Vad vore ett besök på mässan

Den kan vara svettig, gyttrig och alldeles… alldeles underbar.

När jag arbetstränade på Akademibokhandeln fick jag förmånen att gå in under branschdagarna, något som underlättade mycket för min psykiska funktionsvariation. Innan hade varit praktiskt taget omöjligt för mig att sätta min fot därinne trots att jag längtade efter att frottera mig med likasinnade. Att få vara där några timmar innan portarna slogs upp för allmänheten gjorde att även jag kunde besöka mässan i lugn och ro utan att oroa mig för att komma i kläm eller få panik. Jag kunde planera min särskilda bokmässe-rutt och märka ut platser där minimalt med folk höll till under lunchen. Förra året åkte jag på egen hand. Det var en otrolig känsla att på darriga ben stiga av i Göteborg och ta sig till mässan. Det hade inte gått utan jobbet. Jag gled in när de öppnade och ut när klockan blev 14:00.

Men tidigare i år fattades beslutet att jag inte fick vara kvar på min arbetsplats längre. Utan min vetskap, dessutom. Helt plötsligt var det dags för mig att prova något nytt och gå vidare och jag visste varken ut eller in. Jag, som hade mått fantastiskt bra när jag fick vara omgiven av böcker och mina underbara kollegor, skulle nu inleda en lång förhandling med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och hamna i en lättare depression.

Vad har då detta med Bokmässan att göra? Jo, det var tack vare jobbet som jag kunde åka iväg i egenskap av branschmänniska/författaraspirant/bokbloggare/whatever och knyta kontakter samt träffa mina skrivarvänner. Under branschdagarna kunde jag prata med förlagsmänniskor och spankulera bland montrarna utan att trängas eller höja rösten. Allt jag behövde tänka på var att vara där, och nu kan jag inte åka. Dels för att jag inte har någon inkomst tack vare allt strul, och dels för att jag inte längre en del av den litterära världen längre. Jag är bara en arbetslös, aspirerande författare med en seg fantasyblogg. Jag kan väl omöjligtvis gå in före allmänheten bara för att jag är funktionsnedsatt?

Nu kanske det låter som att jag gnäller, och visst, det gör jag i viss mån, men detta var något jag verkligen hade sett fram emot. Redan förra året började jag planera inför nästa mässa och nu när det inte blir något känns allt bortkastat. Jag försöker tänka som såhär; om jag inte åker i år, kanske jag kommer vara där nästa år i egenskap av debutant, men det är ju bara drömmar. Författardrömmar.

Mailvakan fortsätter

Jag har på riktigt bosatt mig i inkorgen. Det börjar dra ihop sig. Imorgon har tre månader passerat, och såhär i semestertider tror jag svaren kommer att dröja ytterligare till mitt stora förtret, haha. Det finns förstås inga garantier att förlagen hör av sig efter si och så många månader bara för att det står så på deras hemsida, det är ju mest bara en uppskattning, men jag vill ju veta! Otåligheten här borta, alltså 😛

Läget ser ungefär ut såhär: Två förlag borde svara relativt snart. Två förlag kommer endast svara om de vill gå vidare med manuset. Ett förlag kanske inte kommer svara alls med tanke på hur mycket de har att göra och två förlag kommer sannolikt lämna besked någon gång i augusti/september eftersom jag skickade till dem något senare.

Hur var det nu med att tänka på annat under tiden? Det är svårt, det erkänner jag. Jag tänker på manuset och jag grubblar över följebrevet; för inte fan sålde jag in ett potentiellt författarskap där inte. Jag lät mer som anspråkslös liten skit som sporadiskt jobbade på Akademibokhandeln och ville se mer variation i den svenska fantasyn. Öh… Hittills har det ju gått bra, men jag tänker på vad som kunde ha gjorts bättre. Vill folk ens ha en “blygis” som jag?

Nåja, väntan fortsätter. Och under tiden ska jag se till att vara sysselsatt. Jag kanske skulle testa att ta en promenad istället för att hoppa högt varje gång det plingar till i inkorgen. Jag kanske skulle göra lite sjysta smycken som jag kan bära lagom till bokmässan. Jag kanske skulle ta tag i städningen och fortsätta med ommöbleringen av sovrummet. Varför lockar mailen mer än belgisk choklad och kattgos? Varför är jag så enormt taggad på något som kanske inte blir något i slutänden? Varför? Är det någon som förstår grejen med att kolla mailen var femte minut och tro stenhårt på sitt manus?

