Stockholms litteraturmässa

Så, hur var det då på mässan? Föll det den skraja skiten i smaken? Kan med en gång säga att det blev en mycket intressant upplevelse. Timmarna innan var jag helt uppe i varv och tyckte jag såg ut som skit; kjolen förstärkte bara min litenhet och stupbyxorna hade korvat sig vid ljumskarna. Jag skulle ju ändå möta upp debutanten Lovisa med sällskap utanför kulturhuset där mässan skulle hållas. Fan, och parfymen doftade inte alls som jag trodde. Sambons uppmuntran bet inte heller något nämnvärt på mig.

Något darrig traskade jag iväg till Sergels torg. Visitkorten kändes som bly i axelväskan. I foaljé 3 skulle marknaden finnas; representanter från förlag, egenutgivare, hybridförlag, tidskrifter och mer därtill. Näe, att börja langa ut visitkort kändes inte det minsta lockande. Vem skulle bry sig? Jag gungade fram och tillbaka på stället i mina MBT-skor. Det var som att jag hade förträngt hur jag gjorde på Bokmässan i Göteborg. Då gömde jag mig i och för sig i Fantastikgränden, men ändå. Här var allt litet och gemytligt. De såg mig. Och jag såg dem. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jag försökte hålla rösten stadig. Inte stamma. Inte göra bort mig. Jag står snart på örat. Nu skiter jag i detta och går tillbaka till hotellrummet.

Vi gick några rundor bland bokborden. Jag kände mig inte alls som någon författare. Bara en wannabe med alltför stora drömmar. Jag fick då syn på en tjej, Nina J. Lux, som gav ut sina böcker själv (YA urban fantasy), och någonstans där släppte spärren och orden vågade sig försiktigt ut, och utan någon större panik räckte jag över första visitkortet. Fick fin respons på mitt val av genre, vilket gjorde att jag kunde slappna av något.

Näst på tur var Modernistas bord. Och där kände jag svetten bryta fram. De gav ut fantasy, och jag var välkommen att skicka in, men kanske skulle jag berätta lite kortfattat vad det är för fantasy jag skriver. Bara för att, liksom. Äsch, jag låter mina prinsar sköta snacket. Darrhänt ger jag tjejen på andra sidan mitt visitkort och håller bokstavligen på att sjunka igenom golvet.

“Okej, jag vidarebefordrar detta till manusgruppen.”

Du skulle göra vad?! Där och då ville jag nästan ha tillbaka visitkortet och glömma att jag ens frågade. För jag har ju i alla fall ingen chans. Min kropp darrade så mycket att jag hade svårt att hålla balansen. Fy fan, vad jag är löjlig! Jag måste väl ändå kunna stå för skiten jag skriver? Sedan bekantade vi oss med Novellix, som jag förstått är ett förlag som ger ut klassiska noveller, bland annat. Där kunde jag givetvis inte låta bli att plocka på mig lite böcker eftersom tjejerna var så trevliga. Utbytte också några meningar med företaget BoD, för visst har tanken funnit på att ge ut boken själv. De tyckte förstås att det var enklare att bli egenutgivare och utnyttja deras tjänster, men eftersom jag är knäpp tänker jag fortsätta leta förlag och agenturer.

Så, vad fick jag då ut av dagen? Jag fick träffa en mycket trevlig skrivarvän som jag hoppas få träffa igen. Jag lyckades prata med folk jag inte känner. Jag delade ut två visitkort. Jag gick trött och belåten tillbaka till hotellet och började planera inför kommande mässor. Och då blir det ännu bättre.

Min första bokrea

Som butiksbiträde. Nu har det värsta ruschen lagt sig, men jag har ändå fått min beskärda del av felmärkningar, griniga kunder och slutsålda titlar, haha. Jag har helt klart fått ett nytt perspektiv på bokrean. När det är lugnt har jag pluggat reakatalog och när det har varit mycket att göra har jag försökt vara rapp och flexibel (svara på frågor samtidigt som man tar betalt, tillexempel). Och ovan på det vill jag inget hellre än att skriva på manuset.

Just denna vecka består bara av jobb och minimalt med skrivtid. Jag ska dock inte klaga. Jag får ju jobba med det jag gillar bäst. Sedan undrar en del vad en introvert gör inom handeln. Jag ser det som att jag har en jobbroll som jag går in i när arbetskläderna och namnskylten åker på. I början var det förstås lite läskigt i och med att jag har social fobi. Jag stammade, gav tillbaka fel växel, glömde saker och fick en blackout, men tack vare peppen från chefen så lyckades jag till slut komma över tröskeln och bli mer självsäker. Det var då det blev ännu roligare på jobbet! Sedan har medicinen också hjälpt en del. Det underlättar alltid att vara piggare när det är mycket att göra 😉

Har ni fyndat något än på bokrean?

