Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Refuserad? Förmodligen

Jag är ganska säker på att de två förlagen som endast svarar vid intresse har förpassat mitt litterära experiment till papperskorgen. Det känns såklart lite motigt då ett av dem var ett renodlat fantasyförlag som jag faktiskt hoppades på. De kan förstås ha haft mycket att göra och inte hunnit ögna igenom manuset än, men det är nog mer troligt att de gått vidare med andra manus.

Annars har jag inte hört något från de övriga förlagen. Kanske kommer standardsvaren trilla in nu såhär efter semestern? Jag försöker hålla förväntningarna nere, men det tycks vara lättare sagt än gjort efter allt fina kommentarer, för när man talar om trollen… det kom faktiskt en refusering nu. Inte riktigt ett standardsvar, kanske. Möjligtvis en sockrad variant. Mitt manus var intressant, men passade inte in i deras kommande utgivning. Surt, minst sagt… 🙁

“Vi hoppas att du snart hittar ett förlag som är rätt för din bok.”

Det var just det. Finns det ens några traditionella förlag som vågar satsa på en bok som vanhelgar fantasyns heliga principer? Skämt åsido, jag bara önskade att någon vågade ge mina prinsar en chans.

Nåja, i väntan på resten av refuseringarna fortsätter jag strukturera om manuset. I skrivande stund har jag bara flyttat runt textsjok och tagit bort onödiga meningar och ord, gått igenom anteckningar och förslag på ändringar samt grinat över den ljuvliga skissen som min illustratör skickade till mig i söndags (finns en liten sneak peek på min instagram @anna.pettersson.forfattare).

Konstigt nog är jag fortfarande hoppfull. Om jag räknar bort de två förlagen som endast svarar vid intresse har jag åtminstone tre förlag kvar att vänta in (det är inte säkert att det fjärde och sista kommer ha tid att svara…) Fast, vem försöker jag lura egentligen? Jag kanske borde skriva på något annat. Något som är mer mainstream. Ignorera det faktum att jag är jäkligt bra på “min” genre. Inte experimentera så mycket. Följa strömmen. Då kanske det går bättre.

Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Stjärnbärarens önskan 2.0

Då var det dags igen. Peppen, alltså!

Nu när jag äntligen fått tillbaka min laptop, ni vet den vars hårddisk kraschade, känner jag mig mer än redo! Den stora frågan är dock, vart börjar man? En överblick kanske vore på sin plats eftersom mitt synopsis försvann i samband med kraschen. Se över karaktärer och större händelser. Fixa en tidslinje. Det finns helt klart en del att göra innan jag sätter igång. Sedan får jag inte förglömma de sexiga delarna. Det sägs att gränsen mellan porr och erotik är hårfin, så jag vill inte dra iväg alltför mycket 😉

Jag försöker att inte tänka så mycket på antalet ord nu. Jag vet att Stjärnbärarens önskan kommer att svälla en del, men jag tänker inte sträva efter ett specifikt mål, mer än att göra manuset ännu bättre. Jag har en hel drös med förbättringsförslag som bara väntar på att få gås igenom på nytt 🙂

Vad vore ett besök på mässan

Den kan vara svettig, gyttrig och alldeles… alldeles underbar.

När jag arbetstränade på Akademibokhandeln fick jag förmånen att gå in under branschdagarna, något som underlättade mycket för min psykiska funktionsvariation. Innan hade varit praktiskt taget omöjligt för mig att sätta min fot därinne trots att jag längtade efter att frottera mig med likasinnade. Att få vara där några timmar innan portarna slogs upp för allmänheten gjorde att även jag kunde besöka mässan i lugn och ro utan att oroa mig för att komma i kläm eller få panik. Jag kunde planera min särskilda bokmässe-rutt och märka ut platser där minimalt med folk höll till under lunchen. Förra året åkte jag på egen hand. Det var en otrolig känsla att på darriga ben stiga av i Göteborg och ta sig till mässan. Det hade inte gått utan jobbet. Jag gled in när de öppnade och ut när klockan blev 14:00.

Men tidigare i år fattades beslutet att jag inte fick vara kvar på min arbetsplats längre. Utan min vetskap, dessutom. Helt plötsligt var det dags för mig att prova något nytt och gå vidare och jag visste varken ut eller in. Jag, som hade mått fantastiskt bra när jag fick vara omgiven av böcker och mina underbara kollegor, skulle nu inleda en lång förhandling med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och hamna i en lättare depression.

Vad har då detta med Bokmässan att göra? Jo, det var tack vare jobbet som jag kunde åka iväg i egenskap av branschmänniska/författaraspirant/bokbloggare/whatever och knyta kontakter samt träffa mina skrivarvänner. Under branschdagarna kunde jag prata med förlagsmänniskor och spankulera bland montrarna utan att trängas eller höja rösten. Allt jag behövde tänka på var att vara där, och nu kan jag inte åka. Dels för att jag inte har någon inkomst tack vare allt strul, och dels för att jag inte längre en del av den litterära världen längre. Jag är bara en arbetslös, aspirerande författare med en seg fantasyblogg. Jag kan väl omöjligtvis gå in före allmänheten bara för att jag är funktionsnedsatt?

Nu kanske det låter som att jag gnäller, och visst, det gör jag i viss mån, men detta var något jag verkligen hade sett fram emot. Redan förra året började jag planera inför nästa mässa och nu när det inte blir något känns allt bortkastat. Jag försöker tänka som såhär; om jag inte åker i år, kanske jag kommer vara där nästa år i egenskap av debutant, men det är ju bara drömmar. Författardrömmar.

