Andra gången gilt?

Ett av drömförlagen ville gärna se en omarbetad version av Stjärnbärarens önskan. Mitt manus. Mina ord! Det är så mycket att ta in, så stort. För även om jag inte är garanterad utgivning, ville de ändå se om ändringarna de föreslog varit till någon hjälp. Helvete, jag är inte värdig. Hur ska jag nu lyckas få ordning på mig själv och skapa rutiner för mitt skrivande? Jag som annars tar det lite som det kommer och skriver när inspiration finns? Nu måste jag verkligen koncentrera mig på att redigera klart manuset och polera det tills det skiner. För jag VET att det finns läsare. Jag måste bara övertyga förlaget att så är fallet.

Jag är glad, och rädd. Där finns paniken och möjligheterna. Här krävs noggrannhet och finess. Att inte slarva eller stressa igenom manuset. Det finns inget datum för inlämning, men jag tänkte mig att någon gång innan jul får det bli. Det känns som ett bra mål. Just nu är det mycket tankar som snurrar. Jag är så tacksam att jag fått den här möjligheten. Att jag ändå skriver så pass bra att även förlagsfolk vill läsa.

Mässnerverna som uteblev

Drygt två veckor kvar till Bokmässan.

På något vis är jag mer stressad över faktumet att jag inte kan gå, än vad jag hade varit om jag skulle ha åkt. Tanken på allt jag missar. Viktiga kontakter som kunde ha knutits. Skrivarvänner som jag skulle ha träffat. Inbjudningarna till olika frukostmingel som ögonblickligen hamnade i papperskorgen. Jag trodde inte jag skulle ta det så hårt, och kanske bottnar det i min rädsla att missa chansen. För tänk om…?

Medan andra skriver flerbokskontrakt och etablerar sig på den svenska bokmarknaden står jag kvar på botten och försöker nå ut med mitt skitmanus. Jag vet att jag kommer att få gröna skiftningar i huden och skämmas över mig själv när jag väl är på mässan. Vad annars? Jag är ingen författare. Förlagen skiter väl i mina taffliga försök till kontakt? Jag tillhör inte den litterära gemenskapen. Jag vågar inte ta plats.

Så, vad har jag egentligen där att göra?

Jag kommer ju bara att bli besviken.

För vad vore ett besök på Bokmässan. Folk som trängs. Folk som stressar mellan montrarna. Folk som försöker överrösta varandra. Folk i största allmänhet. Och så jag. Det är som att min stora passion för litteratur och skrivande förtränger min sönderslagna självkänsla och ängslan att gripas av panik. Bokmässan är som julafton för mig. Jag går på adrenalin och andas möjligheter. För fuck, ångestpåslag! Jag ska dit! Det må vara jobbigt emellanåt, men det är på just denna litteraturfest som jag kan räcka över ett visitkort och presentera mig själv. Sedan kommer förstås boksmällan dagen efter och jag vet varken ut eller in, haha.

Jag är fortfarande ledsen över att det inte blir något i år, om inte de där extrapengarna skulle komma som en skänk från ovan vill säga. Jag har försökt intala mig själv att jag inte passar in där. Att en outgiven skit som jag inte gör sig något besvär. På något vis känns det lättare.

Bokrecension: OBS: Flirt

Målinriktade Isabel har livet under kontroll. Hon har mannen, lägenheten, resorna – och jobbar på att få det yrke hon alltid drömt om: författare. Långt i framtiden ska hon skaffa hus, hund och barn. Bli gammal tillsammans med Elias och skriva böcker tills hon dör. Planen är vattentät.

Det enda som behövs är en skrivarkurs. Hon räknade bara inte med att träffa Per – den charmige äldre mannen som skriver som en gud och får henne att leva i nuet. Hon räknade inte heller med att hon måste ligga med någon för att få sin bok utgiven. Plötsligt tappar hon kontrollen över allt.

Som vanligt när det kommer till Lovisa Wistrands böcker så sträckläste jag den. Något tyngre än hennes tidigare böcker, men minst lika bra, om inte bättre. För stundtals var Isabels känslor så lätta att känna igen sig i. Författardrömmen. Kallet. När skrivandet blir lika viktigt som att andas. När somliga skakar på huvudet och hävdar att författarskapet bara är en hobby. När familjen inte tycks förstå. När man gett sig fan på att bli utgiven och inget kan stoppa en. Men hur långt är man redo att gå?

Jag tror många aspirerande författare med lätthet kan relatera till de dilemman som Isabel möter på vägen genom boken. För jag har själv varit där. Alla “måsten”. Stressen över att synas. Knyta de där viktiga kontakterna med förlagsfolk. Få in en fot. För Hur ska man annars komma någonvart som outgiven? Känslorna lät inte vänta på sig. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister. För jag vet hur mycket skrivandet kan betyda för somliga. Och det är så lätt att tappa bort sig själv på vägen när man inte vill något annat än att se sitt alster mellan hårda pärmar.

OBS: Flirt har också ett unikt kärlekstema (och ett vider jag gärna sluppit…) som verkligen får det att knipa i magen på mig. Jag ser verkligen romansen växa fram i chattkonversationerna. Hur Isabel intalar sig själv att det är Elias hon ska gifta sig och bli gammal med. Men var är suget? Förbjudna tankar. Känslostormar. Åldersskillnader. När det börjar kännas som en virtuell otrohet. Alltså, var är sista delen i duologin?!

Såklart går ju ingen bok fri från anmärkningar och var det något som blev lite jobbigt i längden var chatt- och smskonversationerna. Hoppandet mellan olika teckensnitt, smileys och radbrytningar gjorde att jag tappade bort mig och att jag till slut hoppade över några. Annars var det ett trevligt inslag i boken. För det var inget jag sett tidigare.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tusen tack HOI förlag för recensionsexet!

Lite sådär lagom förvirrad

Förlaget med stort F beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Är inte speciellt uppgiven, faktiskt. Vad som däremot förvånade mig var att de hade klassat mitt manus som young adult, en genre som de tydligen inte gav ut, men ändå hade som kategori på sin hemsida med ett gäng olika titlar. Öh… Så vitt jag vet var det ett fantasymanus jag skickade till dem, vilket de var helt fine med efter att jag hade pratat med dem på Bokmässan, men okej (bitter, much…?)

Nåja, det finns väl inte så mycket jag kan göra, mer än att fortsatta redigera mitt litterära experiment och hoppas på att någon annan nappar.

Där traditionell fantasy möter modern romance

Manuset är kaos.

Kapitel har kastats om. En karaktär har fått en mer framträdande roll. Gestaltningen har setts över och nu klurar på hur jag ska få in lite mer action (utöver de härliga kärleksscenerna, såklart) och dialog mellan karaktärerna. En spännande balansgång, helt klart. Sedan ska manuset fyllas på med nya kapitel och få ett nytt slut 🙂

Fyra månader har passerat. Fick veta att det lilla fantasyförlaget inte hunnit läsa än och att resterande förlag har otroligt mycket att göra. Fullt förståeligt med tanke på hur mycket nytt som släpps nu lagom till Bokmässan och all planering runtomkring. Själv har jag börjat landa lite. Det är inte så fantastiskt att ha mailen öppen i bakgrunden längre. Fokus läggs på annat. Jag har successivt börjat kunna koncentrera mig på att redigera än att vänta. Bara det är en seger i sig, haha. Nu kan jag också visa er hur illustrationen blev:

Är den inte fin? 😀 En smått modifierad scen ur Stjärnbärarens önskan (egentligen skulle de ha varit nakna och “nyälskade”, men Mathia kunde tyvärr inte måla naket på det viset för sin arbetsgivare). Lite Harlequin-feeling (tänk om det ändå kunde släppas romance med undersköna män på omslaget), men jag gillar det.

Blev en rätt kort uppdatering, men jag har faktiskt inte så mycket att skriva om för tillfället. Det är bara redigering och jobbsök som gäller just nu 🙂

Characters © Anna Pettersson/fantasyrealm.se
Illustration © Mathia Arkoniel 

 

Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Refuserad? Förmodligen

Jag är ganska säker på att de två förlagen som endast svarar vid intresse har förpassat mitt litterära experiment till papperskorgen. Det känns såklart lite motigt då ett av dem var ett renodlat fantasyförlag som jag faktiskt hoppades på. De kan förstås ha haft mycket att göra och inte hunnit ögna igenom manuset än, men det är nog mer troligt att de gått vidare med andra manus.

Annars har jag inte hört något från de övriga förlagen. Kanske kommer standardsvaren trilla in nu såhär efter semestern? Jag försöker hålla förväntningarna nere, men det tycks vara lättare sagt än gjort efter allt fina kommentarer, för när man talar om trollen… det kom faktiskt en refusering nu. Inte riktigt ett standardsvar, kanske. Möjligtvis en sockrad variant. Mitt manus var intressant, men passade inte in i deras kommande utgivning. Surt, minst sagt… 🙁

“Vi hoppas att du snart hittar ett förlag som är rätt för din bok.”

Det var just det. Finns det ens några traditionella förlag som vågar satsa på en bok som vanhelgar fantasyns heliga principer? Skämt åsido, jag bara önskade att någon vågade ge mina prinsar en chans.

Nåja, i väntan på resten av refuseringarna fortsätter jag strukturera om manuset. I skrivande stund har jag bara flyttat runt textsjok och tagit bort onödiga meningar och ord, gått igenom anteckningar och förslag på ändringar samt grinat över den ljuvliga skissen som min illustratör skickade till mig i söndags (finns en liten sneak peek på min instagram @anna.pettersson.forfattare).

Konstigt nog är jag fortfarande hoppfull. Om jag räknar bort de två förlagen som endast svarar vid intresse har jag åtminstone tre förlag kvar att vänta in (det är inte säkert att det fjärde och sista kommer ha tid att svara…) Fast, vem försöker jag lura egentligen? Jag kanske borde skriva på något annat. Något som är mer mainstream. Ignorera det faktum att jag är jäkligt bra på “min” genre. Inte experimentera så mycket. Följa strömmen. Då kanske det går bättre.

Bokrecension: Hetare

Hetare handlar om hungriga blickar, bultande skrev, blossande kinder och ansträngd andning. Om den första kärleken som kan göra ondare än den vassaste knivsudd. Och om den renaste och skäraste lyckan. Om skuld och skam, om förbjuden kärlek och om snuskiga tankar som inte tål dagens ljus. Om när pulsen sticker iväg och huden knottrar sig bara för att huvudpersonen vet att det inte finns någon annanstans på denna jord som hen hellre vill vara i just detta exakta ögonblick.

Och visst är det elva noveller som känns. Boken är, som titeln antyder, hetare än en vanlig ungdomsroman. Den sicksackar utan problem mellan vilt och upphetsande, kärleksfullt och ömt. Sin litenhet till trots rymmer denna bok väldigt mycket, vilket gör den till ett välkommet inslag bland ungdomsromanerna. Det är kärlek, som den ska vara.

Jag är imponerad över att ett så stort förlag som Rabén & Sjögren valt att ge ut denna novellsamling. Det känns riktigt hoppfullt, faktiskt. Dock är jag lite skeptisk till omslaget. Kanske har formgivaren valt att tolka fjärilar i magen eller pirret man känner när man är sugen på ett ligg (i mina ögon ser det ut som tarmar och jag ser inte hur det skulle bilda ordet Hetare…), men de bjärta färgerna och silverfolien är ändå ett plus. Gillar hur iögonfallande boken är. Den går liksom inte att missa när den är frontad i bokhandlarna.