Bokbloggsjerka 24 – 27 februari

Det var länge sedan jag hakade på jerkan. Denna gång handlar det om “bokköpstvång”.

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Jag som jobbar i en bokhandel känner absolut ett måste att köpa böcker. Dels för att det är viktigt att var uppdaterad (hehe) och dels för att det är svårt att motstå frestelsen när vi får in nya titlar hela tiden. Det är alltid någon bok som fångar mitt intresse, speciellt om boken har ett riktigt vackert omslag. Då blir jag genast nyfiken och köpsugen. Eftersom jag skriver händer det att chefen tipsar om romaner med skrivandet som tema, eller en ny fantasy, och då kan jag förstås inte låta bli att köpa dem.

Jag tror mitt köptvång bottnar i att stilla min nyfikenhet och utforska hur andra författare har skrivit, för kanske kan jag lära mig något ut av det? Därför är jag alltid nyfiken på bestsellers i fantasygenren. Ungdomsromaner med HBTQ-tema har på senare tid blivit min nya last då jag själv utmanar normerna i min egen bok. Där har jag köpt de flesta böcker som kommit in utan att tveka.

En skjuts i rätt riktning

Redigeringen är i full gång och peppen har varit enorm de senaste dagarna. Jag vill skriva. VILL. Och jag gör det. Orden forsar ur mig. Vill veta hur det går. Det kommer kännas lite motigt att gå tillbaka till jobbet på fredag. Dels för att det blir mindre skrivtid och dels för att jag aldrig jobbat under bokrean förut. Jag ser dock fram emot det. Lite perspektivbyte så där 🙂

Att få en positiv refusering har gjort väldigt mycket för självkänslan, märker jag. Jag känner att jag har kommit ett litet steg närmare utgivning. Det är nu saker och ting börjar hända. Tänk om jag fortfarande hade trilskats med mitt förra manus? Puh, skillnaden är som natt och dag.

Apropå bokrean. Han ni gjort några fynd än? 🙂

Recesion: Gryningsstjärna

Mörkret har lagt sig över Idijärvi sameby och det dröjer veckor innan solen återvänder. Borri noaidis attack har rivit upp djupa sår inom Áili, sår som blir än mer smärtsamma när en tragisk olycka gör henne ensam igen.

Samtidigt har Nåjdernas råd kommit till byn. De söker efter Urseiten, det mytomspunna föremål som kan förgöra dem alla om det hamnar i fel händer. Áili litar inte på rådsmedlemmarna och när deras sökande inte ger resultat försöker hon utveckla sina krafter på egen hand. Hon gör allt för att hålla byn säker. Inget pris är för högt för att skydda de hon älskar.

Igår när jag kom hem från skolan väntade ett blått paket på mig. Det visade sig vara ett signerat exemplar av Charlottes andra bok, Gryningsstjärna (stort tack!) Precis som förra gången blev esteten inom mig alldeles salig över bokomslaget, som även denna gång rymmer en överraskning. Jag hann nätt och jämnt få av mig ytterkläderna innan jag lade mig på soffan med boken i vädret.

Det märks att författaren blivit mer säker på sitt språk. Gryningsstjärna kändes mer genomarbetad och jag hakar inte upp mig på småsaker, som jag märkte att jag gjorde i förra boken. Dock hade jag velat ha mer. Boken tog slut alldeles för fort! Och vilken cliffhanger sedan *yl* Får en författare verkligen göra så? Sedan kanske det blev lite för mycket spyfest för min smak, men det kanske är bara jag, haha. Jag är fortfarande lika fäst vid Olivia. Jag gillar hur hon sticker ut på sitt eget vis. Sedan hade jag nära till fulgråten där ett tag under Ráijás begravning. När författaren lyckas skapa minnesvärda karaktärer, det är då det blir som bäst. Jag vill känna något när jag läser, och det gjorde jag. Att jag också fick veta hur magin fungerade gjorde det lättare för mig att acceptera Áilis magiska förmågor.

Berättelsens tempo var alldeles lagom och jag kände hur jag flöt med i texten. Som genom ett trollslag var boken utläst och jag lämnades kvar med samma tomhetskänsla som förra gången. Nu är det bara att vänta på uppföljaren, som sägs vara den avslutande delen i serien. Jag kan knappt vänta. Åh, skynda dig, Charlotte!

Betyg: 4,5/5

Recension: Dark Elves: Taken

Okej, jag erkänner. Jag var något pilsk när jag beställde boken. Jag menar, fantasy och sprakande erotik. Vad kan gå fel, liksom? Tydligen rätt mycket. Den homoerotiska delen lös med sin frånvaro (en snabb avsugning helt utan substans, nä). Denna bok innehåller två korta berättelser: Taken och Mastered skrivna av Jet Mykles. Här får vi bekanta oss med de mystiska raedjour. Alvmän som sägs vara skapta för att ha sex med bortrövade kvinnor för att kunna föröka sig. Njae, jag vet inte riktigt vad jag känner om jag ska vara ärlig. Jag hinner knappt sätta mig tillrätta innan protagonisterna Diana och Gala blir trollbundna, bortförda, lägrade och senare utvecklar känslor för förövarna. Och allt sex. Jösses. Är det inte stora, pulserande lemmar som penetrerar livmödrar, är det kvinnor som kommer igen och igen och igen. Och igen. Det här är en typisk PWP (Plot? What Plot?) och allt jag ser framför mig är en dåligt regisserad P-rulle. För ett ögonblick blev jag hoppfull när författaren lyckades klämma in någon form av handling mellan sexscenerna, annars satt jag mest med höjt ögonbryn och undrade hur det hela skulle sluta. Förutsägbart, förstås. Diana, som hela tiden vägrat finna sig i att vara ett “hål att fylla” i deras värld, ger till slut efter för sin truemate (tydligen kan alvmannen bara vara fertil med en kvinna) blir gravid och de lever lyckliga och kåta i alla sina dagar.

Andra delen skummade jag mest igenom. Oskulden Suzana beskrivs som ett barn ibland; hon är liten, och har en söt liten mun. Fy, detta var inte vad jag hade väntat mig. Jag gillar inte denna “är du säker på att du inte ville? Du var ju våt”-mentalitet som genomsyrar det mesta av handlingen. Visserligen är detta fiktion, men någon måtta får det faktiskt vara. Den här boken lämnade helt klart en olustkänsla hos mig.

Betyg: 1/5

Recension: Hainted

haintedSom de flesta av er säkert redan vet är jag alltid på jakt efter smäktande kärlek mellan fagra män, och jag blev inte direkt besviken när jag kom över Jordan L Hawks Hainted. Berättelsen kretsar kring Dan som tar hand om sina syskon efter föräldrarnas tragiska bortgång och den mystiske men godhjärtade Leif som kör Porche och bär kajal. Båda två arbetar som haint-workers. Nu hittar jag ingen bra översättning, men de fördriver vålnader och levande döda med hjälp av magi. Deras vägar korsas när Leif är på jakt efter den ondskefulle nekromanten Runar som dödade hans vän. Tillsammans besöker de hemsökta hus, överbemannas av levande döda och blir förälskade.

Den enda nackdelen jag ser i en annan så spännande berättelse är att vara gay problematiseras. Dan vågar inte komma ut ur garderoben då det kan orsaka problem för familjen medan Leif använder sex som en tillflykt. En stor tummen upp dock är att de använder kondom. Sedan tyckte jag att berättelsen kunde ha varit längre, för protagonisterna är så förbannat fina tillsammans trots sina olikheter att jag bara vill ha mer. Dan som är bonde och Leif som är en linblond gothare med piercingar överallt Sedan får vi inte glömma Taryn. Grym tjej som inte tar någon skit. Åh, drama…

Detta skulle vara en paranormal romance med skräckelement, och nog blev det allt lite kusligt på sina ställen med blödande väggar och ritualer. Jag gillar också hur varje karaktär har sig egen mytologi som de hämtar kraft ifrån och vilka redskap de använder sig av när de arbetar med magi. Mycket spännande.

Känner att detta blev en rätt knaper recension, men det är första gången jag recenserar en engelsk bok, så ha tålamod 🙂

Betyg: 4/5

Bokmässerapport

Jag är helt mör kan jag säga, haha. Kan inte fatta att jag vågade, men jag gjorde det. Jag har besökt Bokmässan i Göteborg! 😀 Dagen innan var jag i det närmaste ett vrak; jag var fruktansvärt nervös och låg mest på soffan för att samla tankarna. Hur fan skulle det här gå? Jag som aldrig besökt en mässa skulle nu till nordens största litteraturfest.

På fredag morgon blev allt så tydligt. Det var nu jag skulle stiga på tåget med kollegorna. Nu skulle vi påbörja resan mot det okända. Hela vägen var jag spänd, kände efter och letade efter tecken. Trots att jag hade trevligt försökte jag hålla andningen stadig och fokusera på målet. Detta kunde ju faktiskt bli riktigt trevligt om jag bara ansträngde mig.