Mailvakan fortsätter

Jag har på riktigt bosatt mig i inkorgen. Det börjar dra ihop sig. Imorgon har tre månader passerat, och såhär i semestertider tror jag svaren kommer att dröja ytterligare till mitt stora förtret, haha. Det finns förstås inga garantier att förlagen hör av sig efter si och så många månader bara för att det står så på deras hemsida, det är ju mest bara en uppskattning, men jag vill ju veta! Otåligheten här borta, alltså 😛

Läget ser ungefär ut såhär: Två förlag borde svara relativt snart. Två förlag kommer endast svara om de vill gå vidare med manuset. Ett förlag kanske inte kommer svara alls med tanke på hur mycket de har att göra och två förlag kommer sannolikt lämna besked någon gång i augusti/september eftersom jag skickade till dem något senare.

Hur var det nu med att tänka på annat under tiden? Det är svårt, det erkänner jag. Jag tänker på manuset och jag grubblar över följebrevet; för inte fan sålde jag in ett potentiellt författarskap där inte. Jag lät mer som anspråkslös liten skit som sporadiskt jobbade på Akademibokhandeln och ville se mer variation i den svenska fantasyn. Öh… Hittills har det ju gått bra, men jag tänker på vad som kunde ha gjorts bättre. Vill folk ens ha en “blygis” som jag?

Nåja, väntan fortsätter. Och under tiden ska jag se till att vara sysselsatt. Jag kanske skulle testa att ta en promenad istället för att hoppa högt varje gång det plingar till i inkorgen. Jag kanske skulle göra lite sjysta smycken som jag kan bära lagom till bokmässan. Jag kanske skulle ta tag i städningen och fortsätta med ommöbleringen av sovrummet. Varför lockar mailen mer än belgisk choklad och kattgos? Varför är jag så enormt taggad på något som kanske inte blir något i slutänden? Varför? Är det någon som förstår grejen med att kolla mailen var femte minut och tro stenhårt på sitt manus?

Suger på karamellen

Manuset har uppenbarligen stor potential. Frågan är bara vad jag ska göra med alla förslag på ändringar som jag fått från det mycket lilla och det lite större förlaget? En del ändringar kändes givna, andra hade jag lite svårt att förstå; är det en roman för yngre eller en ångande romantisk fantasy för unga vuxna? Jag antar att min rödhårige prins betett sig lite för juvenilt för sitt eget bästa.

Egna röster, lite mer action och dialog. Det är egentligen bara småfix. Just nu har jag planer på att låta en betydande del av tvåan flytta in i ettan. Att introducera Love för den mystiska världen redan i första boken känns bättre med tanke på vad han kommer att utsättas för i bok två…

Jag har fortfarande inte sett åt manuset sedan jag skickade in det. Det kliar förstås i fingrarna, men jag känner mig inte redo att ta tag i det än. Kanske är jag rädd för vad jag kommer att finna när jag läser det med nya ögon. Säkert upprepningar och dylikt, förskönande omskrivningar av det manliga könet och en Ranelidsk betraktelse av ett samlag. Yay! Haha, riktigt så illa är det nog inte, men jag undrar just vad manusgruppen tänker kring min fantasy? Det har varit övervägande positivt hittills, även om det inte har tagit mig genom nålsögat.

För att komma igång har jag därför inlett ett litet samarbete igen med min illustratör! För gamla tiders skull, liksom. Antar att vi fortfarande kommer köra på vår “clothes are boring” policy, haha. Det blir i en lite nyare, krispigare stil. Ser verkligen fram emot det 🙂

Där finns en möjlighet

Och jag vet ännu inte hur jag ska ta ställning till det. Jag har fått ett spännande erbjudande som kommer att kräva en hel del jobb, men jag är kluven. Allting är så nytt och ogripbart. Förlaget ansåg att genren skulle passa dem, förutsatt att jag skriver om manuset och lämnar synopsis på resterande böcker i serien, och det är här jag börjar känna mig som en otacksam skit; inser jag inte att jag har kommit ett steg närmare författardrömmen? Måste det just vara ett större, etablerat förlag för att jag ska bli nöjd? Vad är problemet? Det är ju fantastiskt om det kan bli något av Stjärnbärarens önskan.

Då det är ett mycket litet förlag är jag rädd för att det inte kommer göra min bok rättvisa. Nu är jag inte ute efter att bli signad av de stora drakarna eller sälja massupplagor, men jag hade gärna legat hos ett förlag som är mer etablerat på den svenska bokmarknaden. Jag förstår absolut om jag låter fördomsfull och förmer. Det är bara det att jag vill kunna lägga störst fokus på skrivandet. Marknadsföra kan jag absolut göra, men jag behöver också känna mig trygg då min funktionsvariation kräver det. Jag behöver ha folk i min omgivning som har koll och erfarenhet.

Jag är förstås väldigt tacksam, men borde jag ta steget, trots att det inte känns helt rätt? Det var inte bråttom på något vis, jag kan ta den tiden jag behöver då inget är hugget i sten, men ska jag bara ta första bästa förlag bara för att jag så gärna vill bli utgiven? Jag kommer låta erbjudandet mogna över sommaren. Kanske låter det annorlunda då.

Bokrecension: Tvåhjärtat

Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.

Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en “talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.

Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂

Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Betyg: 4,5/5

Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.