Bokmässan som flippade (eller var det kanske jag?)

Jag är fortfarande arg och besviken. Inte på mässan i sig, utan på mig själv. Jag kunde ha gjort bättre research, googlat bilder och sådant. Att torsdagen skulle vara lugn var kanske en sanning med modifikation, eller så var min bild av ett lugnt mässgolv helt åt helvete fel (den var helt åt helvete fel). Jag blev fullkomligt paff när jag steg in genom grindarna. Var inte beredd på ljudnivån och trängseln. Jag fick nästan ta sats från väggen i korridoren för att ta mig ut i vimlet på mässgolvet. Det varade inte speciellt länge då jag höll på att få panik. Jag rusade i princip igenom Fantastikgränden och hann heller inte hälsa på mina författarvänner. För trångt. För livligt. Hur fan tänkte jag?

Lagom gråtig och besvärad tog jag rulltrappan en våning upp. Tänkte att den inplanerade fikan med agenten skulle kunna ta tillbaka lite av mässglädjen. Fisljummen smoothie och rumsvarm baguette som inte smakade något. Svindyrt, förstås. Vi lyckades förhandla oss till en kexchoklad. Jag var trött och det brusade i huvudet. Kände mig oprofessionell och klantig och var inte riktigt närvarande i samtalet. Hade jag på riktigt spenderat drygt tusen spänn på att åka dit för att i princip vända i entrén? Att jag inte gjorde som jag brukar. Det var så genant! Jag försökte senare ta mig ut på mässgolvet igen, men efter tio minuter bestämde jag mig för att lämna Bokmässan. Bokmässan som jag hade längtat så mycket till och sett fram emot. Jag var så besviken. Vilken flopp. Passade jag över huvud taget in där?

Inför nästa år tänker jag ta en långhelg i Göteborg. Att vara på Bokmässan mellan 9-13 på en fredag är vad som har fungerat bäst, men jag tar nog ändå med mig öronproppar. Det är bättre att jag långsamt introduceras för stimmet och bruset än att jag kastas in i det. Att inte äta på caféterian som inte kan hålla sina pinaler kylda ordentligt och som man får betala överpris för (jag menar, 79 spänn för en liten baguette som inte smakade något…) Att ha gott om vatten med sig och gå undan om det behövs. Till nästa gång är jag bättre förberedd.

Bokrecension: Dödsviskaren

Blod. Offer. Kärlek på liv och död. Och en demonisk portal som hotar hela Sarador.

Iszaelda är förgiftad och en fara för alla i hennes närhet. Ensam ger hon sig av för att finna den viktiga livsblomman, och Akares följer efter för att vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt närmar sig mörkret och attacken från demonerna. Portalen måste stängas nu.

I Iszaeldas frånvaro axlar Naeva rollen som ledare och gör allt för att samla allierade inför den kommande invasionen, men hur ska hon få städerna att inse allvaret? De är för få, och fienden för många. Keelan ger sig av för att häva Nyx förbannelse och Nyx vill bara finna Iszaelda. Allt är en enda härva, gruppen är splittrad och hotet kryper närmare och närmare. Känslorna flammar, svärden slår och kärleken svider i hjärtat.

Kommer Iszaelda att återvända i tid? Vad finner Keelan i skogens djup? Kan Nyx förbannelse hävas? Vem offrar sig själv och sin framtid för att rädda dem alla? Och vem kommer att kunna viska med de döda?

I den avslutande delen av Alvblodstrilogin dras allt till sin blodigaste spets. Känslorna flyger kors och tvärs. Det bjuds på svek, galenskaper och en överraskning som fick mig att utbrista: men-vad-fan-är-författaren-seriös, haha. Helt klart HEA, även om jag inte riktigt höll med allt (bad boys kommer nog aldrig riktigt bli min grej, tyvärr). Och en mycket het scen — helt klart uppfriskande i en annars så traditionell genre som fantasyn är. Kanske något pang på, men inkluderande. Izsaeldas förgiftning lutade mycket åt det jag först trodde, men att det skulle vara på grund av… Njae, jag höll nästan lite på att Izsaelda skulle välja den där snyggingen i öknen istället 😉

Det har ändå varit en bra läsning. Jag börjar mer och mer tycka om Lovisas karaktäristiska språk och jag fick verkligen upp ögonen för häxan Thaa. Så cool på alla sätt och vis! Och grymt att Naeva började stå upp för sig själv och visa lite jävlar anamma (kvinnor kan, de med). När jag började närma mig slutet insåg jag vilket äventyr jag har varit med om. Jag känner mig nästan lite sorgsen, faktiskt. Nöjd, men sorgsen. Jag ville inte att det skulle ta slut, så jag snigelläste Dödsviskaren trots att jag ville sluka boken på en gång. Och visst bjuder slutet på en framtida fortsättning i denna fantastiska fantasyvärld som Lovisa Wistand har skapat.

Betyg: 4/5

Tack för recensionsexet Whip Media!

Bokrecension: OBS: Synd

Bröllopet närmar sig för Isabel och förberedelserna rullar på. Det ska tas beslut om servetter och valsen ska finputsas på danskurs. Men i tankarna är Isabel hos Per som hon träffade genom en skrivkurs. Efter hans försök till en flirt tog Isabel avstånd från honom. Nu börjar de hitta tillbaka till sin avslappnade jargong i chatten igen.

När samtalen tar fart dröjer det inte länge innan de har hittat ett gemensamt projekt: att avslöja den kände författaren Edward Örn som håller i skrivkursen. Han leder en förening för sina mest talangfulla elever, där de får chansen att ta en alternativ väg till framgång … En väg där man måste ”bjuda till”.

Vilken bok. Jag läste ut den samma dag som jag fick den. Vilket känslomässigt kaos jag kastades in i. Kärlek, trygghet, vänskap, svek, förvirring. På sidan 157 höll jag på att slänga boken i väggen — när är det nog? Och det där jäkla aset sedan. Kan inte Isabel bara få skriva sina böcker och satsa på sitt författarskap utan att bli inbjuden till denna elitistiska societet? Författardrömmen är stark, men är du redo att göra allt för att ta dig till toppen? Och är han verkligen så ond som han ger sken av? För kanske…

Det jag enda saknade i OBS: Synd var faktiskt skrivandet. I OBS: Flirt kämpade Isabel med att få en bok utgiven. Jag hade velat se mer av det (hade liksom hoppats på en releasefest insprängd mellan bröllopsvals och chattar, haha). Nu fick jag bara information om att hon skrev på uppföljaren, och lite annat 😉

På det stora hela var ändå OBS: Synd snäppet vassare. Känslan av att slitas mellan trygghet och förälskelse var snyggt skildrat. Och rädslan över att börja om på nytt, eller begå ett stort misstag. Finns det lyckliga slut? Eller leker de med varandras känslor? Kommer allt bli bättre bara om familjen utökas? Så många frågor, och en och annan pappersnäsduk.

Rekommenderas.

Betyg: 5/5

Tack så mycket för recensionsexet HOI förlag!

Bokrecension: Allt du gav mig var minnen

När Griffins första kärlek och ex-pojkvän Theo dör i en drunkningsolycka är det som om hela världen imploderar. Trots att Theo flyttat till Kalifornien och börjat dejta Jackson hade Griffin aldrig tvivlat på att det skulle bli de två igen, när tiden var inne. Nu kommer det aldrig att bli så.

För att göra saker och ting ännu värre är Jackson den enda som förstår Griffins sorg och smärta. Men hur mycket de än öppnar sig för varandra fortsätter Griffin att famla allt djupare ner i den mörka avgrunden. Han förlorar sig själv i tvångstankar och destruktiva handlingar, och hemligheterna han bär på hotar att förgöra honom. Om Griffin någonsin ska lyckas ta sig upp över ytan igen måste han först konfrontera sina minnen, och lägga varenda hjärtskärande bit av pusslet som utgör hans liv.

Vilken bok. Jag övervägde flera gånger att ge upp läsningen. Inte för att den var dåligt skriven, utan för hur känslomässigt brutal den var. Ha näsdukarna redo, säger jag bara. Som en person med erfarenhet av psykisk ohälsa och OCD, kunde jag känna så väl igen mig i Griffins tankar och känslor utan att det blev för mycket (kom på mig själv med att nicka igenkännande på några ställen). Och Theos filosofiska tankar och kreativitet. Deras prat om zombiepirater. Fyra olika kyssar. Wade som säkert kände sig som femte hjulet. Jackson som förmodligen älskade Theo lika högt som Griffin. Fan, vilken litterär smocka Allt du gav mig var minnen var. Det är smärtsamt vackert, galet och fantastiskt skildrat. Svartsjuka och kärlek blandas med drama och oväntad vänskap. Jag blev till en pöl av känslor — snälla, räcker det inte nu? Kommer det någonsin att lösa sig? Jag har ju bara några sidor kvar!

Språket är lättläst och tonen drar emellanåt åt det lite “grabbigare” hållet. Detta är en tung, men viktig, unga vuxna-roman och jag kommer definitivt läsa fler böcker av Adam Silvera.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Sofia på Lavender Lit!

Och nu då?

Det känns fortfarande surrealistiskt. Att jag har en litterär agent. Jag har läst igenom författarpresentationen som ska upp på deras hemsida inom kort. Både på svenska och engelska. Jäklar. Och den engelska arbetstiteln ligger så bra i munnen; The Starkeeper’s wish. Eller varför inte The Stargazer trilogy? Så snyggt! 😀 Det kommer kanske att ändras i framtiden, men just nu är jag mer än nöjd! Mitt i allt lyckorus glömde jag bort att dagen efter jag hade skrivit på avtalet kom en refusering från Ebes förlag. Ett standardsvar med lite socker. Kan säga att det inte gjorde så mycket.

Nästa vecka får jag tillbaka Stjärnbärarens önskan från agenten och veckan därpå är det dags för Bokmässa. Jag ska dit på torsdagen. Kommer med största sannolikhet att hålla till i Fantastikgränden, så ser ni mig är det bara komma fram och säga hej! Kommer ha en svart tygkasse där det står @stjarnskadartrilogin på 🙂

Vad händer annars då? Jag jobbar och skissar på uppföljaren. Jag har ett övergripande synopsis och ett svagt hum om vad som ska hända i trean. Åtminstone i slutet då allt dras till sin spets. Jag ser verkligen fram emot den här hösten. Det ska bli så spännande att se om vi lyckas hitta något förlag som kan vara intresserade av min romantiska normbrytande fantasy.

Jag har blivit med litterär agent!

Agentavtal påskrivet!

Våren och sommaren har verkligen varit en nagelbitare. Jag har stundtals varit bitter, ledsen och frustrerad. Men också glad, peppad och varit full av inspiration. När jag tog kontakt med Karin på Bladverk Text hade jag inte speciellt stora förväntningar, men då vi hade följt varandra ett tag på Instagram hade mitt flöde väckt hennes intresse för min romantiska fantasytrilogi. Hon läste, hon gillade och ett lunchmöte bokades in där jag fick med mig ett avtal för påseende. I början av augusti skrev jag på och igår släpptes nyheten; jag har blivit med litterär agent!

I slutänden var också det mycket lilla förlaget intresserade av att ge ut Stjärnskådartrilogin, men jag kände att agenturen var mer rätt för mina böcker. Det är en märklig känsla. Jag är en debutant utan försäljningssiffror och ett förlag i ryggen. Jag skriver normbrytande fantasy, om två prinsar som blir förälskade i varandra. Men agenten hade sett en fantastisk berättelse och ville ha både mig och HELA trilogin! Jag är så lycklig! 😀

Nu ska Stjärnbärarens önskan läsas igenom innan jag får tillbaka det i september och under tiden tänker jag tjuvstarta lite på uppföljaren. Sedan ska vi titta lite närmare på förlag.

Bokrecension: Nedom

Det är uppbrottstid, avskedstid – en tid att försöka förstå uppdrag från gudar och väsen. Från Moderns ö bär Utter med sig hemligheter hon inte vågar berätta för någon, medan Våg kämpar med överväldigande uppdrag och överrumplande känslor. Storms armé ger sig av mot bergen för att erövra beoifolkets oövervinnerliga metall och möter enorma krafter, vissa som fiender och andra som allierade. Tre sällskap färdas – längs med dödsrikets tröskel, till ett sagofolk och mot guld och ära varhelst det må finnas.

“Hoppas att du trivs i underjorden – se upp för lavasjöarna!”
Och mycket riktigt. Det blev en spännande färd ner till Hels rike. Då jag slukade Tvåhjärtat hade jag ganska höga förväntningar på Nedom. Jag ville ha mer urskog, magi och fornnordiska väsen. Även denna gång levererar författaren en väl genomarbetad berättelse med samma underbara språk, men jag känner ändå att boken inte riktigt griper tag i mig på samma vis som första boken. I Nedom fördjupas handlingen och karaktärerna utvecklas åt olika håll. Mytologiska varelser gör entré och jag får äntligen veta mer om barnet som lämnades bort. Men vad är det då som skaver? Möjligen att boken blir lite som en transportsträcka för mig, som det lätt kan bli med mellanboken i en trilogi. Ett sökande. Det är karaktärer i rörelse hela tiden. Både i och utanför den fysiska kroppen, vilket samtidigt tillför berättelsen mer djup och komplexitet och gör att jag läser vidare.

Jag hade en trevlig lässtund och jag gillar hur underjorden och dess väsen skildras. Omslaget är minst lika snyggt som Tvåhjärtats och inbjuder till läsning. Och en cliffhanger som gör mig taggad på fortsättningen.

Betyg: 4/5

Tusen tack för recensionsexet Marija Fischer Odén!

Lunchmöte

Nu börjar det verkligen hända saker. Herrrrrregud på ren Ranelidska, säger jag bara. Det är fortfarande lite hemligt än vad som är på gång, men det jag kan säga är att det handlar om mitt skrivande 😉 Känslomässigt har det varit en riktig bergochdalbana. Beslut, beslut, beslut. Vad vill jag med mitt författarskap? Att jag nu ska träffa en bokbranschmänniska över en lunch känns oerhört stort. Och om jag är nervös? Så in i helvete, men det ska nog gå bra.

Känslan just nu.

Ett spännande erbjudande

Just nu känner jag mig som en vandrande nervknut. Det är beslut som ska fattas, svar som ska inväntas och motivation som ska hållas uppe. Fick veta nyligen att jag strukits från kursen jag hade sökt på Lunds Författarskola, för att jag saknade matematik A och tre års arbetslivserfarenhet (här trodde jag dock i min enfald att arbetsträning räknades in, men icke. Samma sak med matten, jag har papper som styrker att jag har stora svårigheter i det, men icke. Inga undantag. Jag var inte ens värd att refuseras.) Nåväl, jag får helt enkelt ta nya tag.

Och vad är det då för spännande erbjudande som har dykt upp? Jag kan säga att det finns en liten chans att Stjärnbärarens önskan kan bli bok, men det återstår att se vad agenten säger. Då det inte finns någon tydlighet i vem som ska göra vad blir det mer komplicerat för mig. Hur kommer resurserna att fördelas och hur mycket marknadsföring ska jag som författare stå för? Inte för att jag skulle ligga på latsidan och låta förlaget sköta allt, men jag vill heller inte vara den som drar hela lasset med att hitta potentiella läsare och sälja in boken till bokhandlar. Det är det svåra med mycket små förlag. Att synas och höras i bruset.

Oavsett hur jag gör är jag förstås väldigt tacksam att någon sett så pass mycket potential att det kan bli något av manuset, men det är svårt. Jag märker att jag är mer grinig än vanligt och spänner käkarna. Är jag inte dum som tar chansen är jag smart som tänker igenom beslutet noggrant. Kommer det ens gå runt? Om agenten tackar nej tänker jag prova en annan idé innan jag lämnar besked. Det är väl inte min mest briljanta plan, men provar man inte så får man ju aldrig veta 🙂

En vild chansning

Agenten skulle återkomma inom tre veckor, så jag lät manuset gå iväg till två mindre förlag under tiden. Dels det mycket lilla som jag velat så mycket kring och Ebes förlag. Just Ebes förlag var en vild chansning, för allt hänger på att de antar manuset på traditionellt vis om de är intresserade. Ändå känns det inte helt rätt. Och kanske är jag fortfarande bitter över hur nära det var med drömförlaget.

Annars då? Jo, jag har bokat biljetter till Bokmässan i Göteborg! Äntligen. Förra året blev det aldrig av att jag åkte på grund av ekonomin, men nu så. Det ska bli så kul att träffa alla skrivvänner! 😀

Som synes har bloggen hamnat lite i skymundan på senare tid. Det har varit rätt rörigt på sistone (jag har varit nedstämd och känt mig vilsen, både i det privata och i mitt författarskap) och inspirationen har inte riktigt funnits där. Dock försöker jag uppdatera ofta på mitt Instagramkonto @stjarnskadartrilogin. Jag kommer fortfarande att recensera böcker här. Och som det ser ut just nu kommer det nog bli ett par titlar lagom till hösten 🙂