Framme vid mässan kände jag dock skammen komma krypande. Jag som är närmare trettio borde väl fatta att det inte finns något att vara rädd för? Men jag kände mig väldigt sårbar, och ensam. Det som är en barnlek för andra kan vara ett oöverstigligt hinder för en annan. Jag fick verkligen kämpa emot impulsen att åka hem.

Turligt nog hade jag branchbiljett och en utskriven karta där jag hade markerat vilka montrar jag ville besöka. Trots min önskan om att alla skulle hålla ihop gled vi ändå isär och gick skilda vägar efter en stund (fullt förståeligt när man gillar olika genrer). Ändå kände jag att jag “tvingades” välja mellan att utforska Fantastikgränden på egen hand eller hänga med gruppen. Allting var så nytt, så stort och det var folk överallt. Såhär i efterhand ångrade jag att jag inte stannade kvar. Jag hade gärna pratat med fler fantastikförfattare och spanat in Seriescenen mer.

Strax innan lunch gick jag upp till bokbloggarrummet för att pusta ut. Jag var trött och hungrig (nu förstår jag vikten av att ha med sig vattenflaska och mellanmål on the go). Hittills hade det gått relativt bra. Jag började landa i mina känslor och såg fram emot att gå på debutantbloggsträffen efteråt. Trots att det blev lite gråt och panik blev det ett ändå väldigt fint avslut på besöket. Jag fick mingla med Debutantbloggarna och prata skrivande. Mina visitkort i första etuiet tog slut och jag kände mig stolt som hade tagit mig hela vägen dit. Att träffa så underbara människor som faktiskt bryr sig om en halvt anonym bloggare. Jag blev alldeles rörd

Tack så mycket för stödet Charlotte och Michaela. Det löste sig och jag kom hem med alla lemmar i behåll 🙂 Det var otroligt kul att få träffa Gabriella i Fantastikgränden, Anna Ahlund, Boktycke och alla andra bloggare som också var på mässan. Hoppas att vi ses igen nästa år! 🙂

Och till nästa gång tar jag med mig kameran.

Visitkorten har kommit!

Budet kom förbi för bara en liten stund sedan (måste erkänna att det kändes en aning löjligt för ett sådant litet paket att åka budbil när de likväl kunde ha lagt försändelsen i brevlådan…) och jag blev såklart mer än ivrig på att få se slutresultatet, och jag blev inte besviken.

visitkort

 

 

 

 

 

20160914_135440

 

 

 

 

 

Mobilbilderna gör inte korten någon rättvisa, men texten på framsidan är i silverfolie och glänser riktigt snyggt i solen 🙂 Baksidan är turkosblå med en “teaser” som jag var grymt stolt över när jag designade korten (nu skäms jag nästan, haha) och själva essensen av mitt romanprojekt. Känns sådär lagom överambitiöst för en författarwannabe som jag 😛 Beställde också ett etui att förvara visitkorten i när jag är ute i egenskap av bokbloggare och författaraspirant.

Puh, ibland undrar jag om det inte hade räckt med namn och kontaktuppgifter på enfärgad bakgrund…

Första dagen

Precis hemkommen från introduktionsdagen på Akademibokhandeln. Och det var riktigt kul! Det är alltid mycket att ta in första dagen, så jag satt nästan och sov i lunchrummet när mitt pass började närma sig sitt slut. Jag fick lite dåligt samvete, men butikschefen sade att det var en självklarhet att jag skulle ta saker och ting i min egen takt. Så idag har jag bland annat slängt kartonger, fyllt på med pocketböcker, skrivit Vi tipsar!-lappar och på eget bevåg gjort snyggt i kalender-hyllan (att folk inte kan lägga tillbaka sakerna på rätt plats) Mitt “huvudansvar” kommer vara ungdoms- och fantasyhyllan 😀

Det är rätt intressant hur bokens liv i en bokhandel ser ut. Hur mer hypade böcker prioriteras i varuexponeringen och att det ges ut väldigt mycket spännings- och deckaromaner. Jag blev förvånad över hur mycket böcker som faktiskt inte går åt utan kasseras efter en tid. Det hade jag ingen aning om! Det fick mig att börja fundera på om det inte trycks för stora upplagor eller om folk generellt ratar inbundet. Fast, förlagen kan nog inte riktigt veta hur många böcker som kommer bli sålda på förhand.

Nu sitter jag nedsjunken i soffan tillsammans med katten och laptopen i knät. På fredag är det dags igen 🙂