Bokrecension: Saker ingen ser

”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, säger hon och rättar till sin mössa.
”Jag med”, säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
”Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?”

Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.

En normskapande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag fick lite nostalgikänslor, faktiskt. Jag har själv varit estet. Jag kunde nästan känna doften av bildsalen och minnas alla färgstarka personer som gick där. Åh, vilka minnen 

Precis som med Ahlunds debutbok, Du, bara, innehåller boken en del sex, vilket jag tycker är befriande på något vis. Naturligt. De bara är. Upphetsande, kladdigt och pirrigt, som det kan vara när man är kåt och kär. Här skildras ungdomars liv på ett mycket bra sätt med allt vad tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar innebär. Jag kände igen mig i mycket, speciellt i karaktären Yodit. Att försöka ta plats. Geez, författaren vet verkligen vad hon gör, haha. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister när jag läste Saker ingen ser (jag tror nog att de allra flesta kommer att känna igen sig på ett eller annat vis.)

Dock tyckte jag att det kanske var lite för många huvudpersoner att följa. Jag blandade ihop två karaktärer rätt ofta och tyckte ibland att handlingen spretade lite. Jag fick inte något grepp om Fride bland annat, men det är nog för att (bli inte arga nu) queer och icke-binär är relativt nytt för mig.

Överlag gillade jag boken väldigt mycket och väntar med spänning på fler böcker av Anna. Jag vill helt klart ha mer.

Betyg: 4,5/5

Tack Anna Ahlund och Rabén & Sjögren för recensionsexet! 🙂

Mässigt värre

Det var en mycket trött tjej som klev innanför dörren i fredags kväll. Knapert med sömn och hög på adrenalin. Jag har fortfarande svårt att ta in besöket. Att ha andats samma luft som tusentals andra besökare. Som författare, agenter och förlagsfolk. Det kändes väldigt avlägset, liksom den legendariska räkmackan. Men nästa år, om jag ska tro mina eminenta skrivarkollegor. Då är det jag som sitter i en monter och signerar böcker om prinsar som är löjligt kåta på varandra. Knappast. Jag gick från professionell författaraspirant till gladunsjuk pessimist på stört, haha.

Jag hade innan besökt förlaget med stort F och var genomsvettig. Mina stackars nerver, alltså. Nog för att jobbet har gjort mig mer talför, men detta var något alldeles särskilt. Jag har nu satt upp en deadline för inskickning av manus. Skit också. Way to go, författarwannabe! De kommer att avsky det…

Frukostminglet blev heller inte som jag hade tänkt mig. Jag bubblade helt enkelt över av alla synintryck och ljud, vilket i sin tur triggade igång min ångest. Ett odefinierat obehag. Ett illamående som levde runt i min kropp. Kallsvettig. Jag var färdig med mässan, tyckte jag då. Vem fan vill prata med en sådan som jag? Och i förvirringen krockade jag nästan med gastronomen Edward Blom på vägen ut. Gråtfärdig gick jag till närmaste café på mässan och köpte mig en svindyr lunch. Inte ett dugg duktig. Bara till besvär. Kämpade med att få i mig smoothie och smörgås. Jag kände mig ensammast i världen, även om jag skulle hänga med Lovisa och hennes fästman senare.

Men jag höll ut. Trött och lite småskakis mötte jag upp dem i Whip Medias monter och sedan flöt resten av vistelsen på. Det var betydligt mer folk ute på mässgolvet och jag började reflektera över mina ouppnåeliga författardrömmar under tiden som vi kryssade mellan besökare och utställare; har jag kraft som debutant att hålla en signering i detta gytter av människor? Kanske om jag tillämpar öronproppar och Ipren, men annars? Att synas? Och jag tänkte hur fantastiskt det skulle vara att få se sin egen bok i en monter. Jag föreställde min en inbunden bok med silverglittrig papperskant. Kanske med mina prinsar på à la Harlequin. Bara tanken fick mig att flina som en idiot.

Det bästa med Bokmässan var förstås Fantastikgränden. Och att få träffa andra fantastikförfattare, skrivarvänner och bloggläsare. Det är alltid roligt att höra att min blogg fortfarande läses! Överlag hade jag det väldigt trevligt, även om jag fick gå undan en stund för att hämta andan. Och när jag tänker på det så har jag gjort otroliga framsteg. Detta hade inte varit möjligt för ett par år sedan och jag längtar redan till nästa gång. Då får vi se om de har rätt 😉

Mässnerver

Dan före bokmässedan. Alltså, mina nerver. I år åker jag dit själv. Nu på fredag. Imorgon. Självvalt, förstås. Jag behöver en utmaning. Jag hoppas ändå att jag får träffa mina blogg- och skrivvänner på plats!  Det lättaste är nog att hålla utkik efter en svartklädd, vilsen tjej med ett linne som det står Författaraspirant på. Jag smiter dock iväg strax innan de öppnar för allmänheten. Mitt psyke är inte kompatibelt med den mängd människor som kommer att trängas på mässgolvet därefter, haha.

Vad som kommer vara nytt för i år är att jag ska på frukostmingel i Bokfabrikens monter! 😀 Hur häftigt är inte det? Var först osäker på om jag skulle tacka ja, det är ju trotsallt en helt ny situation jag kommer ställas inför, men jag kände att min psykiska funktionsnedsättning inte ska få begränsa mig. Jag är ju ändå där i jobbsammanhang. Det kommer bara vara nyttigt att prata med branschfolk.

Det mesta av tiden kommer förmodligen att spenderas i Fantastikgränden och på Café skriva. Alternativt sitter jag och kurar på en avskild plats och försöker ta in allt. Det kommer vara överväldigande och utmanande, och jag kommer säkert fråga mig själv hur det kommer att bli om jag själv blir utgiven författare. Jag kommer säkert vara hög på adrenalin innan jag ens stigit in i mässhallen 😛

Något som fick mig att balla ur fullständigt tidigare i veckan var att ett av mina drömförlag började följa mig på Instagram. Mig? Jag som inte är något speciellt. Vågar jag ens gå förbi deras monter utan att skämmas? Skit också. Fredagen kommer bli helknäpp! Vi ses i vimlet 🙂

Bokrecension: Reisa

Världen är täckt av is. Solen har försvunnit och i mörkret föds skuggorna i natten, med glödande röda ögon och en omättlig hunger för människoblod. Under Stormen föds även en flicka, som får sitt namn efter den kvällen, Storm. Nyårsafton, tjugo år senare, attackerar Röda Ögonen Storms hem. Morgonen efter är huset färgat av död. Med hjälp av sin lillasyster Freiya leder Storm överlevarna till en ny plats, ett nytt hem. Men hur länge kan de fly från Röda Ögonen? Vem är den mystiska Kol och hennes krigiska klan? Och finns det ett sätt att tillsammans få ett slut på den eviga vintern?

Mitt första recensionsexemplar! Tusen tack, Emelie Kempe! Jag ska vara ärlig nu, detta är min första dystopiroman och jag har ingen aning om vad jag gett mig in på, haha. Jag förstod att det skulle handla om levande döda, en profetia och en vinter som varat i flera år. Verkar spännande! Förutom ett riktigt snyggt omslag blev jag nyfiken på hur en egenutgiven bok ställer sig mot den förlagsutgivna. Kommer förväntningarna att infrias?

Det första som träffade mig var språket, som både känns poetiskt och kraftfullt och håller ett lagom tempo. Dock märkte jag att jag hängde upp mig lite grann på kommateringen som blev lite som en parentes kring en del ord. Det blev lite hackigt på sina ställen, men skapade också en speciell rytm jag tyckte passade i boken. Karaktärerna som fastnade hos mig var definitivt Storm och Kol. Jag tyckte jag såg något som jag gillade där.

Det tog en stund för mig att komma in i berättelsen och hålla rätt på alla karaktärer; vem gör vad och varför? Men boken lyfte mot slutet och jag gillar hur författaren väver in Storms dagboksanteckningar i berättelsen, hennes ångest och smärta. Mycket snyggt! Överlag hade jag en bra läsning och är sugen på uppföljaren.

Infriades förväntningarna, då? Jodå, författaren sitter på något som kan bli riktigt bra i slutänden. Jag är inte så haj på det här med dystopier, men jag tror det kommer med tiden.

Betyg: 3,5/5

Reisa är första delen i Röda Ögon-serien.

Ska du också på bokmässan?

Sitter och taggar bokmässa för fullt nu. Jag gillar att planera långt i förväg, både outfit och vilken väska som är bäst lämpad för mina inköp, om det blir några, samt vilka montrar jag ska besöka och om det är några intressanta föredrag den dagen jag är där. Det är som en enda lång mental förberedelse. För mig är det en bedrift i sig att resa så långt på egen hand. Och allt folk. Det gläder mig att jag har branschbiljett via jobbet, för när mässan öppnar för allmänheten blir det för mycket. För trångt. För galet. Att ha social fobi och åka till nordens största litteraturfest är inte något jag bara gör. Det enda som gör mig lite halvsned dock är att jag inte hittar någon mässkarta att skriva ut för i år.

