Bokrecension: Drakviskaren

Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.

Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in.

När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frostklädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom.

Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.

Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?

Jag var en av dem som fick den stora äran att testläsa Lovisa Wistrands manus innan det blev antaget. Jag var och är djupt fascinerad över hennes sätt att skriva och förmedla känslor på. Det är hetsigt, aggressivt och poetiskt och jag kom på mig själv att andas med öppen mun. Tempo. Jag sitter som på nålar och har svårt att lägga ifrån mig boken. Överväldigad av ordfloden som får mitt manus att verka tamt och klent i jämförelse. Jag gillar hur miljöerna beskrivs och hur författaren involverar alla fem sinnen.

Trots ett rikt persongalleri kan jag ändå urskilja karaktärerna bara genom att läsa deras dialoger, som har sin personliga och unika prägel. Dock kom jag på mig själv med att störa mig lite på det moderna språket, som ibland drar lite åt “ungdomsbokshållet”. Kanske för att fantasyn ofta får dras med en högtravande språkdräkt och gärna får vara “gammaldags” och konservativ. En del återkommande uttryck gör att jag till slut sitter och räknar dem, men det är egentligen bara petitesser. Bokens huvudperson får mig ibland att tänka på Celaena i Glastronen-serien. Min favorit är draken Nyx.

Drakviskaren är helt klart ett uppfriskande inslag inom den svenska fantastikgenren. Det liknar ingen fantasy jag tidigare läst. Och så är omslaget riktigt maffigt. Typsnittet är något litet för min smak, men det är inget man tänker på när man kommit in i handlingen.

Tusen tack för omnämnandet i författarens tack, Lovisa! Kul att du gillar att läsa min blogg 😉

Betyg: 4/5

En riktig bladvändare!

Låt er inte luras av titeln, ty det gick inte riktigt hela vägen denna gång heller, men jag deppar inte. Okej, kanske lite. Det är så klart alltid surt att snubbla på målsnöret, men jag blev fullkomligt överväldigad av den fina responsen:

“[…] Du har skapat en fin värld här. Det har varit en bra läsning. En riktig bladvändare, fint lättillgängligt språk detta trots aningen ‘gammaldags’ dialog som det gärna får vara i fantasy och med deras egna språk inblandade.”

Ja, jäklar. Och de orden kommer från en bokbranschmänniska som tycker det är riktigt kul att jag vågat ta mig an denna typ av genre, för jag gör det tydligen riktigt bra 😮 Och den där underbara känslan som uppstår när:

“[…] Men du beskriver däremot sexscener väldigt bra så det ger en fin kontrast till vad som är äkta kärlek och vad som är hyckleri.”

Detta är det mest positiva utlåtande jag någonsin fått! Är det nu man vågar hoppas på att det kommer att gå vägen, för jag kan ju uppenbarligen skriva? Agenten tyckte absolut att jag skulle fortsätta jobba med manuset och inte ge upp. Utlåtandet gav mig många matnyttiga tips och helt plötsligt kändes trilogin helt genomförbar 😀 Jag är ivrig på att få sätta igång, men jag tänkte låta responsen sjunka in ytterligare och se över utgivningsmöjligheterna. Jag ser nu att majoriteten vill ha mer fokus på Love och Melinde i första boken, och det ska de få 😉


För de är ju bättre än jag

När vi ändå grottar ner oss i gamla oförrätter och ouppfyllda drömmar tänkte jag nysta lite i avundsjukan som får mig att se giftgrönt, och rädslan för att hamna utanför. När man inte vill förstå hur mycket de andra har kämpat för att komma dit de är idag. När man innerst inne vet att det handlar och blod, svett och tårar och en god portion tur. Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. När planeterna på linje står, eller någonting i den stilen. Där det krävs lite jävlar anamma, att aldrig ge upp.

Ge upp…

Jag ger upp och drar mig undan. Ett förlagsavtal. Jag känner riktigt hur det kryper i mig. Av skam. Av ilska. Flerbokskontrakt. Jag är arg på mig själv. Riktigt jävla arg som inte kan göra någonting rätt. Det är inte deras fel, det är mitt eget. Mea culpa. Jag är rädd för att bli sedd som mindre värd för att jag ännu inte tagit mig över mållinjen. Att jag inte längre är välkommen. Konsten att göra höna av en fjäder. För när alla andra aspirerande författare blivit debutanter kommer jag stå där ensam och skämmas, för jag kunde ha gjort bättre. De kommer att se på mig med förakt samtidigt som porten till den litterära societeten långsamt glider igen bakom dem — Du är välkommen först när du lyckats gumman!

“Gumma” mig inte. Jag vet att min hy har antagit en lätt ton av avundsgrönt. Varför hon och inte jag? Ska det vara så jävla svårt att få lite upprättelse här borta?! Hallå? Hade jag slagit in dörrhelvetet hade jag gjort det. Kastat mig på golvet och beklagat mig över orättvisorna som gjort mig sjuk och eländig. Som en jäkla drama queen. Snälla, ge ut mig! Låt mig åtminstone få försöka! I verkliga livet hade jag suttit på mitt rum och grinat, sedan tröstat mig med godis och senare övervägt att slänga allt jag skrivit i soporna.

Men jag kan inte.

Jag ser deras glädje och önskade att jag kunde känna detsamma. Jag gör det, i viss mån, det är väl vad som kallas gladunsjuka, men oftast knyter jag näven i fickan, suckar och sväljer. Vad har de som inte jag har? Jag har ju också kämpat? Vad är det jag inte förstår? Bottnar det hela i drömmen om ett kändisskap där jag kan knäppa mina gamla plågoandar på näsan och visa hur jävla bra det gått för mig trots vad de utsatte mig för?

Jag vill inte bli känd, bara uppmuntrad. Sedd. Gärna av någon som ser potentialen i mitt verk, som läst och gillat. Som tror på mig. Som vill se mig utvecklas. Jag känner mig elak och missunnsam gentemot mina skrivarkollegor, men mycket beror på att jag ständigt blev matad med nedsättande haranger i skolan. Det är något jag ständigt jobbar med. Att kunna glädjas med andra men framför allt kunna vara snäll mot mig själv och inse att jag också är värd det allra bästa.

Long time no see

Long time no see my fellow foreign blog readers. You may have wondered why I have not been uploading anything in English in a while. Well, the truth is that there is nothing to report actually. What has happened so far is that my manuscript has been sent to another Literary Agency here in Sweden. I am still trying to spark interest here on home turf, ha ha. Then I do not want to create any expectations either as I did last time.

It is hard to write books especially when you having difficulty in dramaturgy, character development, plot turns you name it. I have read multiple books about the topic, but still… I guess I need more time to fully understand what I am doing as a writer. The hero’s journey is not as simple as it sounds. Especially not for me 😛 I almost expect the agent to scolding me, ha ha.

I am ever so grateful for you readers. Now I have between 1,900 – 2,100 unique visitors each month! 😀 I hope to be able to blog more in English in the future but right now I need to focus on the Swedish publishers and get their attention. I will probably make an update here and there meanwhile I am chasing my dream of becoming a fantasy author 🙂

Så jäkla dumt det låter

Det finns säkert massvis som kunde ha gjorts bättre. Berättelsen haltade lite mot slutet och kanske flög protagonisten fram och tillbaka onödigt mycket mellan olika scener, fast vem är jag att döma? Jag var bara så jäkla less på manuset att jag inte såg storyn för alla ord. Perfektionisten inom mig primalvrålade och jag ylade ikapp, för jag ska inte tro att jag är en författare bara för att jag har skrivit ett halvdant manus som i princip har krävt tolv års tankeverksamhet. Så jäkla dumt.

Och jag börjar förstås se en ljusning efter allt slit. Att hålla förväntningarna nere går liksom inte längre. Jag tar för givet att agentens vänlighet och nyfikenhet kommer att leda till något annat. Invaggad i någon falsk trygghet går jag med ångesten ringlades våt och kall i magen. Jag tittar till mailen oftare än jag borde och vill bara få det överstökat. Få höra precis som det är, att jag inte duger.

Oavsett vad kommer jag i alla fall få någon form av respons. Jag har nått ytterligare ett delmål på min resa mot utgivning. Innerst inne är jag oerhört tacksam, men känslan av att inte vara tillräckligt bra är svår att tackla. Jag vet att jag kan, ändå sitter det en liten djävel på axeln och talar om för mig att det är lika bra att skita i allt och gå vidare. Varför är det så svårt att ge sig själv en klapp på axeln att man faktiskt försöker? Dramaturgin har varit ett gissel och att plöja skrivhandbok efter skrivhandbok har i slutänden bara lett till tårar. Det är frustrerande när jag inte förstår hur ramverket fungerar, med planteringar, vändpunkter, hjältens resa, karaktärsutvecklingar etcetera.

Men jag kämpar vidare. Någon gång ska det gå, så det så.

Och där gick manuset iväg

Duktigt less på manuset klickade jag på “skicka”. Nu är det i väg, och ångesten kom såklart som ett brev på posten, såsom den brukar göra när jag lämnar ifrån mig något jag jobbat på en längre tid. Det suger till i magen och en massa tankar far omkring i huvudet. Har jag nu förstått hur en roman är uppbyggd, eller har allt nötande varit till ingen nytta?

Det känns ändå bra att få lite distans till manuset. Jag känner för att skriva något nytt. Kanske ta tag i ett gammalt manus. På jobbfronten har jag haft rätt mycket att göra, och med en deadline, som jag fick flytta fram en vecka, höll jag på att bryta ihop. Jag vet att manuset inte är perfekt, men jag kände ändå en viss stolthet mitt i virrvarret av känslor. Det finns, vad jag tror, en början, en mitt och ett slut 🙂

Snart klar

Rubriken var väl en sanning med modifikation, haha. Det finns fortfarande lite småpill kvar att göra och tvivlet är starkare än någonsin. Manuset behöver inte vara tryckfärdigt, men det ska finnas en tydlig idé, att jag har en historia att berätta. En röd tråd.

Det känns fortfarande surrealistiskt när jag tänker på det. Det liksom knyter sig i magen på en, som det kan göra när man är nervös. Jag gillar inte meningen ser fram emot att läsa, det inger falska förhoppningar, och det triggar också igång tankarna, att jag kanske har en mikroskopisk chans att få ett ja.

Suck, ska det vara så jäkla svårt att ta till sig den fina responsen som manuset fick när jag gick på skrivarlinjen? Varför vältrar jag mig så mycket i gammalt skit? Mår jag bättre av det? Att intala mig själv om hur mycket jag suger på det jag gör? Det kan inte bli mer än en självuppfyllande profetia. Manuset är bra och kan säkerligen bli ännu bättre. Jag har hittat min nisch, min författarröst, min genre. Vad väntar jag på?

Ett nej.

Det var just det. Jag förtjänar det inte. Vad händer om jag lyckas? Det är väl lite det som är grejen med att vara neurotisk. När jag inget vet sätter jag mig på tvären och får ett ångestpåslag. Då är det lika bra att låta bli. Ändå är min stora dröm att bli författare. Ska min funktionsvariation få hindra mig? Troligtvis inte. Jag vet att jag inte kan låta bli.

Tre veckor

Inlämning om tre veckor. Ingen stress. Ta dig tid. Happ. Mailkorrenspondens två avslutad. Mycket trevligt bemötande. Check på den. Det är nu jag börjar bli medveten om att en bokbranschmänniska ska läsa mitt manus, och lämna respons. Scheiße. Det känns bra, faktiskt. Nu gäller det bara att ta vara på skrivtiden. Jag har hamnat i en, vad jag tror, intensiv period på jobbet. Nu gäller det att vara disciplinerad om jag ska få något gjort.

Det är egentligen galet, för att uttrycka det milt. En del av mig vill så gärna tro att det är nu det händer, men jag försöker ha is i magen och fjärma mig från förväntningarna. Jag kommer inte att vara tillräckligt innovativ den här gången heller, även om de verkar sakna en fantasyförfattare som kan sin grej. Kan. Jag har viljan, men räcker det? Jag har skrivit fantasy i fjorton år. Hur var det nu med 10 000-timmarsregeln? Är jag tillräckligt bra? Oavsett vad som sker framöver med Stjärnbärarens önskan hoppas jag att responsen från agenten kan ge mig ett hum om berättelsen har något värt att satsa på.

Jag misstänker att bloggen kommer hamna lite i skymundan nu under slutspurten av redigeringen. Nu är det fullt fokus som gäller 🙂

Att skriva som en ofärdig författare

“Skicka inte in ett manus som är färdigt i deras ögon, det skulle bara bevisa att du som författare inte har något mer att ge. Visa att manuset har potential att utvecklas istället, för visst har du väl en början, en mitt och ett slut?”

Jag hänger ofta upp mig på antalet ord. En fantasy ska vara lång och episk, med drakar, alver, dvärgar och annat jox i sann Tolkienanda. En utvald, en mentor och mörka krafter. Mitt nuvarande manus skiljer sig ganska markant från det gamla. Det är som en mischmasch av psykisk ohälsa, erotik och rågmjölsgröt, för fan vad det äts gröt hela tiden! Det måste väl ändå finnas något mer att skriva om än älskog, främlingsfientlighet och mörka hemligheter, och gröt?

Tydligen inte.

Jag är kort och koncis i både tal och skrift. Varför ska jag då ge mig på att skriva en tegelsten? Är det förväntningarna som säger att jag borde det, eller är det bara jag som har fått för mig att det är mer klädsamt med en fantasyroman på 600 sidor? Att det visar på ett litterärt hantverkskunnande? Jag vet ju att det finns korta fantasyböcker, som Dragonlance-serierna av Margaret Weis och Tracy Hickman. De var sällan längre än 300 sidor och mitt tonårsjag slukade dem.

Visst ligger största fokus nu på att bli så klar jag bara kan med manuset innan jag skickar in det, men jag vill ändå ta i beaktande att jag är en ofärdig författare och att jag kommer att få redigera skiten ur mitt manus den dagen jag blir antagen. Det kommer jag inte undan ifrån. Just nu ska några lösa trådar knytas ihop och sedan resterande text snyggas till. Jag kan säga att jag är något neurotisk och ångestladdad. Word fick för sig att strula igår. Jag började hyperventilera och skrika på min sambo, just för att jag snart ska skicka in mitt alster till den litterära agenten som jag har kontakt med. Vem blir inte hispig av den tanken? Jag vet inte ens om jag hinner bli klar. Jag tvivlar så fruktansvärt mycket på mig själv just nu.

Och jag är känslig och gråtmild och ingen riktig författare. Punkt.

När paniken är ett faktum

Om dramaturgi är en krukväxt så måste deadline vara en grönsak. Min hjärna ger liksom upp. Jag är urusel på det, speciellt när jag sätter upp dem själv. När jag är min egen chef blir inget gjort, sedan när en bokbranschmänniska väl ser fram emot att läsa skiten och vi kommer överens om att nästa mailkonversation ska ske inom ett par veckor, vill jag bara lägga mig i fosterställning. Jag tror inte på mig själv. Allt jag skriver är skit. Mantrat är tydligt. Jag är så pass marinerad i självhat vid det är laget att peppen inte biter på mig.

Min lärare och jag pratade om det igår under textsamtalet. Det viktigaste var förstås att skriva, men att inte hänga upp sig så mycket på småsaker. Att ha en början, en mitt och ett slut. Att det finns en röd tråd. Finliret kommer senare. Problemet med mig är att jag älskar att gå ner på detaljnivå och vrida och vända på ord. Mitt manus liknar just nu ett hafsverk; jag bara skriver och försöker knyta ihop trådarna. Försöker hålla slutet öppet. Och nu börjar karaktärerna visa sina rätta sidor. Har de inte underfundig humor så är någon lite för kinky för manusets bästa. Suck! Är det så här det känns att vara författare vet jag inte om jag vill vara det, fast å andra sidan kan jag inte låta bli.

Idag fortsätter redigerandet, även om det tar emot. Jag vill skriva, men hur? Jag har synopsis och hela köret, ändå fortsätter den där känslan att gnaga i mig, att jag inte borde. Ingen gillar normbrytande fantasy. Romeo och Julia paketerade i två hormonstinna prinsar som längtar efter att få varandra. Och all annan skit runtomkring. Men jag älskar det, konstigt nog.