Bokrecension: Allt du gav mig var minnen

När Griffins första kärlek och ex-pojkvän Theo dör i en drunkningsolycka är det som om hela världen imploderar. Trots att Theo flyttat till Kalifornien och börjat dejta Jackson hade Griffin aldrig tvivlat på att det skulle bli de två igen, när tiden var inne. Nu kommer det aldrig att bli så.

För att göra saker och ting ännu värre är Jackson den enda som förstår Griffins sorg och smärta. Men hur mycket de än öppnar sig för varandra fortsätter Griffin att famla allt djupare ner i den mörka avgrunden. Han förlorar sig själv i tvångstankar och destruktiva handlingar, och hemligheterna han bär på hotar att förgöra honom. Om Griffin någonsin ska lyckas ta sig upp över ytan igen måste han först konfrontera sina minnen, och lägga varenda hjärtskärande bit av pusslet som utgör hans liv.

Vilken bok. Jag övervägde flera gånger att ge upp läsningen. Inte för att den var dåligt skriven, utan för hur känslomässigt brutal den var. Ha näsdukarna redo, säger jag bara. Som en person med erfarenhet av psykisk ohälsa och OCD, kunde jag känna så väl igen mig i Griffins tankar och känslor utan att det blev för mycket (kom på mig själv med att nicka igenkännande på några ställen). Och Theos filosofiska tankar och kreativitet. Deras prat om zombiepirater. Fyra olika kyssar. Wade som säkert kände sig som femte hjulet. Jackson som förmodligen älskade Theo lika högt som Griffin. Fan, vilken litterär smocka Allt du gav mig var minnen var. Det är smärtsamt vackert, galet och fantastiskt skildrat. Svartsjuka och kärlek blandas med drama och oväntad vänskap. Jag blev till en pöl av känslor — snälla, räcker det inte nu? Kommer det någonsin att lösa sig? Jag har ju bara några sidor kvar!

Språket är lättläst och tonen drar emellanåt åt det lite “grabbigare” hållet. Detta är en tung, men viktig, unga vuxna-roman och jag kommer definitivt läsa fler böcker av Adam Silvera.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Sofia på Lavender Lit!

Och nu då?

Det känns fortfarande surrealistiskt. Att jag har en litterär agent. Jag har läst igenom författarpresentationen som ska upp på deras hemsida inom kort. Både på svenska och engelska. Jäklar. Och den engelska arbetstiteln ligger så bra i munnen; The Starkeeper’s wish. Eller varför inte The Stargazer trilogy? Så snyggt! 😀 Det kommer kanske att ändras i framtiden, men just nu är jag mer än nöjd! Mitt i allt lyckorus glömde jag bort att dagen efter jag hade skrivit på avtalet kom en refusering från Ebes förlag. Ett standardsvar med lite socker. Kan säga att det inte gjorde så mycket.

Nästa vecka får jag tillbaka Stjärnbärarens önskan från agenten och veckan därpå är det dags för Bokmässa. Jag ska dit på torsdagen. Kommer med största sannolikhet att hålla till i Fantastikgränden, så ser ni mig är det bara komma fram och säga hej! Kommer ha en svart tygkasse där det står @stjarnskadartrilogin på 🙂

Vad händer annars då? Jag jobbar och skissar på uppföljaren. Jag har ett övergripande synopsis och ett svagt hum om vad som ska hända i trean. Åtminstone i slutet då allt dras till sin spets. Jag ser verkligen fram emot den här hösten. Det ska bli så spännande att se om vi lyckas hitta något förlag som kan vara intresserade av min romantiska normbrytande fantasy.

Jag har blivit med litterär agent!

Agentavtal påskrivet!

Våren och sommaren har verkligen varit en nagelbitare. Jag har stundtals varit bitter, ledsen och frustrerad. Men också glad, peppad och varit full av inspiration. När jag tog kontakt med Karin på Bladverk Text hade jag inte speciellt stora förväntningar, men då vi hade följt varandra ett tag på Instagram hade mitt flöde väckt hennes intresse för min romantiska fantasytrilogi. Hon läste, hon gillade och ett lunchmöte bokades in där jag fick med mig ett avtal för påseende. I början av augusti skrev jag på och igår släpptes nyheten; jag har blivit med litterär agent!

I slutänden var också det mycket lilla förlaget intresserade av att ge ut Stjärnskådartrilogin, men jag kände att agenturen var mer rätt för mina böcker. Det är en märklig känsla. Jag är en debutant utan försäljningssiffror och ett förlag i ryggen. Jag skriver normbrytande fantasy, om två prinsar som blir förälskade i varandra. Men agenten hade sett en fantastisk berättelse och ville ha både mig och HELA trilogin! Jag är så lycklig! 😀

Nu ska Stjärnbärarens önskan läsas igenom innan jag får tillbaka det i september och under tiden tänker jag tjuvstarta lite på uppföljaren. Sedan ska vi titta lite närmare på förlag.

Bokrecension: Nedom

Det är uppbrottstid, avskedstid – en tid att försöka förstå uppdrag från gudar och väsen. Från Moderns ö bär Utter med sig hemligheter hon inte vågar berätta för någon, medan Våg kämpar med överväldigande uppdrag och överrumplande känslor. Storms armé ger sig av mot bergen för att erövra beoifolkets oövervinnerliga metall och möter enorma krafter, vissa som fiender och andra som allierade. Tre sällskap färdas – längs med dödsrikets tröskel, till ett sagofolk och mot guld och ära varhelst det må finnas.

“Hoppas att du trivs i underjorden – se upp för lavasjöarna!”
Och mycket riktigt. Det blev en spännande färd ner till Hels rike. Då jag slukade Tvåhjärtat hade jag ganska höga förväntningar på Nedom. Jag ville ha mer urskog, magi och fornnordiska väsen. Även denna gång levererar författaren en väl genomarbetad berättelse med samma underbara språk, men jag känner ändå att boken inte riktigt griper tag i mig på samma vis som första boken. I Nedom fördjupas handlingen och karaktärerna utvecklas åt olika håll. Mytologiska varelser gör entré och jag får äntligen veta mer om barnet som lämnades bort. Men vad är det då som skaver? Möjligen att boken blir lite som en transportsträcka för mig, som det lätt kan bli med mellanboken i en trilogi. Ett sökande. Det är karaktärer i rörelse hela tiden. Både i och utanför den fysiska kroppen, vilket samtidigt tillför berättelsen mer djup och komplexitet och gör att jag läser vidare.

Jag hade en trevlig lässtund och jag gillar hur underjorden och dess väsen skildras. Omslaget är minst lika snyggt som Tvåhjärtats och inbjuder till läsning. Och en cliffhanger som gör mig taggad på fortsättningen.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Lunchmöte

Nu börjar det verkligen hända saker. Herrrrrregud på ren Ranelidska, säger jag bara. Det är fortfarande lite hemligt än vad som är på gång, men det jag kan säga är att det handlar om mitt skrivande 😉 Känslomässigt har det varit en riktig bergochdalbana. Beslut, beslut, beslut. Vad vill jag med mitt författarskap? Att jag nu ska träffa en bokbranschmänniska över en lunch känns oerhört stort. Och om jag är nervös? Så in i helvete, men det ska nog gå bra.

Känslan just nu.

Ett spännande erbjudande

Just nu känner jag mig som en vandrande nervknut. Det är beslut som ska fattas, svar som ska inväntas och motivation som ska hållas uppe. Fick veta nyligen att jag strukits från kursen jag hade sökt på Lunds Författarskola, för att jag saknade matematik A och tre års arbetslivserfarenhet (här trodde jag dock i min enfald att arbetsträning räknades in, men icke. Samma sak med matten, jag har papper som styrker att jag har stora svårigheter i det, men icke. Inga undantag. Jag var inte ens värd att refuseras.) Nåväl, jag får helt enkelt ta nya tag.

Och vad är det då för spännande erbjudande som har dykt upp? Jag kan säga att det finns en liten chans att Stjärnbärarens önskan kan bli bok, men det återstår att se vad agenten säger. Då det inte finns någon tydlighet i vem som ska göra vad blir det mer komplicerat för mig. Hur kommer resurserna att fördelas och hur mycket marknadsföring ska jag som författare stå för? Inte för att jag skulle ligga på latsidan och låta förlaget sköta allt, men jag vill heller inte vara den som drar hela lasset med att hitta potentiella läsare och sälja in boken till bokhandlar. Det är det svåra med mycket små förlag. Att synas och höras i bruset.

