För de är ju bättre än jag

När vi ändå grottar ner oss i gamla oförrätter och ouppfyllda drömmar tänkte jag nysta lite i avundsjukan som får mig att se giftgrönt, och rädslan för att hamna utanför. När man inte vill förstå hur mycket de andra har kämpat för att komma dit de är idag. När man innerst inne vet att det handlar och blod, svett och tårar och en god portion tur. Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. När planeterna på linje står, eller någonting i den stilen. Där det krävs lite jävlar anamma, att aldrig ge upp.

Ge upp…

Jag ger upp och drar mig undan. Ett förlagsavtal. Jag känner riktigt hur det kryper i mig. Av skam. Av ilska. Flerbokskontrakt. Jag är arg på mig själv. Riktigt jävla arg som inte kan göra någonting rätt. Det är inte deras fel, det är mitt eget. Mea culpa. Jag är rädd för att bli sedd som mindre värd för att jag ännu inte tagit mig över mållinjen. Att jag inte längre är välkommen. Konsten att göra höna av en fjäder. För när alla andra aspirerande författare blivit debutanter kommer jag stå där ensam och skämmas, för jag kunde ha gjort bättre. De kommer att se på mig med förakt samtidigt som porten till den litterära societeten långsamt glider igen bakom dem — Du är välkommen först när du lyckats gumman!

“Gumma” mig inte. Jag vet att min hy har antagit en lätt ton av avundsgrönt. Varför hon och inte jag? Ska det vara så jävla svårt att få lite upprättelse här borta?! Hallå? Hade jag slagit in dörrhelvetet hade jag gjort det. Kastat mig på golvet och beklagat mig över orättvisorna som gjort mig sjuk och eländig. Som en jäkla drama queen. Snälla, ge ut mig! Låt mig åtminstone få försöka! I verkliga livet hade jag suttit på mitt rum och grinat, sedan tröstat mig med godis och senare övervägt att slänga allt jag skrivit i soporna.

Men jag kan inte.

Jag ser deras glädje och önskade att jag kunde känna detsamma. Jag gör det, i viss mån, det är väl vad som kallas gladunsjuka, men oftast knyter jag näven i fickan, suckar och sväljer. Vad har de som inte jag har? Jag har ju också kämpat? Vad är det jag inte förstår? Bottnar det hela i drömmen om ett kändisskap där jag kan knäppa mina gamla plågoandar på näsan och visa hur jävla bra det gått för mig trots vad de utsatte mig för?

Jag vill inte bli känd, bara uppmuntrad. Sedd. Gärna av någon som ser potentialen i mitt verk, som läst och gillat. Som tror på mig. Som vill se mig utvecklas. Jag känner mig elak och missunnsam gentemot mina skrivarkollegor, men mycket beror på att jag ständigt blev matad med nedsättande haranger i skolan. Det är något jag ständigt jobbar med. Att kunna glädjas med andra men framför allt kunna vara snäll mot mig själv och inse att jag också är värd det allra bästa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *