Prologens vara och icke vara

I mina tidigare utkast har jag alltid haft en prolog. Det har blivit mer regel än undantag just för att jag skriver fantasy. Jag undrar varför? Personligen uppskattar jag prologer i längre serier, men jag har också märkt hur den väcker frustration, nyfikenhet och upplevs som ett onödigt hinder många hoppar över.

Jag valde att radera prologen efter en tid eftersom en klar majoritet tyckte den var onödig. Låt läsaren bli överraskad! sades det. Jag lät mig övertygas, men kände efter en tid att det var något som fattades. Allting blev så diffust.

Och sedan…

Uppvaknandet.

Äntligen. In medias res. Helt perfekt. Ni vet känslan när saker och ting faller på plats och man själv rycks med i handlingen? Jag blev nästan tårögd. Nu förstår jag bättre varför Melinde beter sig som han gör. Åh

Funderar på om jag ska lägga upp “prologen” på bloggen som en teaser när den blivit mer genomarbetad. Den lilla snutten som visas i headern kanske inte säger så mycket om handlingen, men i korta drag handlar det om familjehemligheter och kulturkrockar. Nu tänker jag inte avslöja något mer 😉

Vad tycker ni läsare om prologer i böcker?

4 thoughts on “Prologens vara och icke vara

  1. Är lite kluven till prologer. Beror väldigt mycket på hur prologen är skriven tycker jag. Det var just prologen som avskräckte mig från att läsa Sagan om Belgarion för längesedan, eftersom den kändes så tung.
    Vore kul om du lade upp din prolog på bloggen 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *