Bokrecension: Demonviskaren

Svek. Lögner. Olycklig kärlek. Och en uråldrig ritual som kräver blod och offer.

Iszaelda måste återuppväcka Akares. Tillsammans med Acranta ger hon sig in i dödsvärlden Saxx för att finna honom. Ett kvickt uppdrag blir en härva av missförstånd och faror; tillfångatagna av dödsguden Maevux måste de göra allt för att överleva. En arkaisk ceremoni, demoner, en jakt på sanning och ett hav av blod. Var är Akares?

Keelan vet att förhållanden mellan alv och drake är lika med dödsstraff. Ändå blir han förälskad i någon han aldrig borde ha tittat åt. Känslorna leder honom till våghalsiga beslut till häxor, lögner och de mystiska dimmorna i Eytherthlarn. Snart finner han sig fångad under en fruktansvärd förbannelse.

Vad gör man när allt känns som mörkast? När ens egen kropp börjar förändras och ens blotta närvaro är en fara för andra? Och när man gjort något så hemskt, att ingen någonsin får veta…

Låter maffigt, inte sant? Med ett omslag som för tankarna till Tolkieninspirerad power metal kan det ju inte bli bättre, tänkte jag. Mycket riktigt, jag sträckläste Demonviskaren. Vad Lovisa Wistrand gjort annorlunda denna gång är att man får följa fler huvuden, något jag önskade att författaren hade gjort från första boken. Det gav handlingen mer fyllighet och djup.

Jag möts också av ett lite lugnare tempo, mörker och erotik; kärlek vid första ögonkastet och en relation som känns mer giftig än het (bad boys är nog inte riktigt min kopp te, tyvärr…) Jag märker också att jag blir något irriterad på en karaktär som brukar någon form av tonårsslang (vilken dryg jäkel för övrigt, haha) och att jag inte riktigt hänger med överallt. Tror att en tillbakablick i början hade gjort susen.

Trots detta kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Den olyckliga kärleken river i kroppen på mig och jag gillar att Lovisa inte räds för att ta ut svängarna när det börjar hetta till mellan karaktärerna. Det märks att det är en fantasy för vuxna. För den är mycket sexigare än ettan. Drivet i texten finns där liksom Lovisas speciella författarröst som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om.

Förväntningarna har varit skyhöga på uppföljaren och jag tycker ändå att mycket har infriats. Författaren känns mer säker på sitt skrivande och texten håller bättre kvalitet. Jag är fortfarande lika fäst vid draken Nyx, om inte mer, och även Iszaelda har börjat växa i mina ögon. Konstigt nog fattade jag även tycke för halvdemonen Vnipos. Och slutet. Hallå?! När jag äntligen började fatta tycke henne…

Skulle jag då rekommendera Demonviskaren? Absolut. Det har varit en bra läsning och jag ser så fram emot sista delen i Alvblodstrilogin 😉

Betyg: 4/5

Här kan ni läsa recensionen jag skrev om Drakviskaren.

Tack så mycket Whip Media för recensionsexet!

Det tror jag först när jag ser det

Efter att ha ordat lite om saken på Instagram visade det sig att jag var i gott sällskap. Dock kvarstod känslan att jag kanske skulle ha gjort bättre research från början. Det var snudd på att jag ville be förlaget om ursäkt. Lyckligtvis var det inget av drömförlagen, då hade jag verkligen tagit till lipen 😛

Och jag vrider och vänder på scenariot in i det sista; om en klar majoritet gillar vad de ser, hur kommer det sig att jag aldrig tar mig över tröskeln? Det kan vara mycket som spelar in, förstås: Fel tidpunkt. Fel genre. Redan spikad utgivning. För udda. För unikt. För porrigt. Eller att jag bara är en liten skit med alldeles för stora drömmar som bara är ute efter att förändra den svenska bokmarknaden. Ett manus med ett Ranelidskt språk, intrasslade penisar och en töntig profetia.

“Du är så nära nu”, fick jag veta, men det tror jag först när jag ser det. Och varför är jag så förbannat hoppfull? Istället för att marinera mig i självhat och ge upp mitt författarskap spinner hjärnan vidare på kommande intriger i Stjärnskådartrilogin.

Vi har ett nytt rekord!