Oavsett hur jag gör är jag förstås väldigt tacksam att någon sett så pass mycket potential att det kan bli något av manuset, men det är svårt. Jag märker att jag är mer grinig än vanligt och spänner käkarna. Är jag inte dum som tar chansen är jag smart som tänker igenom beslutet noggrant. Kommer det ens gå runt? Om agenten tackar nej tänker jag prova en annan idé innan jag lämnar besked. Det är väl inte min mest briljanta plan, men provar man inte så får man ju aldrig veta 🙂

En vild chansning

Agenten skulle återkomma inom tre veckor, så jag lät manuset gå iväg till två mindre förlag under tiden. Dels det mycket lilla som jag velat så mycket kring och Ebes förlag. Just Ebes förlag var en vild chansning, för allt hänger på att de antar manuset på traditionellt vis om de är intresserade. Ändå känns det inte helt rätt. Och kanske är jag fortfarande bitter över hur nära det var med drömförlaget.

Annars då? Jo, jag har bokat biljetter till Bokmässan i Göteborg! Äntligen. Förra året blev det aldrig av att jag åkte på grund av ekonomin, men nu så. Det ska bli så kul att träffa alla skrivvänner! 😀

Som synes har bloggen hamnat lite i skymundan på senare tid. Det har varit rätt rörigt på sistone (jag har varit nedstämd och känt mig vilsen, både i det privata och i mitt författarskap) och inspirationen har inte riktigt funnits där. Dock försöker jag uppdatera ofta på mitt Instagramkonto @stjarnskadartrilogin. Jag kommer fortfarande att recensera böcker här. Och som det ser ut just nu kommer det nog bli ett par titlar lagom till hösten 🙂

Drygt ett år

Igår kom äntligen min efterlängtade refusering, från Gilla böcker. Bättre sent än aldrig, tänkte jag. Det var ett “vi-ber-om-ursäkt-tack-för-att-vi-fick-läsa-vi-har-beslutat-oss-för-att-tacka-nej” mail. Inga krusiduller. En typisk standardrefusering. Är inte speciellt ledsen, faktiskt. Eller? Jo, kanske lite. För jag började fundera på om Stjärnbärarens önskan gått vidare i processen eller om förlaget bara haft otroligt mycket att göra. Jag tror dessvärre det senare.

Fortfarande tyst från agenten. Jag vågar inte spekulera i vad hen tycker om manuset. Det ÄR svårare att bli signad av en litterär agent än antagen av ett traditionellt förlag. Själv tycker jag att manuset inte är så pjåkigt, men det är lätt att vara partisk när man brinner för sin egen berättelse.

Vad har hänt sedan sist?

Förutom att min Instagram-plugin bestämde sig för att krascha totalt så har manuset gått iväg till en litterär agent! 😀 I ett tidigare inlägg berättade jag att ett litet förlag hade hört av sig och visat intresse för Stjärnbärarens önskan, men då jag inte kunde gå in ekonomiskt blev det inte av. Surt, förstås. När jag startade upp mitt instagramkonto @stjarnskadartrilogin snubblade jag över en litterär agent. Jag började följa och hen följde mig tillbaka. För ett par veckor sedan bestämde jag mig för att maila hen och presentera mitt manus, och det visade sig att hens intresse hade väckts, tack vare kontot. Jag försöker att inte ha alltför höga förväntningar, men då hen främst är intresserad av redan etablerade författare känns det extra stort att hen vill läsa.

Vad hände då med det mycket lilla förlaget som jag velat så mycket kring? Jag tänker som såhär; jag vill se vart det landar först innan jag går vidare med förlagsutskick. Det finns en oskriven regel att man inte ska skicka till både agenter och förlag samtidigt. Visst vill jag ha snabba svar, men jag tänkte ta ett steg tillbaka den här gången och inte ha för bråttom. Jag har ju en uppföljare att skriva på under tiden.

Mitt i allt fick jag även för mig att söka till Lunds Författarskola, så vi får se hur det går. Konkurrensen är hög och det är många sökanden. Chansen att jag skulle bli antagen känns försvinnande liten, men jag har samtidigt större chans att komma in där än att få ett ja från ett förlag.

Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!