Jag försöker fokusera på att ha roligt. Fantastikgränd var otroligt kul och jag funderar nästan på att klä mig mer fantasyinspirerat denna gång. Jag har så mycket smycken och annat krimskrams så det borde inte vara helt omöjligt att få ihop något 🙂 Kanske är jag också mer talför nu tack vare jobbet. Jag vill ju våga säga hej till mina bloggvänner och kanske inleda ett samtal eller två.

Fick något ryck och beställde en egendesignad tygkasse och ett linne. Hej, gerillamarknadsföring! Jag tyckte idén var ascool när jag väl höll på, men nu vette katten. Jag är ju liksom inte där än; utgiven och erkänd, typ. Visitkorten ligger i en låda och samlar damm och jag misstänker det är där mina andra trycksaker också kommer att hamna eftersom jag är så feg av mig, haha 😛 Fast å andra sidan kan det vara en bra övning för mig, för om någon frågar mig vad jag skriver behöver jag bara visa upp kassen.

Hur många av er ska till bokmässan i höst?

Jag är överväldigad

Jösses, statistiken sköt visst i höjden efter gårdagens blogginlägg. Välkomna hit! Och tack för mailen angående recensionsex. Jag är fortfarande stum, haha. Jag hade inte väntat mig att författaren skulle nyttja sina kanaler och länka hit. Kändes mycket märkligt att klättra upp flera placeringar på bloggtopplistorna utan att förstå varför.

Det har varit lite dåligt med recensioner på sistone eftersom jag har fullt upp med mitt eget skrivande, men som ni ser är det fantasy i alla dess former som lockar mest, speciellt homoerotisk sådan. Ibland kan också en och annan ungdomsroman slinka med. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill läsa i bloggen 🙂

Tanken just nu är att ägna augusti månad åt att redigera manus efter responsen som jag fick. Jag är fortfarande otroligt pepp på att göra Stjärnbärarens önskan så bra som möjligt. Handlingen är minst sagt omkullkastad nu.


Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Min första bokrea

Som butiksbiträde. Nu har det värsta ruschen lagt sig, men jag har ändå fått min beskärda del av felmärkningar, griniga kunder och slutsålda titlar, haha. Jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på bokrean. När det är lugnt har jag pluggat reakatalog och när det har varit mycket att göra har jag försökt vara rapp och flexibel (svara på frågor samtidigt som man tar betalt, tillexempel). Och ovan på det vill jag inget hellre än att skriva på manuset.

Just denna vecka består bara av jobb och minimalt med skrivtid. Jag ska dock inte klaga. Jag får ju jobba med det jag gillar bäst. Sedan undrar en del vad en introvert gör inom handeln. Jag ser det som att jag har en jobbroll som jag går in i när arbetskläderna och namnskylten åker på. I början var det förstås lite läskigt i och med att jag har social fobi. Jag stammade, gav tillbaka fel växel, glömde saker och fick en blackout, men tack vare peppen från chefen så lyckades jag till slut komma över tröskeln och bli mer självsäker. Det var då det blev ännu roligare på jobbet! Sedan har medicinen också hjälpt en del. Det underlättar alltid att vara piggare när det är mycket att göra 😉

Har ni fyndat något än på bokrean?

Bokbloggsjerka 24 – 27 februari

Det var länge sedan jag hakade på jerkan. Denna gång handlar det om “bokköpstvång”.

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Jag som jobbar i en bokhandel känner absolut ett måste att köpa böcker. Dels för att det är viktigt att var uppdaterad (hehe) och dels för att det är svårt att motstå frestelsen när vi får in nya titlar hela tiden. Det är alltid någon bok som fångar mitt intresse, speciellt om boken har ett riktigt vackert omslag. Då blir jag genast nyfiken och köpsugen. Eftersom jag skriver händer det att chefen tipsar om romaner med skrivandet som tema, eller en ny fantasy, och då kan jag förstås inte låta bli att köpa dem.

Jag tror mitt köptvång bottnar i att stilla min nyfikenhet och utforska hur andra författare har skrivit, för kanske kan jag lära mig något ut av det? Därför är jag alltid nyfiken på bestsellers i fantasygenren. Ungdomsromaner med HBTQ-tema har på senare tid blivit min nya last då jag själv utmanar normerna i min egen bok. Där har jag köpt de flesta böcker som kommit in utan att tveka.