Stjärnstatus (kortnovell)

Jag tror inte på mig själv.

Inte sällan jag tänker att jag inte är värd att lyckas. Jag, en författare. Jag smakar på det; låter orden lägga sig till rätta i munnen. Varför skulle jag? Ordkonstnär. Jag bara är. Ranelidskt dravel. Du skriver för mellanstadiebarn. Det blir lätt porr. Texter som pendlar mellan innovation och ren idioti. Det skulle krävas en hisspitch i Burj Khalifa för att över huvud taget komma till kontentan av vad min fantasytrilogi handlar om.

Jag suger.

Liksom, på riktigt. Vem kämpar i tolv jävla år i samma genre? Jo, jag. För att jag är envis som synden, egentligen. Mina karaktärer vägrar lämna mig ifred förrän deras berättelse hamnat på papper. Och att bögsex är vackert och helt ofrånkomligt när man väl har snöat in sig på det. Fan, att det alltid ska till intrasslade penisar och långt hår när jag sätter mig framför en blankt Worddokument. Kan jag liksom inte bara sluta vara tänd på män som är löjligt kåta på varandra?

Jag kan inte skriva.

Porten till den litterära societeten verkar vara försett med konstlås. Här måste man vara smart, innovativ, unik och något utöver det vanliga för att lösa pusslet. Ett facit kanske slumpas ut till ytterst ovetande drömmare som vill hålla sin berättelse mellan hårda pärmar. Nålsögat provocerar mig djupt. Fy fan, vad det blänger, himlar och blundar. Tänk vad ett nyinköpt förlagsavtal hade gjort för självkänslan. Lite räkmacka, sådär. Välkommen in i hundratusenkronors-klubben, gumman!  Men jag är pank. Helskotta, vad jag vill dyrka upp låskolven och smyga in som en katt bland hermelinerna och frottera mig med de likasinnade, men jag är inte där än.

Jag är inte värdig.

Vad vore ett besök hos förlaget? Tanken svindlar. I dessa helga salar där stjärnstatus och krossade drömmar lever sida vid sida. Jag är lika spännande som en nymålad vägg. Jag är inbunden som en bok. Bitter och missunnsam. Innerst inne ylar jag över orättvisor och gråter av en refusering. Lite så där lagom marinerad i självhat och kryddad i gamla oförrätter. Och så hade jag tänkt bli författare ovanpå det. Jag ska bara ha. Här krävs en motprestation av episka proportioner.

Jag skriver vidare.

Ett par nya ögon

Då var det bestämt. Jag har fått glasögon på recept. Inte speciellt oväntat när allt kommer omkring så mycket som bokstäverna har hoppat och flutit ihop på sistone. Och den där tröttheten ovanpå det. Klart att man inte vill redigera text eller läsa böcker när ögonen inte vill samspela (dold skelning, plus ett mindre synfel).

Jag ser ändå fram emot att bli med glasögon. Dels för att jag kommer att få mer gjort och dels för att jag tycker det är snyggt. Win-win, liksom 🙂 Börjar bli lite trött på att bli trött, så att säga. Visst kan jag fortfarande skriva på som jag brukar, om jag vill, men det är med viss ansträngning jag gör det. Undrar just vilken färg och båge jag ska ha. Det finns ju hur mycket som helst att välja bland! Fast om jag känner mig själv rätt blir det förmodligen någon mörk färg.

Hur många av er har glasögon? 🙂

Klurar på titel och kommande intriger

Nu har jag kommit till den punkten där det är dags att döpa trilogin. Eftersom det är mycket snack om himlakroppar, alkemi och magi blev min spontana tanke Stjärnskådartrilogin. Det ger Loves fräknar lite mer tyngd i berättelsen 😉 Sedan började jag spåna lite smått på uppföljaren. Och eftersom karaktärerna tycks leva sitt eget liv för stunden verkar det bli en del erotik den här gången. Inget avancerat, eller…? Ack, drama.

Blev tvungen att ta en paus från skrivandet häromdagen när protagonisten kläckte ur sig att han kände sig som en främling i sin egen familj. Då insåg jag att jag inte skrivit något alls om Loves ursprung… Varför glömmer man sådana saker? Jag hade ändå en tydlig bild av både släktträd och magiska blodslinjer. Nä, nä. Älskogen är tydligen viktigare än varför kronprinsen blir kallad för smuts. Nåväl, det är caféskriva som gäller imorgon. Jag behöver byta miljö och få i mig en kopp varm choklad med en skvätt kaffe i (tack du barista som kom på den briljanta idén!)

I perioder frågar jag mig själv om jag har någon aning om vad jag ger mig in på. Som jag berättade tidigare tillhör det ovanligheterna att man skriver kontrakt på fler än en bok som debutant, även om ett par skrivarvänner har bevisat att det faktiskt går. Det krävs i slutänden något nytt, innovativt och unikt. Jag är inte där än hur mycket jag tjatar om mina prinsar. Sedan må språket och intrigen vara spännande, men utan det lilla extra är förlag och agenten svårflirtade 😛

Jag har garanterat stoff för tre, fyra böcker. Ändå är det något som nöter på mitt självförtroende. Att jag kanske inte borde. Jag har ju knappast valt den enklaste vägen till utgivning och att jag vill debutera med en fantasyserie gör det i praktiken ännu krångligare. Jag vet ju inte om jag kan leverera som det förväntas av en författare. Hur gör jag då? Lägger mig i fosterställning på golvet och ylar att jag inte kan? För tänk om jag inte klarar av att skriva en trilogi? Hur gör ni när ni börjar tvivla på er själva?

Visst ska det till lite smörigt kärleksdravel också…

… i en annars så smäktande berättelse som för tankarna till Romeo och Julia? Åh, hur ska Melinde få Love att inse att han älskar honom för den han är? Nu ska jag låta dem träffas i smyg en stund 😉

Och på frågan hur det går med skrivandet? Tja, det kunde ha gått lite bättre om man säger så, men det går framåt.

Hur går det för er andra med skrivandet? 🙂

A blog update

I have been quite sad and distracted lately. Much has happened on a personal level and in the middle of everything I struggle on with the manuscript (that must be finished before June), which also received a bunch of “that is problematic!” talk… Why is everything  problematic or offensive these days? Is it not enough that two men fencing each other in bed? Where are the women? It is 2017 for fucks sake! And people who do not understand my subclinical hypothyroidism and my fear of getting worse. Yuck, I am not okay at the moment. Still love my job though. It keeps me afloat in this ocean of thoughts.

I will probably blog less frequently from now. I have to cherish my relationships and, above all, take care of myself. This was just a poor blog rant about my mood. I am so sorry about that. Everything was bring to a head when I found out my immune system brought a war against my thyroid (just a little, but still…). I have gotten back the joy and energy thanks to medicine but it can hardly heal what is happening around me.

In a few weeks, I get my much needed vacation. I miss my family and my closest friends. And I miss to write.

Tagga bokmässa

När man känner ett omåttligt behov av att omge sig med böcker och andra skrivande människor. Bokmässan i Göteborg gav definitivt mersmak, och jag längtar. Redan nu sitter jag och planerar outfit och vilka montrar jag ska besöka nästa gång, haha. Kanske hade saker och ting varit annorlunda om jag varit debutant, då hade jag definitivt haft något att “panika” över. Nu handlar det mest om vilken klänning som det skriker mest fantasy om och om det är så smart att bära högklackat en hel dag 😛

I väntan på nordens största litteraturfest tänkte jag besöka, om jag får  ledigt, Stockholms litteraturmässa som är första helgen i maj! Jag hade helt och hållet missat den. Är det några fler som ska dit? Kul att något bokrelaterat infaller lagom till ens födelsedag. Vad mer kan man önska sig liksom? 🙂

Nu väntar redigering av manus!

Fricking beautiful

I am not an avid fan of melodifestivalen but when five stylish men in blazers strolling on a treadmill… that is something! Oh, and add mark to the long-haired dancer *squeals* how cute! He is so similar to a character in my book who is also a dancer. Coincidence? I think not 😉

And of course a new story emerged during their performance. Maybe I should try to write something new after I finished my manuscript and sent it of to Publishers/Agents? Just for fun. A novella? Lad lit with a twist? This could be interesting 🙂

En liten sneak peek

Nu har jag laddat upp ett utdrag ur Stjärnbärarens önskan här på bloggen! Kika gärna in och tyck till, om ni vill 🙂

Det är alltid lite känsligt att visa upp det man har skrivit, men hur ska man annars kunna utvecklas eller hitta läsare om man håller allt för sig själv? Detta är själva startskottet för hela trilogin, eller tetralogin, har inte riktigt bestämt mig än. Man gör tydligen vad som helst för att skrämma bort förlagen, haha.

Prologens vara och icke vara

I mina tidigare utkast har jag alltid haft en prolog. Det har blivit mer regel än undantag just för att jag skriver fantasy. Jag undrar varför? Personligen uppskattar jag prologer i längre serier, men jag har också märkt hur den väcker frustration, nyfikenhet och upplevs som ett onödigt hinder många hoppar över.

Jag valde att radera prologen efter en tid eftersom en klar majoritet tyckte den var onödig. Låt läsaren bli överraskad! sades det. Jag lät mig övertygas, men kände efter en tid att det var något som fattades. Allting blev så diffust.

Och sedan…

Uppvaknandet.

Äntligen. In medias res. Helt perfekt. Ni vet känslan när saker och ting faller på plats och man själv rycks med i handlingen? Jag blev nästan tårögd. Nu förstår jag bättre varför Melinde beter sig som han gör. Åh

Funderar på om jag ska lägga upp “prologen” på bloggen som en teaser när den blivit mer genomarbetad. Den lilla snutten som visas i headern kanske inte säger så mycket om handlingen, men i korta drag handlar det om familjehemligheter och kulturkrockar. Nu tänker jag inte avslöja något mer 😉

Vad tycker ni läsare om prologer i böcker?

Work, work, work

Much to do at work. Check.

Annoyed/angry/stressed/yada yada yada customers. Check.

Customers who believe you can conjure up a book that is out of stock. Check.

Too much books on sale. Check.

It is chaotic, but incredibly fun. Right now we have great sales on books, as we usually have during February and March. This attracts costumers in all possible shapes. Yesterday I was close to meltdown when a customer scolded me in front of my colleague. Phew… It is said that the customer is always right, but not this time.

I have thought of writing a lot but have not had time to write. The job has taken a lot of space and when I finally get a gap in the schedule I paint my nails instead *sigh* no discipline 😛 I miss my characters. Hopefully next week is calmer.

Ugh, this was a poor blog post but it does not happen so much right now. I work and write on my spare time. May not be the most fun to read about I think. The goal is to finish editing in April and send off the manuscript again. I will keep you updated 🙂