Mässnerverna som uteblev

Drygt två veckor kvar till Bokmässan.

På något vis är jag mer stressad över faktumet att jag inte kan gå, än vad jag hade varit om jag skulle ha åkt. Tanken på allt jag missar. Viktiga kontakter som kunde ha knutits. Skrivarvänner som jag skulle ha träffat. Inbjudningarna till olika frukostmingel som ögonblickligen hamnade i papperskorgen. Jag trodde inte jag skulle ta det så hårt, och kanske bottnar det i min rädsla att missa chansen. För tänk om…?

Medan andra skriver flerbokskontrakt och etablerar sig på den svenska bokmarknaden står jag kvar på botten och försöker nå ut med mitt skitmanus. Jag vet att jag kommer att få gröna skiftningar i huden och skämmas över mig själv när jag väl är på mässan. Vad annars? Jag är ingen författare. Förlagen skiter väl i mina taffliga försök till kontakt? Jag tillhör inte den litterära gemenskapen. Jag vågar inte ta plats.

Så, vad har jag egentligen där att göra?

Jag kommer ju bara att bli besviken.

För vad vore ett besök på Bokmässan. Folk som trängs. Folk som stressar mellan montrarna. Folk som försöker överrösta varandra. Folk i största allmänhet. Och så jag. Det är som att min stora passion för litteratur och skrivande förtränger min sönderslagna självkänsla och ängslan att gripas av panik. Bokmässan är som julafton för mig. Jag går på adrenalin och andas möjligheter. För fuck, ångestpåslag! Jag ska dit! Det må vara jobbigt emellanåt, men det är på just denna litteraturfest som jag kan räcka över ett visitkort och presentera mig själv. Sedan kommer förstås boksmällan dagen efter och jag vet varken ut eller in, haha.

Jag är fortfarande ledsen över att det inte blir något i år, om inte de där extrapengarna skulle komma som en skänk från ovan vill säga. Jag har försökt intala mig själv att jag inte passar in där. Att en outgiven skit som jag inte gör sig något besvär. På något vis känns det lättare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *