Bokrecension: Orianas bälte

Kriget är över. Virusgudinnan är besegrad. På natthimlen syns skuggan av det som finns kvar av henne och i sin stjärnbild bär hon resterna av systrarna – jord, eld, luft och vatten.

Elementens kärnor har slukats av Dunklets drake. Men när fyra ägg har lagts kommer Oriana åter till Manhem. Så löd hennes löfte och hot. Odal återvänder till en förändrad värld där elementen inte längre är pålitliga. Han måste återställa balansen, för att förhindra fullständig förintelse. Pål utkämpar en inre strid där Svala spelar en stor roll. Hur mycket kan en person begära och längta? Och vad gör du när ingen kan uppfylla dina önskningar?

När jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa och recensera Orianas bälte, som är den tredje delen i serien De fem elementen, kunde jag inte tacka nej. För jag var ju ändå nyfiken på hur berättelsen skulle arta sig efter kliffhangern i Gudarnas Skymning.

Först och främst. Det är mycket som händer. Och jag känner kanske att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Karaktärer som färdas hit och dit och moraliska dilemman. Kanske hade berättelsen mått bra av att bromsas upp en aning och handlingen broderats ut. Trots detta är Orianas bälte den bästa boken i serien hittills. Jag märker att författaren har blivit varm i kläderna och språket sitter som en smäck. Starka karaktärer (framförallt kvinnor) och drakar. Kan det bli bättre?

Endast ett barn av alla element i balans kan förgöra energidraken. Något som får Odal att skyndsamt vilja para ihop vatten med luft och jord med eld. Pål vill så gärna ha ett barn ihop med Svala som fortfarande är osäker om hon vill. De bråkar, skiljs åt och återförenas igen. Jag märker av stressen och brådskan och hur Svala nästan tvingar sig själv att gå med på att bilda familj. Jag känner verkligen med karaktärerna.

Nu är jag mer än spänd på vad som kommer att hända framöver i De fem elementen. För nu har berättelsen verkligen tagit fart.

Betyg: 4/5

Tack så mycket för att jag fick förhandsläsa din bok, Cecilia Larsson Kostenius!

Ett nej och en möjlighet

Förlaget beslutade sig för att tacka nej till Stjärnbärarens önskan. Felet låg inte hos själva manuset, utan hos dem. De hade beslutat sig för att avvakta lite med fantasyn då de insåg att de inte kunde göra genren rättvisa. Givetvis blev jag förkrossad, det ska jag inte sticka under stol med. För någonstans trodde jag att det skulle gå vägen… Förläggaren tror verkligen på mig och mitt manus. Det passade bara inte just nu. Och hen kom med andra tips på hur jag kunde öppna upp intresset för genren och min trilogi.

Mitt i allt känslomässigt kaos kom jag på att det fanns ett förlag kvar på listan som ännu inte svarat. Jag mailade dem och frågade var i processen manuset befann sig (tror dock att de glömt bort att refusera…) Sedan hörde ytterligare ett förlag av sig till mig. Fan, det ÄR svårt. Jag menar verkligen inte att vara förmer eller vända dessa möjligheter till något negativt. Förläggaren som nyligen läst mitt manus driver också ett litet förlag, så det är inte storleken som är ett bekymmer. Det är bara det att det måste kännas bra. För är jag det minsta osäker så låser sig allt.

Som det ser ut nu verkar de renodlade fantasyförlagen ha manusstopp eller gått över till att bli hybrid, något som jag inte har råd med. Den traditionella vägen må vara krokig och stundtals överjävlig, men jag har i skrivande stund inte så mycket att välja på om jag vill få ut mina böcker. Det jag kan göra nu är att gråta ut och komma igen. Lyssna på den skrikigaste musiken Spotify har att erbjuda och klura ut en ny strategi. För visst förtjänar Stjärnskådartrilogin ett officiellt Instagramkonto?

I högen

Drygt en månad. Snart så.

Stjärnbärarens önskan ligger i manushögen i väntan på att bli läst. Det är med nagelbitande spänning som jag väntar. Förlaget får in väldigt många manus, så det är inte så konstigt att det tar lite tid. Ingen ska tro att jag glider räkmacka bara för att förläggaren ville läsa om mitt manus, men kanske nagelfars det mer än övriga alster. Sitter ändringarna eller har jag helt missat poängen? 😛

Det känns skönt att veta var i processen manuset befinner sig. Det mesta av nervositeten har släppt och jag har börjat spåna lite på uppföljaren. Ack, denna omöjliga kärlek. Så förbjuden, så vacker. Är det olikheterna som till slut driver isär dem eller är det något annat. Något mycket mörkare? Jag vill bara få ur mig berättelsen så prinsarna kan få bli lyckliga någon gång!

Tänker fortfarande lite på målgrupp, risker och lönsamhet. En förläggare har såklart (eller jag hoppas det) bättre koll än vad jag har. Jag kan bara utgå från mig själv och min egen upplevelse kring hbtq-fantasy, men kanske är det så med just mitt manus att det krävs en målgrupp motsvarande ett fullsatt Globen för att det ska vara lönsamt? Fast egentligen, det är ju bara två personer som blir förälskade i varandra och har det lite mysigt emellanåt. Varför göra en så stor grej av vad de har mellan benen?

Har jag då någon backupplan om jag skulle bli refuserad? Nära på samtliga fantastikförlag har manusstopp på obestämd tid, så det kommer att bli en utmaning. Jag har fortfarande “enmansförlaget” som fortfarande är intresserade av manuset, men jag vet inte vad jag vill. Är jag alldeles för kräsen? Samtidigt är jag inte i närheten av de ekonomiska muskler som krävs för att vända mig till hybridförlagen. För att ge ut boken själv och göra allt jobb skulle inte fungera i längden för mig. Inte för att jag på något vis är lat, det är bara inte kompatibelt med min funktionsvariation.

Jag fortsätter att hålla tummarna. För jag vet att det är många som stöttar, peppar och hejar på mig. Att vara så nära. Det känns hoppfullt.

Bokrecension: Triangel

Courtney “Coop” Cooper och Jupiter Charity-Sanchez har varit bästa vänner så länge de kan minnas. De gör det mesta tillsammans, och brukar till och med dela säng. Inga konstigheter dock, Jupiter är gay and proud och Coop är helt okej med det. Inte. Han har varit hemligt kär i Jupiter i en halv evighet. Då kommer plötsligt Rae Evelyn Chin in i bilden. Hon är den nya tjejen, och hon blir snart kompis med både Jupiter och Coop. Coop förvånas över känslorna som plötsligt blossar upp inför Rae, samtidigt som Jupiter och Rae börjar tillbringa allt mer tid tillsammans. Det hela resulterar i överraskande känslor, en kyss som hotar att förstöra allt, en plan som går åt skogen och total förvirring.

Jag är kär. På riktigt. Detta var nog den bästa romanen för unga vuxna som jag läst på länge. En historia. Tre perspektiv. Inga enkla svar. En nödvändig bok som skildrar sexualitet, normer, vänskap och olika familjekonstellationer. Alltså, wow. När man håller fast vid föreställningen att man är lagd åt ett visst håll och senare inser att så inte var fallet. Eller? Föreställningar utmanas och Nic Stone väver så snyggt ihop karaktärernas olika perspektiv på livet och relationer. Även om det stundtals är kaos och känslorna praktiskt taget flyger åt alla möjliga håll kan jag som läsare känna igen mig; det är inte lätt att vara förälskad. Speciellt när hjärtat och hjärnan vill olika.

Till en början var jag en aning skeptisk till Triangel. Tänkte att det var som vilket triangeldrama som helst, men jag både led, sörjde och skrattade. Tills jag kom till en punkt där jag bara ville ruska om Jupiter och säga: “det har väl för fan ingen betydelse?”