Och där damp första refuseringen ner i mailkorgen. Ja, jäklar. Refuserad i expressfart. Modell standard, från AlfaBeta. Jag undrar just hur mycket de läste av Stjärnbärarens önskan, OM de ens läste något. Det bådar ju inte gott för mina prinsar 🙁

Nåja, det är ingen idé att hänga läpp (eh, vem försöker jag lura egentligen…) jag har fortfarande fem förlag kvar på listan. Så, vad sägs om att skruva ner förväntningarna lite och kanske ta en kurs i knyppling?

Och där gick jag i mål!

Äntligen, säger jag bara. Livet har varit rörigt och jag har slitit hund, men igår skickade jag äntligen in Stjärnbärarens önskan till sex olika förlag. Det känns hoppfullt på något vis. Jag har fått mycket god respons från testläsare och jag känner ett fett jävlar anamma inför bok två, men först ska jag försöka njuta av en välförtjänt semester. Jag behöver koppla bort allt ett tag. Inte tänka. Bara vara. Kanske komma till insikt. Umgås med familj och vänner.

När jag skickade in mitt förra manus var känslan mest “meh”. Nu vill jag bara ställa mig på åkern och jubla med armarna i vädret, haha. Jag borde egentligen vara försiktig med att tänka att Stjärnbärarens önskan kommer bli bok, ändå kan jag inte låta bli. Det här manuset kan vara det bästa jag skrivit, och då är jag min egen största kritiker. Jag har aldrig känt såhär när jag har författat ihop en text.

Jag räknar dock med en refuseringsfest utan dess like. Ni ska få er beskärda del av tårar och krossade författardrömmar, jag lovar 😉 Att försöka debutera med en fantasytrilogi som dessutom innehåller ljuv romans mellan två prinsar är såklart skitsvårt. Hade jag varit smart hade jag följt den litterära strömmen, men icke. Jag ska alltid experimentera och bli duktig på något som är så smalt att det aldrig skulle bli utgivet på traditionellt vis. Men tänk om…? 😛

När allt f*ckas upp

Kom inte på någon lämpligare titel, men som ni ser har det ekat rätt tomt här på bloggen. Kommer inte gå in på några närmare detaljer, men det har varit fullkomligt kaos den senaste tiden. Jag tror till och med att mars månad tog priset för årets skitmånad 2018, haha.

Jag kommer låta bloggen vila ett litet tag till. Just nu vill jag bara fokusera på mig själv och skrivandet. Hoppas ni förstår 

Deadlinen som sprack

Jävla skit, vill jag utbrista. Februari månad sög. Så. Hårt. Dock fick jag rycka in och jobba lite under bokrean, vilket var ytterst trevligt, men resten? Ugh… Jag kom aldrig i mål med redigeringen för laptopen fick för sig att lägga av. Sambon och jag lyckades nätt och jämt rädda den senaste versionen av Stjärnbärarens önskan innan allting kraschade, men jag förlorade både synopsis och det som jag hade skrivit på av Drömvandrarens hemlighet… Jag tänkte i min enfald att en ny dator ska väl inte krascha, men tänk så fel jag hade. Tur att garantin fortfarande gäller.

Och jag skäms. För jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag snart är klar, och så upptäcker jag fler plotholes mitt i allt… Fy, de måste ha en ängels tålamod, de som väntar på att få läsa. Datorkraschen kunde jag aldrig förutse, men jag kunde ju faktiskt ha satt lite fart och varit mer produktiv.

Eller?

Jag har inte mått speciellt bra.

Sveriges mest hatade kontrollmyndighet kan inte hålla vad de lovar, vilket är grymt frustrerande. Det lovas hit och dit, men i praktiken händer inte ett skit. Min arbetsförmåga skulle ses över (om något behöver anpassas osv.) innan jag börjar jobba 50%, men de tiger värre än muren och kan inte ge några konkreta svar när jag gång på gång frågar vad som händer. Det har liksom varit så sedan början av december. “Detta ska inte behöva ta mer än tre månader”, sa min handläggare. Gissa vem som är inne i en ny tremånadersperiod?