Då jag är mycket kräsen av mig när det kommer till erotik och romantik hade jag ändå en trevlig lässtund. Kapitlet som fick mina glasögon att imma igen var “Happy Pride” som är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Jäklar, det var länge sedan jag rodnade över en sexscen, haha. Även om boken var lite för mycket pang på för min smak, hade alla författare något som jag gillade.

Betyg: 4/5

Stjärnbärarens önskan 2.0

Då var det dags igen. Peppen, alltså!

Nu när jag äntligen fått tillbaka min laptop, ni vet den vars hårddisk kraschade, känner jag mig mer än redo! Den stora frågan är dock, vart börjar man? En överblick kanske vore på sin plats eftersom mitt synopsis försvann i samband med kraschen. Se över karaktärer och större händelser. Fixa en tidslinje. Det finns helt klart en del att göra innan jag sätter igång. Sedan får jag inte förglömma de sexiga delarna. Det sägs att gränsen mellan porr och erotik är hårfin, så jag vill inte dra iväg alltför mycket 😉

Jag försöker att inte tänka så mycket på antalet ord nu. Jag vet att Stjärnbärarens önskan kommer att svälla en del, men jag tänker inte sträva efter ett specifikt mål, mer än att göra manuset ännu bättre. Jag har en hel drös med förbättringsförslag som bara väntar på att få gås igenom på nytt 🙂

Vad vore ett besök på mässan

Den kan vara svettig, gyttrig och alldeles… alldeles underbar.

När jag arbetstränade på Akademibokhandeln fick jag förmånen att gå in under branschdagarna, något som underlättade mycket för min psykiska funktionsvariation. Innan hade varit praktiskt taget omöjligt för mig att sätta min fot därinne trots att jag längtade efter att frottera mig med likasinnade. Att få vara där några timmar innan portarna slogs upp för allmänheten gjorde att även jag kunde besöka mässan i lugn och ro utan att oroa mig för att komma i kläm eller få panik. Jag kunde planera min särskilda bokmässe-rutt och märka ut platser där minimalt med folk höll till under lunchen. Förra året åkte jag på egen hand. Det var en otrolig känsla att på darriga ben stiga av i Göteborg och ta sig till mässan. Det hade inte gått utan jobbet. Jag gled in när de öppnade och ut när klockan blev 14:00.

Men tidigare i år fattades beslutet att jag inte fick vara kvar på min arbetsplats längre. Utan min vetskap, dessutom. Helt plötsligt var det dags för mig att prova något nytt och gå vidare och jag visste varken ut eller in. Jag, som hade mått fantastiskt bra när jag fick vara omgiven av böcker och mina underbara kollegor, skulle nu inleda en lång förhandling med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och hamna i en lättare depression.

Vad har då detta med Bokmässan att göra? Jo, det var tack vare jobbet som jag kunde åka iväg i egenskap av branschmänniska/författaraspirant/bokbloggare/whatever och knyta kontakter samt träffa mina skrivarvänner. Under branschdagarna kunde jag prata med förlagsmänniskor och spankulera bland montrarna utan att trängas eller höja rösten. Allt jag behövde tänka på var att vara där, och nu kan jag inte åka. Dels för att jag inte har någon inkomst tack vare allt strul, och dels för att jag inte längre en del av den litterära världen längre. Jag är bara en arbetslös, aspirerande författare med en seg fantasyblogg. Jag kan väl omöjligtvis gå in före allmänheten bara för att jag är funktionsnedsatt?

Nu kanske det låter som att jag gnäller, och visst, det gör jag i viss mån, men detta var något jag verkligen hade sett fram emot. Redan förra året började jag planera inför nästa mässa och nu när det inte blir något känns allt bortkastat. Jag försöker tänka som såhär; om jag inte åker i år, kanske jag kommer vara där nästa år i egenskap av debutant, men det är ju bara drömmar. Författardrömmar.