Suger på karamellen

Manuset har uppenbarligen stor potential. Frågan är bara vad jag ska göra med alla förslag på ändringar som jag fått från det mycket lilla och det lite större förlaget? En del ändringar kändes givna, andra hade jag lite svårt att förstå; är det en roman för yngre eller en ångande romantisk fantasy för unga vuxna? Jag antar att min rödhårige prins betett sig lite för juvenilt för sitt eget bästa.

Egna röster, lite mer action och dialog. Det är egentligen bara småfix. Just nu har jag planer på att låta en betydande del av tvåan flytta in i ettan. Att introducera Love för den mystiska världen redan i första boken känns bättre med tanke på vad han kommer att utsättas för i bok två…

Jag har fortfarande inte sett åt manuset sedan jag skickade in det. Det kliar förstås i fingrarna, men jag känner mig inte redo att ta tag i det än. Kanske är jag rädd för vad jag kommer att finna när jag läser det med nya ögon. Säkert upprepningar och dylikt, förskönande omskrivningar av det manliga könet och en Ranelidsk betraktelse av ett samlag. Yay! Haha, riktigt så illa är det nog inte, men jag undrar just vad manusgruppen tänker kring min fantasy? Det har varit övervägande positivt hittills, även om det inte har tagit mig genom nålsögat.

För att komma igång har jag därför inlett ett litet samarbete igen med min illustratör! För gamla tiders skull, liksom. Antar att vi fortfarande kommer köra på vår “clothes are boring” policy, haha. Det blir i en lite nyare, krispigare stil. Ser verkligen fram emot det 🙂

Där finns en möjlighet

Och jag vet ännu inte hur jag ska ta ställning till det. Jag har fått ett spännande erbjudande som kommer att kräva en hel del jobb, men jag är kluven. Allting är så nytt och ogripbart. Förlaget ansåg att genren skulle passa dem, förutsatt att jag skriver om manuset och lämnar synopsis på resterande böcker i serien, och det är här jag börjar känna mig som en otacksam skit; inser jag inte att jag har kommit ett steg närmare författardrömmen? Måste det just vara ett större, etablerat förlag för att jag ska bli nöjd? Vad är problemet? Det är ju fantastiskt om det kan bli något av Stjärnbärarens önskan.

Då det är ett mycket litet förlag är jag rädd för att det inte kommer göra min bok rättvisa. Nu är jag inte ute efter att bli signad av de stora drakarna eller sälja massupplagor, men jag hade gärna legat hos ett förlag som är mer etablerat på den svenska bokmarknaden. Jag förstår absolut om jag låter fördomsfull och förmer. Det är bara det att jag vill kunna lägga störst fokus på skrivandet. Marknadsföra kan jag absolut göra, men jag behöver också känna mig trygg då min funktionsvariation kräver det. Jag behöver ha folk i min omgivning som har koll och erfarenhet.

Jag är förstås väldigt tacksam, men borde jag ta steget, trots att det inte känns helt rätt? Det var inte bråttom på något vis, jag kan ta den tiden jag behöver då inget är hugget i sten, men ska jag bara ta första bästa förlag bara för att jag så gärna vill bli utgiven? Jag kommer låta erbjudandet mogna över sommaren. Kanske låter det annorlunda då.

Bokrecension: Tvåhjärtat

Det är hungertid, orostid – en tid av korta somrar med magra skördar och långa, hårda vintrar. Rädslan följer i hungerns spår, och får en jordemor att gå ut i skogen för att sätta ut det märkliga hennes egen svärdotter fött. Sju år senare måste hon ge sig av för att finna varelsen tillsammans med sin svartsinte son och sin lärling. De förföljs av korpar och får ett lodjur som vägvisare, och snart märker de att skogen döljer sådant de trodde bara fanns i sagorna. Samtidigt sprider sig skräcken vid kusten när hemrifolkets första kung samlar den största armé någon sett.

Jag gillade verkligen den här boken. När författaren tog kontakt med mig beskrev hon den som en fantasy som utspelar sig i Hälsingland under bronsåldern, vilket man verkligen känner när man läser boken. Det är täta granskogar, nordiska djur, troll, fornnordisk mytologi. Tvåhjärtat påminner lite om Johanne Hildebrandts Valhalla-böcker som jag slukade. Jag vill också slå ett slag för namnen i boken. Jag gillar hur karaktärerna är döpta efter djur och natur. Och där fanns också en “talande” lokatt. Det var nog det bästa med hela boken, haha. Efter några sidor var jag fast och jag fastnade också rätt omgående för jordemodern Lin och ynglingen Bris.

Om jag skulle hitta något att anmärka på så tyckte jag att boken kändes alldeles för kort. Jag hade velat veta mer om oknyttet som föddes i prologen. Vart blev det av hen efter att hen blivit ivägburen av Urm? Varför är hen så viktig? Annars hade boken ett härligt flow och var riktigt trevlig att läsa. Jag som har varit lite anti mot mindre förlag blev glatt överraskad över hur välarbetad historien känns, för att inte tala om omslaget. Känns som att det börjar bli dags för en utflykt till Tivedens nationalpark igen! 🙂

Tack så mycket för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Betyg: 4,5/5

Ett manus med många förtjänster

Det känns alltid lite surt när det dimper ner ett refuseringsmail i inkorgen. Speciellt när man precis varit på vårdcentralen och blivit stucken i armvecket (avskyr det) samtidigt som man brottas med en stundande menstruation och en lättare depression. Ja, kanske inte världens bästa kombination.

Detta var ingen standardrefus, utan en fin, positiv sådan från Bonnier Carlsen. Ett av drömförlagen förvisso, men jag blev inte fullt så nedslagen som jag blev förra gången. Ugh. Så nära. Igen. Kom igen nu, förlagen! Jag VET att det finns läsare! vill jag skrika. Tror inte det skulle leda någonvart om jag faktiskt gjorde det, men det är ju lite frustrerande att falla på mållinjen.

Jag hade aldrig vågat hoppas på några positiva svar från förlagen. Jag är så glad och stolt över mig själv som inte vek mig utan fortsatte berättelsen om Love och Melinde. Jag är fortfarande hoppfull. Sju förlag kvar.

Skriv om, skriv nytt

Mitt huvud spinner värre än tekopparna på Grönan. Jag är fullkomligt överväldigad av responsen. Jag har fått förslag på ändringar, väckt intresse, passat in och kommit ett steg närmare författardrömmen, men samtidigt känner jag mig vilsen; vem ska jag lyssna på? Och vad händer om jag blir antagen? Borde jag sluta vara så kräsen och bara köra? Förtjänar mitt manus bättre eller är det bättre att börja smått och leta sig upp?

Manuset har nu fått ligga till sig fem veckor. Jag tänker inte göra vid det förrän jag fått svar från majoriteten av förlagen. Det blev elva stycken totalt. Till och med ett som inte gett ut fantasy tidigare ville läsa mitt litterära experiment, så något rätt måste jag ha gjort när jag presenterade Stjärnbärarens önskan för dem, haha. Jag är inte speciellt glad i att vänta på besked. Det slutar oftast med att jag kollar mailen var femte minut och pendlar mellan hopp och förtvivlan 😛

I skrivande stund har jag kommit igång med en erotisk novell. Vampyrer, undersköna män och rock i en perfekt blandning. Toppad med lite striptease och alternativa stilar. Japp, svårt att kringgå det faktum att jag hellre ser två män hålla på än en heteropar. Så går det när man läser för mycket “gay romance”, haha. Det gäller ju trotsallt att vara sysselsatt under tiden man väntar på svar. Det blir ju lite tråkigt att sitta böjd över inkorgen.

Fast, den här gången är det ingen känsla av “meh, det få gå som det går” utan mer ett “jäklar, det kan faktisk gå” och bara den vetskapen gör mig pirrig som få.

Bokrecension: De ursprungliga

Tretton år har gått sedan virusgudinnans pest skördade många människoliv. Den unge Odal har sedan dess levt ett undangömt, inrutat liv i klostret i Dalen. Där har han tränats inför hämnden. När så en kallelse kommer från den mystiske Eldkungen förändras allt. Kriget är nära förestående och världen hotas av död och undergång. Odal lämnar sin trygga tillvaro för att ansluta sig till kungens armé. Elementens olika människoraser måste nu lära sig att samarbeta för att ha någon möjlighet att kunna överleva kriget. Jordens barn Odal förs samman med luftens barn Svala, vattnets barn Pål och eldens barn Regina i kampen mot det femte elementet virus. Tillsammans ställs de inför det faktum att till och med deras gudinnor svävar i fara.

Jag har varit lite sugen på att läsa De ursprungliga ett tag, så när författaren hörde av sig till mig kunde jag förstås inte tacka nej!

Här presenteras en alternativ sanning till vårt ursprung. De fyra elementen och ett virus som hotar världen. Hur de olika “raserna” måste gå samman för att överleva kriget som är nära förestående.

Språket är målande liksom miljöbeskrivningarna, men jag känner att tempot kunde ha trappats upp något. Prologen presenterar vad världen är på väg att ställas inför, och jag hade gärna velat se mer av det i första boken. Vad är det antagonisterna planerar? För när det äntligen började hända saker, var boken slut. Vilket kändes lite snopet. När det gäller karaktärerna fastnade jag direkt för sylfen Svala.

Trots att jag blev lite snuvad på konfekten tyckte jag ändå om boken. Författaren har byggt upp en fin värld här med ett spännande koncept, med olika kulturer, magi och varelser. Jag kommer absolut att läsa tvåan.

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Betyg: 3/5

Det var ju faktiskt en personlig refusering

Torsdagen var minst sagt märklig. Jag tänkte mest: “fan, jag orkar inte med fler motgångar. Det räcker nu”, men när jag senare gick igenom responsen och hade en liten konversation med förlaget, kändes det mycket bättre. Bara att de håller tummarna för just mitt manus är en helt otrolig känsla 😀

Jag tänker inte röra Stjärnbärarens önskan förrän jag fått svar från alla förlag, men jag kommer absolut ha deras förslag på ändringar i åtanke när det är dags för redigering igen. Visst, det känns ju lite motigt att de tackade nej, men samtidigt finns det fler förlag att pröva lyckan hos. Det är synd att större delen av de renodlade fantasyförlagen har manusstopp.

Det är ändå väldigt intressant hur förlag kan tycka så olika. Först får jag en standardrefusering utan krusiduller, sedan en personlig refusering. Igår kunde jag inte sluta tänka på att jag blivit kallad talangfull av ett förlag. Jag, som aldrig skulle lyckas med något? Jag smakade på ordet som det vore en ljuvlig karamell. Jag är fortfarande tvärsäker på att det kommer gå vägen. Även om det där och då kändes som att det inte var lönt att fortsätta på Stjärnskådartrilogin reste jag mig upp och borstade av mig dammet. Jag kan inte lämna mina prinsar riktigt än. Jag behöver få ur mig berättelsen innan jag börjar på något nytt.

En talang

Idag kom ett refuseringsmail. En positiv sådan, men förslag på ändringar och allt. De ville uppmuntra en talang som jag trots att de tackat nej (de ville till och med läsa fler manus av mig i framtiden). Talang? Jag? Jag hann inte mer än skumma igenom texten innan det brast (fan, jag gråter bara när jag tänker på det…) Säkert inte så konstigt med tanke på vilken helvetesvecka jag har haft (bråk med Sveriges mest hatade kontrollmyndighet och annat blaj), men det kunde ju inte mitt drömförlag veta.

För liten målgrupp och inte lönsam, det är nackdelen med att skriva homoerotisk fantasy. Att skriva om två prinsar som finner varandra under de märkligaste omständigheter och faktiskt har sex. Där män uppskattar manlig skönhet och drottningar styr. Där traditionell fantasy möter modern romance — varför kan jag inte skriva normativ, mainstream litteratur? Vad är det min hjärna inte förstår? Det är väl inte så svårt att göra Love till kvinna och så är saken löst? Så lätt är det inte. Jag har alltid gått min egen väg och skriver sådant som jag själv vill läsa om, även om inte alltid ekvationen går ihop, så att säga.

Jag gillar min fantasyserie så mycket. Det gör ont att bli refuserad, men jag kanske måste finna mig i att skriva något bredare och mer “accepterat” för att över huvud taget ha en chans på den svenska bokmarknaden. Hade ekonomin tillåtit hade jag även skickat in manuset till hybridförlagen också. Kanske rent av gett ut själv via Type & Tell.

Jag är såklart oerhört tacksam över att förlaget tagit sig tid till att ge mitt manus konstruktiv kritik och jag kommer absolut läsa igenom det ordentligare när jag har samlat mig lite 🙂