När jag inte har några fungerande rutiner, fungerar ingenting. Det gäller också skrivandet. Varje dag är likadan. Jag gör det sen. Skjuter upp. Får mer ångest. Känner mig oviktig… Fick också veta att de som skulle utreda mig för eventuell ADD inte kunde ta emot mig, så nu måste jag på eget bevåg hitta ett annat ställe att skicka in min remiss till.

Puh, jag hoppas mars månad blir lite ljusare. Jag ska prova att skriva i intervaller igen och se om jag kommer igång med redigeringen.

När allt blir en tävling

Skiten MÅSTE bli klart. Helst igår. Visst är det så att de femtio första sidorna måste sitta som en smäck? Kan jag typ skita i att göra vid den här passagen och hoppas på det bästa? Det kliar i fingrarna. Allvarligt talat, skitmanuset står mig upp i halsen och jag vill bara skicka in det.

Fast. Om jag över huvud taget ska ha en chans att bli antagen, om det så blir av förlagen med stort F eller något annat, måste manuset vara top notch, precis som sexscenerna. Jag erkänner att jag är stressad, irriterad och fruktansvärt disträ. Dels för att min arbetsförmåga är under utredning (jag får inte jobba under tiden) och att en misstanke om ADD finns, och dels för att jag jämför mig med andra. Det är ofta där jag hamnar till slut. När allt blir en tävling och jag tappar fokus. Jag vill också vara snygg, smart och disciplinerad *yl* varför kan jag inte vara som den och den och den personen? Vad är det jag inte förstår?

Typ så.

Jag skäms. Först tänkte jag skicka iväg manuset redan vid årsskiftet. Jag andades verkligen flow! Sedan kom livet emellan och jag fick skjuta på deadlinen. Efter att ha resonerat lite med mig själv kom jag fram till att jag behöver februari månad på mig också att bearbeta manuset. Nu får det vila en vecka. Under tiden fortsätter jag strukturera Drömvandrarens hemlighet.

Tankar kring egenutgivning

Tänkte spinna vidare lite på det här inlägget som jag skrev för ett tag sedan. Jag funderade då rätt mycket på om jag skulle ta steget och ge ut själv. Efter otaliga standardrefuseringar kanske egenutgivningen var det bästa alternativet för att nå ut med Stjärnbärarens önskan.

När jag bestämde mig för att släppa mitt gamla manus och gå vidare hade jag fått rådet att satsa på att ge ut själv. För enligt lektören skulle inget förlag våga satsa på det. Manusets “unikhet”, språket och i viss mån erotiken. Det skulle bara locka ett fåtal läsare. Jag har också blivit rekommenderad att byta genre genom åren, men eftersom jag är envis som synden plockade jag det allra bästa ur mina tidigare storverk och tryckte in dem i mitt nuvarande manus. Och, tja, kommentarerna har varit övervägande positiva och jag hamnade på ett hörn i Tidningen Skriva, men jag skriver fortfarande i en subgenre som knappt existerar i utgiven form på svenska. Är egenutgivningen fortfarande lockande?

Det finns författare som tokhyllar konceptet och det finns författare som aldrig skulle kunna tänka sig en sådan lösning. Jag ligger någonstans däremellan. Kanske mer åt det sistnämnda om jag ska vara ärlig. Det finns såklart böcker som senare plockats upp av ett traditionellt förlag och blivit riktiga storsäljare, men tanken på att dra i alla trådar själv gör mig alldeles matt. Ekonomin ska gå ihop. Tjänster ska köpas. Tryckkostnader. Layout och formgivning. Ska det vara en fysisk bok eller en e-bok, eller kanske både och? Lektör. Redaktör. Annonser. Recensionsexemplar. Himmel… Visst kan man få hjälp med allt, men det kostar också därefter. Jag vill gärna se min bok i fysisk form, med silverglittrig kant (tänk Vitormen, Pax 8), hård pärm och ett omslag à la Harlequin med mina prinsar på. Det hade varit drömmen. Det hade med största sannolikhet blivit väldigt dyrt. Om jag blir antagen, litar jag på att förlagen tar fram ett omslag som lockar till läsning. Kanske blir det inte lika sensuellt som jag vill ha det, men det är innehållet som räknas 😉

“Men tänk dig friheten att kunna göra som du vill! Du tjänar 100% per såld bok!”

Och den ekonomiska biten? tänker jag, överväldigad av all fakta som presenteras på löpnade band i kommentarsfältet. Jag har inte råd.

“Ta ett lån! Du kommer tjäna in det. Jag lovar. Skit i förlagen och kör!”

Jag är inte ens berättigad till att ta ett lån utan sambons hjälp, tänker jag något skamfullt. Jag är funktionsvarierad med en fyrfilig Autobahn i skallen. Hur ska jag kunna hålla koll på allting?

“Publicera boken gratis som en PDF! Då kommer du också se hur många läsare du har!”

Det hade jag absolut kunnat göra, men hur seriöst är det? tänker jag och börjar förbanna mig själv som skriver i en så snäv genre som homoerotisk fantasy.

“Det kommer krävas ett mirakel om någon ska våga satsa på ditt projekt…”

Tack för den syrliga kommentaren, tänker jag nedstämt. Jag har skrivit i den här genren sedan jag var sjutton. Jag kan fortsätta ett tag till tills någon nappar.

I slutänden är belöningen större, men jag anser att de där extrapengarna jag hade kunnat tjäna på min egenutgivna bok gott kan gå till de bokbranschmänniskor som har koll på processen. Jag vill kunna lägga allt fokus på att skriva, för det är ju det jag kan bäst. Sedan finns det förstås hybridförlag, men det skriver jag om i ett annat inlägg 🙂

Förlagsletande

Vad är det egentligen som tagit sådan tid? Jag har nog aldrig spenderat så många timmar på att vaska fram potentiella förlag till mitt litterära experiment. Förra gången gjorde jag allt för att sticka ut och jag tänkte att ett massutskick kanske vore på sin plats. I runda slängar kanske jag spenderade närmare fyrahundra spänn på vadderade, frankerade kuvert. Det var puderrosa följebrev, illustrationer utskrivna på svindyrt akvarellpapper och ett manus som inte var det minsta genomarbetat. För visst skulle de kasta sig över manuset vid blotta åsynen av mina hånglande prinsar? Så här i efterhand garvar jag bara åt det.

Min väg till författarskapet har varit minst sagt snårig. Jag tror inte förlagen var redo för denna typ av litteratur för tio år sedan när jag började utforska “min” genre. Visserligen var kärleksscenerna inte lika grafiska som de är nu; det fanns liksom ingen tillstymmelse till erotik; han knöt upp byxorna — ny scen! I Stjärnbärarens önskan kan man åtminstone förvänta sig lite mer än så 😉

Så, vad har jag för planer inför mitt kommande manusutskick? Jag har ett tydligt koncept, det står liksom i headern, men jag behöver vässa till premissen något; vad går boken/trilogin ut på? Det är lite som att skriva en baksidetext. Och sedan, vem är författaren bakom verket? Jag är urdålig på att presentera mig själv. Jag är så ointressant som man bara kan bli, haha.

Finliret återstår, som sagt. Och om manuset blir klart om en eller fem veckor. Vad gör det? För i slutänden vill jag leverera ett manus som jag är nöjd med. Och det tror jag förlagen håller med om. Det får aldrig bli en tävling, kom ihåg det 🙂

Snart i mål

God fortsättning på er.

Sakta men säkert börjar jag närma mig mål. Älskade skitmanus, som varit fylld med stavfel, så, liksom, plötsligt, såg och fniss. Jag har blivit bekant med begreppet “kill your darlings” och tagit av stödhjulen. Och det blir väldigt bra, om jag får säga det själv. Kärleksscenerna är top notch, fast alla vet nog vid det här laget min fäbless för att skriva erotik som involverar fagra män 😉

2017 var ett spännande skrivarår. Höjdpunkten var helt klart att få en del av Stjärnbärarens önskan publicerad i Tidningen Skriva. Att någon sett potential i min text. Sedan det fina utlåtandet som jag fick från Enberg Agency. Jag förstås medveten om att det troligtvis inte kommer leda fram till ett antagningsbesked. Ändå är jag hoppfull. För det känns så ända in i själen bra!


 

 

 

 

Bloggen kommer rulla på som vanligt efter att manuset är klart, så ha tålamod. Har nämligen ett hett recensionsexemplar att sätta tänderna i 😉