Det enda som jag hade svårt att få grepp om var Karusell-Karl. En karaktär som Coop och Rae hade gemensamma minnen av. För mig blev han bara någon som figurerade sporadiskt i bakgrunden och liksom försvann i de starka känslorna som fanns mellan de tre. Annars har det varit en fantastisk läsning. Jag satt som fastklistrad framför boken och hade svårt att lägga ifrån mig den.

Rekommenderas.

Betyg 5/5

Tusen tack Lavender Lit för recensionsexet!

Bokrecension: Maght

I Solína har ingen hört ifrån Storm på över ett år, men livet fortsätter. Kol har blivit utsedd till Maght Tveir, Kyras högra hand – men hon har aldrig känt sig mer fängslad. Kyra har stängt gränserna och hotar med krig. Freiya arbetar som helare på sjukhuset. Ensam i mörkret försöker hon väcka en uråldrig magi till liv. Tillsammans försöker Kol och Freiya förhindra att Solína förstörs i kölvattnet av Kyras blodiga väg mot makt. En sen kväll knackar det på dörren och de möts av en främling. Kan det vara Storm? Kol tvingas till svåra beslut; kan hon rädda Solína och i sådana fall kommer hon förlora sig själv i kampen? Kan Freiya rädda sin familj undan Kyras klor? Och vad är det som har hänt med Storm?

Trots ett målande, fylligt språk kände jag att jag inte riktigt fastnade för uppföljaren. Jag gillade verkligen relationen mellan karaktärerna, speciellt mellan Kol och Storm. När författaren drar ut på spänningen med finess och man bara har lust att skrika “meh, hoppa i säng nu då!”, haha. Ändå lyckades inte storyn fånga mitt intresse helt. Den hade många ingredienser som jag gillade, som starka känslor, uråldrig magi och kampen om ett friare liv, men jag kom ändå inte i mål med boken som jag hade velat. Det tog sin tid innan jag läste ut den.

Betyg 3/5

Tack för recensionsexet Nohiding Förlag!

Ett knapptryck bort

Jag kan inte fatta att Stjärnbärarens önskan är hos förläggaren. Hur manuset liksom ligger i hens inkorg i väntan på att bli läst. Jag har överanalyserat mailet, om fler utropstecken tyder på pepp eller att hen bara är trevlig (för det är hen), och inte riktigt vågat stänga ner mailprogrammet. Förläggaren skulle kika på mitt litterära experiment så snart som möjligt. Jävlar… När är snart som möjligt? Ingen stress, tänkte jag. Heh, vem försöker jag lura? Jag vill ju veta, helst igår.

Innan manuset gick iväg var jag tvungen att rådfråga en annan författare om vad som skulle stå i mailet (på riktigt, jag svettades floder). Inga utsvävningar, bara att manuset var redigerat efter deras önskemål. Sagt och gjort. Efteråt förbyttes glädjen mot tårar och gråt; jag är så rädd för att misslyckas. Så rädd för att aldrig nå hela vägen fram. För vad ska jag säga till de som tror på mig? Tanken svindlar. Skamkänslor. Vem fan tror jag att jag är? Jag vill så gärna tro att Stjärnbärarens önskan är tillräckligt bra för att bli bok. Det känns ju bra!? Jag fick nästan sätta mig på händerna för att inte dra en lång rant om varför normbrytande fantasy behövs. Det hade inte varit professionellt någonstans.

Det är stort. Man är liksom framme och nosar på mållinjen, känns det som. Att det skulle ta närmare fjorton år att komma till den punkten där man har sporadisk kontakt med en förläggare. Ibland tänker jag att jag kanske hade varit utgiven om jag bara följde strömmen, normen och vad som är accepterat. Jag är en expert på att krångla till saker. Blandar genrer hejvilt och upptäcker att jag råkar vara jäkligt bra på något som aldrig får en chans. Är det så jävla petigt vilket kön protagonisterna föredrar för stunden i en fantasy?

Det märks att jag har nerverna utanpå. Dels för att jag nyss haft mens, och dels för att jag har släppt iväg ett manus som jag har arbetat om sedan i augusti. Hur vet jag att det är tillräckligt bra? Antar att det bara är att vänta och göra något annat under tiden. Två veckor är ju ingenting alls.

Bokrecension: Härskartekniker: Sagor för vuxna

“Har du blivit osynliggjord på möten? Eller känt att du varit utsatt för strategier så subtila att du starkt börjat ifrågasätta dig själv? Eller är du rent av den som själv vill styra händelseutvecklingen? Den här boken handlar om just det, om makt- och härskartekniker och om hur vi ibland kan bete oss mot varandra i grupp. Det är en allvarlig bok skriven i sagoform där för givet tagna sanningar synliggörs på ett humoristiskt sätt för igenkänning och självläkning. I boken finns även en arbetsmetod för dig som vill använda materialet i till exempel grupputveckling. Härskartekniker: Sagor för vuxna är en bok för dig som har hållit käften alldeles för länge.”

De flesta har nog någon gång blivit utsatta för olika typer av härskartekniker. På arbetsplatsen, i skolan, i den offentliga miljön etc. När jag blev tillfrågad om jag ville recensera boken Härskartekniker: Sagor för vuxna, kände jag mig både nyfiken och träffad på samma gång. För det var ju trotsallt något som inte stämde…

Och mycket riktigt var det ju så. Och då var det inte bara den självförvållade härskartekniken som jag utsatte mig själv för (varför förminskar jag mig själv på detta vis?), utan jag blev också medveten om att jag själv blivit utsatt för de där subtila strategierna. Att det finns en hierarki. Att jag har mer att bevisa än de andra. En läsning som både var nyttig, jobbig och fullkomligt briljant.

Anna-Karin Kask beskriver på ett humoristiskt och läkande sätt hur olika härskartekniker fungerar i sagoformat utan att det tar udden av allvaret. Språket är lättläst och jag känner att jag har lätt att sätta mig in i hur de olika härskarteknikerna yttrar sig. Längst bak i boken finns också olika metoder för dig som vill arbeta med materialet i grupp. Det enda som jag har att anmärka på är att boken var alldeles för kort.

Det är inte ofta jag gör undantag här på bloggen, men jag är glad att jag gjorde det då det är en viktig bok för de som hållit käften alldeles för länge.

Rekommenderas.

Betyg: 4,5/5

Tusen tack för recensionsexet HOI förlag!

Jag är klar!

Igår blev jag äntligen klar med redigeringen. Känslan går inte att beskriva med ord! 😀 Manuset blev cirka 80 000 ord långt, längre än vad jag vågat hoppas på. Åh, jag hoppas att förläggaren ska gilla ändringarna. Jag har verkligen kämpat, koncentrationssvårigheterna till trots. När jag kavlade upp ärmarna och började rensa bort allt fluff och lullull hamnade manuset på cirka 57 000 ord. Under NaNoWriMo nådde jag den mytiska gränsen på 70 000 ord. Sedan fortsatte manuset att svälla till min stora förvåning. Det fanns mer att berätta. Mer att utforska. Jag var så glad och peppad när jag satte sista punkten!

Men samtidigt är jag lite ledsen, faktiskt. Jag tror stenhårt på mitt manus, absolut, det är bara det att det är annorlunda. Skiljer sig från mängden. En sådan bok som, vad jag vet, ännu inte utkommit på svenska. Som på Goodreads går under taggarna M M Romance, Lgbt och Fantasy. En ekvation som inte vill sig riktigt än på svenska. Och jag saknar det. Den där smäktande kärleken mellan två varelser av samma kön som jag gladeligen läser om. För inte fan kan jag vara den enda i Sverige som gillar den genren? Eller?

