Fullt upp med manus

NaNoWriMo började trögt, men nu rullar det på. Går på rutin. Dessutom, manuset har aldrig varit så långt som det är nu! Yay! Åh, flow, som jag har saknat dig! Som ni ser i spalten till höger har jag en Pokémon som håller koll på antalet ord 🙂 Det sporrar mig verkligen att se antalet ord växa. Det blir nog ingen tegelsten i slutänden ändå, men min förhoppning är att hamna någonstans över 70 000 ord.

Jag hoppas att förlagen blir nöjda med ändringarna. Jag har verkligen lusläst kommentarerna som jag fått, haha. Med deras peppande i åtanke finns det liksom inte så mycket att klaga på. Eller, jo, jag har ett dilemma. Båda förläggarna är väldigt trevliga att ha att göra med, men ett av förlagen tilltalar mig inte alls lika mycket längre. Det får mig att känna mig så himla dum; vill jag inte bli utgiven eller?! Det ena är mer etablerat och det andra är på väg att utöka sin utgivning; är jag rädd för bristande kvalitet och undermålig annonsering? Lite både och, kanske. Planen har ju aldrig varit att ligga hos de stora drakarna, utan att bli utgiven på traditionellt vis. Båda är traditionella förlag där jag som författare inte går in med pengar, för den ekonomiska möjligheten har jag inte. Åh, varför är jag så kräsen…

Jag tror jag gör som såhär att jag skickar manuset till förlag 1 som jag är mest peppad på, och skulle det inte gå hela vägen kan jag skicka manuset till förlag 2 och under tiden fundera om det kan vara värt ett försök. Det är förstås inget som säger att Stjärnbärarens önskan kommer att bli antaget, men det är ändå lite häftigt hur nära mållinjen jag är.

500 om dagen

Med NaNoWriMo alldeles runt hörnet och jobb i december tänkte jag satsa på att bli helt klar med manuset till sista november. Sedan får det vila någon vecka innan det går iväg till förlagen som kommit med konstruktiv kritik. Jag har fortfarande svårt att ta in att två förläggare ska bläddra i mitt litterära experiment. Igen 😮 Det måste ju ha blivit fel någonstans. Jag menar, vem läser fantasy som utmanar dess heliga principer? Det må vara stort utomlands med fagra män som ligger med varandra och uträttar stordåd, men här? Vill folk läsa sådant? Innerst inne vet jag det. För det hade nog låtit annorlunda om jag plockat bort all magi, gett mina prinsar vanliga namn och satt dem på ett gymnasium någonstans i Stockholm. Jag som inte är hetero hade jublat om jag hittat mer fantasy med bisexuella karaktärer. På svenska. Och jag tycker jag börjar se det mer och mer hos de mycket små fantasyförlagen. Och när allt kommer omkring. Vad spelar läggningen för roll?

Sedan är det såklart en kostnadsfråga. Har de råd att satsa på något som i är i det närmaste unikt? Det är två små förlag där det ena är mindre än det andra. Liksom i startgroparna och på väg att utöka sin utgivning. Det andra är mer känt. Att vara tillräckligt övertygande kan bli svårt.

Hur som, upplägget är minst 500 ord om dagen under NaNoWriMo. Jag har skalat bort allt fluff och utfyllnad och raderat ungefär en femtedel av manuset. Det var inget lätt beslut, men det är så mycket bättre än det var innan. Har givetvis tjuvstartat lite då jag inte kan hålla mig, haha. Det måste ju vara ett gott betyg om jag som författaraspirant blir uppslukad av min egen berättelse? En sexscen fick jag dock stryka då den blev lite malplacerad, men det innebär bara att prinsarna får mer tid för varandra 😉

Ska ni också delta i NaNoWriMo i år?

Får det lov att vara en refusering?

Förlag verkar älska att refusera på fredagar. För tråkigt nog damp det ner en lagom till frukosten. En kort, opersonligt standardsvar. Från ett av drömförlagen, givetvis. Någonstans trodde jag att de skulle titta lite extra på manuset med tanke på hur deras utgivning ser ut, men icke. Fan, nu är det bara två förlag kvar på listan som ännu inte hört av sig (egentligen fyra, men jag tolkar de resterande tvås tystnad som ett nej, så jag tänker inte lägga någon mer energi på dem). Det är bara att borsta av sig dammet och komma igen. Jag har ju trotsallt två förlag som vill ha en omarbetad version av manuset och bara det är en seger.

Andra gången gilt?

Ett av drömförlagen ville gärna se en omarbetad version av Stjärnbärarens önskan. Mitt manus. Mina ord! Det är så mycket att ta in, så stort. För även om jag inte är garanterad utgivning, ville de ändå se om ändringarna de föreslog varit till någon hjälp. Helvete, jag är inte värdig. Hur ska jag nu lyckas få ordning på mig själv och skapa rutiner för mitt skrivande? Jag som annars tar det lite som det kommer och skriver när inspiration finns? Nu måste jag verkligen koncentrera mig på att redigera klart manuset och polera det tills det skiner. För jag VET att det finns läsare. Jag måste bara övertyga förlaget att så är fallet.

Jag är glad, och rädd. Där finns paniken och möjligheterna. Här krävs noggrannhet och finess. Att inte slarva eller stressa igenom manuset. Det finns inget datum för inlämning, men jag tänkte mig att någon gång innan jul får det bli. Det känns som ett bra mål. Just nu är det mycket tankar som snurrar. Jag är så tacksam att jag fått den här möjligheten. Att jag ändå skriver så pass bra att även förlagsfolk vill läsa.

Mässnerverna som uteblev

Drygt två veckor kvar till Bokmässan.

På något vis är jag mer stressad över faktumet att jag inte kan gå, än vad jag hade varit om jag skulle ha åkt. Tanken på allt jag missar. Viktiga kontakter som kunde ha knutits. Skrivarvänner som jag skulle ha träffat. Inbjudningarna till olika frukostmingel som ögonblickligen hamnade i papperskorgen. Jag trodde inte jag skulle ta det så hårt, och kanske bottnar det i min rädsla att missa chansen. För tänk om…?

Medan andra skriver flerbokskontrakt och etablerar sig på den svenska bokmarknaden står jag kvar på botten och försöker nå ut med mitt skitmanus. Jag vet att jag kommer att få gröna skiftningar i huden och skämmas över mig själv när jag väl är på mässan. Vad annars? Jag är ingen författare. Förlagen skiter väl i mina taffliga försök till kontakt? Jag tillhör inte den litterära gemenskapen. Jag vågar inte ta plats.

Så, vad har jag egentligen där att göra?

Jag kommer ju bara att bli besviken.

För vad vore ett besök på Bokmässan. Folk som trängs. Folk som stressar mellan montrarna. Folk som försöker överrösta varandra. Folk i största allmänhet. Och så jag. Det är som att min stora passion för litteratur och skrivande förtränger min sönderslagna självkänsla och ängslan att gripas av panik. Bokmässan är som julafton för mig. Jag går på adrenalin och andas möjligheter. För fuck, ångestpåslag! Jag ska dit! Det må vara jobbigt emellanåt, men det är på just denna litteraturfest som jag kan räcka över ett visitkort och presentera mig själv. Sedan kommer förstås boksmällan dagen efter och jag vet varken ut eller in, haha.

Jag är fortfarande ledsen över att det inte blir något i år, om inte de där extrapengarna skulle komma som en skänk från ovan vill säga. Jag har försökt intala mig själv att jag inte passar in där. Att en outgiven skit som jag inte gör sig något besvär. På något vis känns det lättare.

Bokrecension: OBS: Flirt

Målinriktade Isabel har livet under kontroll. Hon har mannen, lägenheten, resorna – och jobbar på att få det yrke hon alltid drömt om: författare. Långt i framtiden ska hon skaffa hus, hund och barn. Bli gammal tillsammans med Elias och skriva böcker tills hon dör. Planen är vattentät.

Det enda som behövs är en skrivarkurs. Hon räknade bara inte med att träffa Per – den charmige äldre mannen som skriver som en gud och får henne att leva i nuet. Hon räknade inte heller med att hon måste ligga med någon för att få sin bok utgiven. Plötsligt tappar hon kontrollen över allt.

Som vanligt när det kommer till Lovisa Wistrands böcker så sträckläste jag den. Något tyngre än hennes tidigare böcker, men minst lika bra, om inte bättre. För stundtals var Isabels känslor så lätta att känna igen sig i. Författardrömmen. Kallet. När skrivandet blir lika viktigt som att andas. När somliga skakar på huvudet och hävdar att författarskapet bara är en hobby. När familjen inte tycks förstå. När man gett sig fan på att bli utgiven och inget kan stoppa en. Men hur långt är man redo att gå?

Jag tror många aspirerande författare med lätthet kan relatera till de dilemman som Isabel möter på vägen genom boken. För jag har själv varit där. Alla “måsten”. Stressen över att synas. Knyta de där viktiga kontakterna med förlagsfolk. Få in en fot. För Hur ska man annars komma någonvart som outgiven? Känslorna lät inte vänta på sig. Jag gick nog igenom hela mitt känsloregister. För jag vet hur mycket skrivandet kan betyda för somliga. Och det är så lätt att tappa bort sig själv på vägen när man inte vill något annat än att se sitt alster mellan hårda pärmar.

OBS: Flirt har också ett unikt kärlekstema (och ett vider jag gärna sluppit…) som verkligen får det att knipa i magen på mig. Jag ser verkligen romansen växa fram i chattkonversationerna. Hur Isabel intalar sig själv att det är Elias hon ska gifta sig och bli gammal med. Men var är suget? Förbjudna tankar. Känslostormar. Åldersskillnader. När det börjar kännas som en virtuell otrohet. Alltså, var är sista delen i duologin?!

Såklart går ju ingen bok fri från anmärkningar och var det något som blev lite jobbigt i längden var chatt- och smskonversationerna. Hoppandet mellan olika teckensnitt, smileys och radbrytningar gjorde att jag tappade bort mig och att jag till slut hoppade över några. Annars var det ett trevligt inslag i boken. För det var inget jag sett tidigare.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tusen tack HOI förlag för recensionsexet!

Lite sådär lagom förvirrad

Förlaget med stort F beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Är inte speciellt uppgiven, faktiskt. Vad som däremot förvånade mig var att de hade klassat mitt manus som young adult, en genre som de tydligen inte gav ut, men ändå hade som kategori på sin hemsida med ett gäng olika titlar. Öh… Så vitt jag vet var det ett fantasymanus jag skickade till dem, vilket de var helt fine med efter att jag hade pratat med dem på Bokmässan, men okej (bitter, much…?)

Nåja, det finns väl inte så mycket jag kan göra, mer än att fortsatta redigera mitt litterära experiment och hoppas på att någon annan nappar.

Där traditionell fantasy möter modern romance

Manuset är kaos.

Kapitel har kastats om. En karaktär har fått en mer framträdande roll. Gestaltningen har setts över och nu klurar på hur jag ska få in lite mer action (utöver de härliga kärleksscenerna, såklart) och dialog mellan karaktärerna. En spännande balansgång, helt klart. Sedan ska manuset fyllas på med nya kapitel och få ett nytt slut 🙂

Fyra månader har passerat. Fick veta att det lilla fantasyförlaget inte hunnit läsa än och att resterande förlag har otroligt mycket att göra. Fullt förståeligt med tanke på hur mycket nytt som släpps nu lagom till Bokmässan och all planering runtomkring. Själv har jag börjat landa lite. Det är inte så fantastiskt att ha mailen öppen i bakgrunden längre. Fokus läggs på annat. Jag har successivt börjat kunna koncentrera mig på att redigera än att vänta. Bara det är en seger i sig, haha. Nu kan jag också visa er hur illustrationen blev:

Är den inte fin? 😀 En smått modifierad scen ur Stjärnbärarens önskan (egentligen skulle de ha varit nakna och “nyälskade”, men Mathia kunde tyvärr inte måla naket på det viset för sin arbetsgivare). Lite Harlequin-feeling (tänk om det ändå kunde släppas romance med undersköna män på omslaget), men jag gillar det.

Blev en rätt kort uppdatering, men jag har faktiskt inte så mycket att skriva om för tillfället. Det är bara redigering och jobbsök som gäller just nu 🙂

Characters © Anna Pettersson/fantasyrealm.se
Illustration © Mathia Arkoniel 

 

Bokrecension: Gudarnas skymning

Odal, Regina, Pål och Svala har avslutat sin träning i Nordanberget. Det är äntligen tid att ge sig av, som Eldkungens förtrupp, med en representant från vart och ett av de rena elementens olika folkslag. Jord, eld, vatten och luft — tillsammans är de redo att ta upp kampen mot det femte elementet virus. Deras uppdrag är att ta sig till Utmarken där virusgudinnan Oriana regerar över de fördömda. Många människor har tagits tillfånga, och gruppen måste hitta dem innan det är för sent. Men en spådom ställer dem inför svåra val. Är det verkligen beredda att dö för det de tror på?

När jag blev tillfrågad av författaren om jag kunde tänka mig att även recensera Gudarnas Skymning var jag snabb med att tacka ja. Då jag kände att berättelsen inte riktigt tog fart i ettan, var jag nyfiken på vilken riktning den skulle ta i uppföljaren.

I Gudarnas skymning har tempot trappats upp och det händer mycket mer. Det är känslostormar, menstruation, spådomar, resor utanför den fysiska kroppen och en kamp mot ondskan. Förutom det vackra språket känner jag mig alltid involverad i karaktärernas väl och ve. Trots att det blir lite för mycket tårar som väller upp ur ögonen så gör drivet i berättelsen att jag hela tiden är nyfiken på vad som väntar. Här börjar jag också förstå varför trilogin har presenterats som normbrytande vilket är ett uppfriskande inslag i den svenska fantastiken.

På så vis är Gudarnas skymning snäppet vassare än De ursprungliga. Slutet var kanske lite förutsägbart och jag undrar om karaktären, som tycks uppnå en ny form av medvetande, kan hantera kraften?

Jag läste. Jag gillade. Kanske var jag inte helt överens med allt, men jag är verkligen sugen på uppföljaren. För nog tyckte jag att det blev lite ut av en cliffhanger mot slutet.

Betyg: 3,5/5

Tack så mycket för recensionsexet Cecilia Larsson Kostenius!

Refuserad? Förmodligen

Jag är ganska säker på att de två förlagen som endast svarar vid intresse har förpassat mitt litterära experiment till papperskorgen. Det känns såklart lite motigt då ett av dem var ett renodlat fantasyförlag som jag faktiskt hoppades på. De kan förstås ha haft mycket att göra och inte hunnit ögna igenom manuset än, men det är nog mer troligt att de gått vidare med andra manus.

Annars har jag inte hört något från de övriga förlagen. Kanske kommer standardsvaren trilla in nu såhär efter semestern? Jag försöker hålla förväntningarna nere, men det tycks vara lättare sagt än gjort efter allt fina kommentarer, för när man talar om trollen… det kom faktiskt en refusering nu. Inte riktigt ett standardsvar, kanske. Möjligtvis en sockrad variant. Mitt manus var intressant, men passade inte in i deras kommande utgivning. Surt, minst sagt… 🙁

“Vi hoppas att du snart hittar ett förlag som är rätt för din bok.”

Det var just det. Finns det ens några traditionella förlag som vågar satsa på en bok som vanhelgar fantasyns heliga principer? Skämt åsido, jag bara önskade att någon vågade ge mina prinsar en chans.

Nåja, i väntan på resten av refuseringarna fortsätter jag strukturera om manuset. I skrivande stund har jag bara flyttat runt textsjok och tagit bort onödiga meningar och ord, gått igenom anteckningar och förslag på ändringar samt grinat över den ljuvliga skissen som min illustratör skickade till mig i söndags (finns en liten sneak peek på min instagram @anna.pettersson.forfattare).

Konstigt nog är jag fortfarande hoppfull. Om jag räknar bort de två förlagen som endast svarar vid intresse har jag åtminstone tre förlag kvar att vänta in (det är inte säkert att det fjärde och sista kommer ha tid att svara…) Fast, vem försöker jag lura egentligen? Jag kanske borde skriva på något annat. Något som är mer mainstream. Ignorera det faktum att jag är jäkligt bra på “min” genre. Inte experimentera så mycket. Följa strömmen. Då kanske det går bättre.