Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.

Ska du också på bokmässan?

Sitter och taggar bokmässa för fullt nu. Jag gillar att planera långt i förväg, både outfit och vilken väska som är bäst lämpad för mina inköp, om det blir några, samt vilka montrar jag ska besöka och om det är några intressanta föredrag den dagen jag är där. Det är som en enda lång mental förberedelse. För mig är det en bedrift i sig att resa så långt på egen hand. Och allt folk. Det gläder mig att jag har branschbiljett via jobbet, för när mässan öppnar för allmänheten blir det för mycket. För trångt. För galet. Att ha social fobi och åka till nordens största litteraturfest är inte något jag bara gör. Det enda som gör mig lite halvsned dock är att jag inte hittar någon mässkarta att skriva ut för i år.

Jag försöker fokusera på att ha roligt. Fantastikgränd var otroligt kul och jag funderar nästan på att klä mig mer fantasyinspirerat denna gång. Jag har så mycket smycken och annat krimskrams så det borde inte vara helt omöjligt att få ihop något 🙂 Kanske är jag också mer talför nu tack vare jobbet. Jag vill ju våga säga hej till mina bloggvänner och kanske inleda ett samtal eller två.

Fick något ryck och beställde en egendesignad tygkasse och ett linne. Hej, gerillamarknadsföring! Jag tyckte idén var ascool när jag väl höll på, men nu vette katten. Jag är ju liksom inte där än; utgiven och erkänd, typ. Visitkorten ligger i en låda och samlar damm och jag misstänker det är där mina andra trycksaker också kommer att hamna eftersom jag är så feg av mig, haha 😛 Fast å andra sidan kan det vara en bra övning för mig, för om någon frågar mig vad jag skriver behöver jag bara visa upp kassen.

Hur många av er ska till bokmässan i höst?

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.


Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Min första bokrea

Som butiksbiträde. Nu har det värsta ruschen lagt sig, men jag har ändå fått min beskärda del av felmärkningar, griniga kunder och slutsålda titlar, haha. Jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på bokrean. När det är lugnt har jag pluggat reakatalog och när det har varit mycket att göra har jag försökt vara rapp och flexibel (svara på frågor samtidigt som man tar betalt, tillexempel). Och ovan på det vill jag inget hellre än att skriva på manuset.

Just denna vecka består bara av jobb och minimalt med skrivtid. Jag ska dock inte klaga. Jag får ju jobba med det jag gillar bäst. Sedan undrar en del vad en introvert gör inom handeln. Jag ser det som att jag har en jobbroll som jag går in i när arbetskläderna och namnskylten åker på. I början var det förstås lite läskigt i och med att jag har social fobi. Jag stammade, gav tillbaka fel växel, glömde saker och fick en blackout, men tack vare peppen från chefen så lyckades jag till slut komma över tröskeln och bli mer självsäker. Det var då det blev ännu roligare på jobbet! Sedan har medicinen också hjälpt en del. Det underlättar alltid att vara piggare när det är mycket att göra 😉

Har ni fyndat något än på bokrean?

Bokbloggsjerka 24 – 27 februari

Det var länge sedan jag hakade på jerkan. Denna gång handlar det om “bokköpstvång”.

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Jag som jobbar i en bokhandel känner absolut ett måste att köpa böcker. Dels för att det är viktigt att var uppdaterad (hehe) och dels för att det är svårt att motstå frestelsen när vi får in nya titlar hela tiden. Det är alltid någon bok som fångar mitt intresse, speciellt om boken har ett riktigt vackert omslag. Då blir jag genast nyfiken och köpsugen. Eftersom jag skriver händer det att chefen tipsar om romaner med skrivandet som tema, eller en ny fantasy, och då kan jag förstås inte låta bli att köpa dem.

Jag tror mitt köptvång bottnar i att stilla min nyfikenhet och utforska hur andra författare har skrivit, för kanske kan jag lära mig något ut av det? Därför är jag alltid nyfiken på bestsellers i fantasygenren. Ungdomsromaner med HBTQ-tema har på senare tid blivit min nya last då jag själv utmanar normerna i min egen bok. Där har jag köpt de flesta böcker som kommit in utan att tveka.

En skjuts i rätt riktning

Redigeringen är i full gång och peppen har varit enorm de senaste dagarna. Jag vill skriva. VILL. Och jag gör det. Orden forsar ur mig. Vill veta hur det går. Det kommer kännas lite motigt att gå tillbaka till jobbet på fredag. Dels för att det blir mindre skrivtid och dels för att jag aldrig jobbat under bokrean förut. Jag ser dock fram emot det. Lite perspektivbyte så där 🙂

Att få en positiv refusering har gjort väldigt mycket för självkänslan, märker jag. Jag känner att jag har kommit ett litet steg närmare utgivning. Det är nu saker och ting börjar hända. Tänk om jag fortfarande hade trilskats med mitt förra manus? Puh, skillnaden är som natt och dag.

Apropå bokrean. Han ni gjort några fynd än? 🙂

Recesion: Gryningsstjärna

Mörkret har lagt sig över Idijärvi sameby och det dröjer veckor innan solen återvänder. Borri noaidis attack har rivit upp djupa sår inom Áili, sår som blir än mer smärtsamma när en tragisk olycka gör henne ensam igen.

Samtidigt har Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker. Inget pris är för högt för att skydda de hon älskar.

Igår när jag kom hem från skolan väntade ett blått paket på mig. Det visade sig vara ett signerat exemplar av Charlottes andra bok, Gryningsstjärna (stort tack!) Precis som förra gången blev esteten inom mig alldeles salig över bokomslaget, som även denna gång rymmer en överraskning. Jag hann nätt och jämnt få av mig ytterkläderna innan jag lade mig på soffan med boken i vädret.

Det märks att författaren blivit mer säker på sitt språk. Gryningsstjärna kändes mer genomarbetad och jag hakar inte upp mig på småsaker, som jag märkte att jag gjorde i förra boken. Dock hade jag velat ha mer. Boken tog slut alldeles för fort! Och vilken cliffhanger sedan *yl* Får en författare verkligen göra så? Sedan kanske det blev lite för mycket spyfest för min smak, men det kanske är bara jag, haha. Jag är fortfarande lika fäst vid Olivia. Jag gillar hur hon sticker ut på sitt eget vis. Sedan hade jag nära till fulgråten där ett tag under Ráijás begravning. När författaren lyckas skapa minnesvärda karaktärer, det är då det blir som bäst. Jag vill känna något när jag läser, och det gjorde jag. Att jag också fick veta hur magin fungerade gjorde det lättare för mig att acceptera Áilis magiska förmågor.

Berättelsens tempo var alldeles lagom och jag kände hur jag flöt med i texten. Som genom ett trollslag var boken utläst och jag lämnades kvar med samma tomhetskänsla som förra gången. Nu är det bara att vänta på uppföljaren, som sägs vara den avslutande delen i serien. Jag kan knappt vänta. Åh, skynda dig, Charlotte!

Betyg: 4,5/5

Recension: Dark Elves: Taken

Okej, jag erkänner. Jag var något pilsk när jag beställde boken. Jag menar, fantasy och sprakande erotik. Vad kan gå fel, liksom? Tydligen rätt mycket. Den homoerotiska delen lös med sin frånvaro (en snabb avsugning helt utan substans, nä). Denna bok innehåller två korta berättelser: Taken och Mastered skrivna av Jet Mykles. Här får vi bekanta oss med de mystiska raedjour. Alvmän som sägs vara skapta för att ha sex med bortrövade kvinnor för att kunna föröka sig. Njae, jag vet inte riktigt vad jag känner om jag ska vara ärlig. Jag hinner knappt sätta mig tillrätta innan protagonisterna Diana och Gala blir trollbundna, bortförda, lägrade och senare utvecklar känslor för förövarna. Och allt sex. Jösses. Är det inte stora, pulserande lemmar som penetrerar livmödrar, är det kvinnor som kommer igen och igen och igen. Och igen. Det här är en typisk PWP (Plot? What Plot?) och allt jag ser framför mig är en dåligt regisserad P-rulle. För ett ögonblick blev jag hoppfull när författaren lyckades klämma in någon form av handling mellan sexscenerna, annars satt jag mest med höjt ögonbryn och undrade hur det hela skulle sluta. Förutsägbart, förstås. Diana, som hela tiden vägrat finna sig i att vara ett “hål att fylla” i deras värld, ger till slut efter för sin truemate (tydligen kan alvmannen bara vara fertil med en kvinna) blir gravid och de lever lyckliga och kåta i alla sina dagar.

Andra delen skummade jag mest igenom. Oskulden Suzana beskrivs som ett barn ibland; hon är liten, och har en söt liten mun. Fy, detta var inte vad jag hade väntat mig. Jag gillar inte denna “är du säker på att du inte ville? Du var ju våt”-mentalitet som genomsyrar det mesta av handlingen. Visserligen är detta fiktion, men någon måtta får det faktiskt vara. Den här boken lämnade helt klart en olustkänsla hos mig.

Betyg: 1/5