodit. Att försöka ta plats. Geez, författaren vet verkligen vad hon gör, haha. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister när jag läste Saker ingen ser (jag tror nog att de allra flesta kommer att känna igen sig på ett eller annat vis.)

Dock tyckte jag att det kanske var lite för många huvudpersoner att följa. Jag blandade ihop två karaktärer rätt ofta och tyckte ibland att handlingen spretade lite. Jag fick inte något grepp om Fride bland annat, men det är nog för att (bli inte arga nu) queer och icke-binär är relativt nytt för mig.

Överlag gillade jag boken väldigt mycket och väntar med spänning på fler böcker av Anna. Jag vill helt klart ha mer.

Betyg: 4,5/5

Tack Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexet! 🙂