Det är ett litet, men väletablerat förlag som ska få den stora äran att läsa om Stjärnbärarens önskan. Förhoppningsvis lyckas jag sudda ut tveksamheterna som fortfarande finns inför genren. Imorgon går manuset i väg och sedan är det bara att vänta.

Galen julrusch och en sprucken deadline

God fortsättning på er!

Det var ett tag sedan jag skrev något (och WordPress senaste innovation ‘Gutenberg editor’ tycks inte göra saken lättare, så ser inlägget märkligt ut kan det bero på det…) Julruschen är över för i år. Jag har proppat i mig orimliga mängder choklad och försökt smälta kaoset som uppstod med havererande kortläsare, dryga kunder och svettiga armhålor. Kan fortfarande inte fatta att jag lyckades installera en ny kortläsare när det var som mest hektiskt. Jag borde fan få medalj, haha 😛

Med skrivandet har det gått lite sisådär. Eftersom jag fick rycka in extra på jobbet sprack deadlinen. Först blev jag stressad med tanke på hur jag så gärna ville leverera manuset på utsatt datum, men samtidigt är det inte schysst mot förläggaren att skicka in ett hafsverk för bedömning. Nog för att manuset börjar närma sig 75 000 ord, men handlingen måste ju sitta också. Att damma av den där nygamla idén kan vara det bästa jag har gjort. Är verkligen förtjust i “varelsen” som bor i en av prinsarna 😉 Är dock inte helt nöjd med kärleksscenerna. Får se om jag kan få någon ordning på dem utan att det blir för… ahem… sexigt?

Det känns ändå så ända in i själen bra. Jag tror verkligen på Stjärnbärarens önskan. Att det faktiskt kan bli något av det. För jag har aldrig tidigare känt så starkt för en berättelse. Min berättelse. Nu tänkte jag låta manuset vila i en vecka, men i januari ska det vara klart. Jag är supernervös! Tänk om hen inte gillar ändringarna? Tänk om jag har missförstått och gjort fel? Det kommer hursomhelst bli en mycket spännande väntan.

Fullt upp med manus

NaNoWriMo började trögt, men nu rullar det på. Går på rutin. Dessutom, manuset har aldrig varit så långt som det är nu! Yay! Åh, flow, som jag har saknat dig! Som ni ser i spalten till höger har jag en Pokémon som håller koll på antalet ord 🙂 Det sporrar mig verkligen att se antalet ord växa. Det blir nog ingen tegelsten i slutänden ändå, men min förhoppning är att hamna någonstans över 70 000 ord.

Jag hoppas att förlagen blir nöjda med ändringarna. Jag har verkligen lusläst kommentarerna som jag fått, haha. Med deras peppande i åtanke finns det liksom inte så mycket att klaga på. Eller, jo, jag har ett dilemma. Båda förläggarna är väldigt trevliga att ha att göra med, men ett av förlagen tilltalar mig inte alls lika mycket längre. Det får mig att känna mig så himla dum; vill jag inte bli utgiven eller?! Det ena är mer etablerat och det andra är på väg att utöka sin utgivning; är jag rädd för bristande kvalitet och undermålig annonsering? Lite både och, kanske. Planen har ju aldrig varit att ligga hos de stora drakarna, utan att bli utgiven på traditionellt vis. Båda är traditionella förlag där jag som författare inte går in med pengar, för den ekonomiska möjligheten har jag inte. Åh, varför är jag så kräsen…

Jag tror jag gör som såhär att jag skickar manuset till förlag 1 som jag är mest peppad på, och skulle det inte gå hela vägen kan jag skicka manuset till förlag 2 och under tiden fundera om det kan vara värt ett försök. Det är förstås inget som säger att Stjärnbärarens önskan kommer att bli antaget, men det är ändå lite häftigt hur nära mållinjen jag är.